En inblick i den skakiga skapelseprocessen
FILMENNär Peter Jackson ger sig in i något han har en passion för så blir det extra allt. "Sagan om ringen" växte från två filmer till en trilogi och sedan till utökade utgåvor med massiva extramaterialspaket och något liknande hände med "Hobbit"-filmerna. Så jag borde förstås inte bli överraskad när den planerade biofilmen av "The Beatles: Get Back" i stället blev en tredelad miniserie på nästan åtta timmar. Man får valuta för pengarna.
Det var den 30 januari 2019 som Jackson berättade för världen att han fått det hedersamma uppdraget att göra en film baserad på över 60 timmar inspelat råmaterial till en tv-special och mer än 150 timmar ljud från skapandet av det som skulle bli "Let it be"-albumet, The Beatles sista. Datumet för kungörelsen var förstås inte taget ur luften utan det var 50-årsjubileumet av The Beatles sista liveframträdande, på taket till sitt Apple Corporations, vilket var kulminationen av hela projektet.
Planen, som presenteras tidigt här, är att The Beatles ska spela in en dokumentär där de skriver fjorton låtar som ska framföras på en tv-special. De drar igång strax efter nyår och har en tajt deadline. Inspirationen är inte på topp och försämras av att de riggar upp sina grejer i en stor hangarliknande filmstudio som har usel akustik. Det går minst sagt trögt. Jag som själv har spelat i band i större delen av mitt liv älskar skapandeprocessen mer än något annat. Känslan när idéer kommer till liv, utvecklas och förädlas och sen hittar sin slutgiltiga form. Det känns lite jobbigt när genier som The Beatles kämpar.
Paul McCartney är den som verkar mest drivande i kvartetten. John Lennon har Yoko Ono vid sin sida som ett plåster. George Harrison kämpar med sin roll som den sekundära låtskrivaren och Ringo Starr är mest Ringo och sitter tålmodigt tyst när det hettar till. För det gör det. Även om en del material skrivs - till exempel är det otroligt häftigt att se Paul verka fram de första tonerna och rytmerna till det som ska bli "Get Back" - så slutar den första veckan med att George ledsnar och säger i samband med ett lunchbreak att han hoppar av bandet.
Situationen är allvarlig. Teamet runt The Beatles och filmteamet ser hur allting är på väg att krackelera. Projektet och bandet men efter några möten kan George gå med på att komma tillbaka men det innebär vissa förändringar. De lägger ned planen på en tv-special och flyttar ur hangaren till en nybyggd studio i deras Apple-hus. Inspirationen kommer tillbaka, inte minst när klaviaturspelaren Billy Preston ansluter av en slump. Här är vi framme i det nästan tre timmar långa mittenavsnittet som lätt kunde ha varit en timme kortare. Hur mycket jag än njuter av att se The Beatles jobba så är det rätt segt när de spelar gamla covers eller jammar planlöst eller - allra värst - när de improviserar fram så kallade "freak outs" där Yoko Ono gallskriker oavbrutet i en mikrofon. Svårt att digga.
Det man känner som åskådare vid sidan av är: "skärp er och fokusera!" för det finns en deadline. Någon sorts spelning ska göras och ett visst antal låtar ska finnas då, men stundtals känns det omöjligt även fast vi sitter med facit i handen.
Jag är ett stort fan av The Beatles, men just "Let it be"-albumet hör inte till favoriterna. Jag ska inte säga att det får sin förklaring av dokumentären då den slutgiltiga skivan inte riktigt blev det som skapas här, men som fan får man verkligen en unik titt in i det allra heligaste. Filmens paralleller till Metallicas "Some kind of monster" som också skildrade ett krisande band under skapelseprocessen med sin beskärda del av bråk, motgångar och faktiskt ett avgörande miljöombyte är fler än man kan tro. Är det så här det är i alla riktigt stora band? Frågan känns befogad.
Det är svårt att veta hur Peter Jackson hanterat materialet. Kvalitetsmässigt har han förstås utnyttjat alla sina verktyg för att skapa skärpa i både bild och ljud av allra högsta klass. Jag gillar även hur klimaxet på projektet, livespelningen på taket, skildras nästan som en spelfilm, med många olika perspektiv samtidigt. Det blir nästan lite spännande på kuppen. Men i övrigt - har han gjort rätt urval? Det är svårt att säga men jag skulle tro det. Saxen hade förstås kunnat få gå lite varmare i de mest planlösa partierna, men även om serien har tre definierade delar blir varje ny dag som ett kapitelbyte och då kan man lätt välja när man vill pausa.
Jag har lite svårt att se att jag kommer att se om miniserien. Det känns som en historia man tar del av i ett svep och sedan får den landa under väldigt lång tid. Men för de som är fans som jag är det förstås obligatorisk tittning.
Det var den 30 januari 2019 som Jackson berättade för världen att han fått det hedersamma uppdraget att göra en film baserad på över 60 timmar inspelat råmaterial till en tv-special och mer än 150 timmar ljud från skapandet av det som skulle bli "Let it be"-albumet, The Beatles sista. Datumet för kungörelsen var förstås inte taget ur luften utan det var 50-årsjubileumet av The Beatles sista liveframträdande, på taket till sitt Apple Corporations, vilket var kulminationen av hela projektet.
Planen, som presenteras tidigt här, är att The Beatles ska spela in en dokumentär där de skriver fjorton låtar som ska framföras på en tv-special. De drar igång strax efter nyår och har en tajt deadline. Inspirationen är inte på topp och försämras av att de riggar upp sina grejer i en stor hangarliknande filmstudio som har usel akustik. Det går minst sagt trögt. Jag som själv har spelat i band i större delen av mitt liv älskar skapandeprocessen mer än något annat. Känslan när idéer kommer till liv, utvecklas och förädlas och sen hittar sin slutgiltiga form. Det känns lite jobbigt när genier som The Beatles kämpar.
Paul McCartney är den som verkar mest drivande i kvartetten. John Lennon har Yoko Ono vid sin sida som ett plåster. George Harrison kämpar med sin roll som den sekundära låtskrivaren och Ringo Starr är mest Ringo och sitter tålmodigt tyst när det hettar till. För det gör det. Även om en del material skrivs - till exempel är det otroligt häftigt att se Paul verka fram de första tonerna och rytmerna till det som ska bli "Get Back" - så slutar den första veckan med att George ledsnar och säger i samband med ett lunchbreak att han hoppar av bandet.
Situationen är allvarlig. Teamet runt The Beatles och filmteamet ser hur allting är på väg att krackelera. Projektet och bandet men efter några möten kan George gå med på att komma tillbaka men det innebär vissa förändringar. De lägger ned planen på en tv-special och flyttar ur hangaren till en nybyggd studio i deras Apple-hus. Inspirationen kommer tillbaka, inte minst när klaviaturspelaren Billy Preston ansluter av en slump. Här är vi framme i det nästan tre timmar långa mittenavsnittet som lätt kunde ha varit en timme kortare. Hur mycket jag än njuter av att se The Beatles jobba så är det rätt segt när de spelar gamla covers eller jammar planlöst eller - allra värst - när de improviserar fram så kallade "freak outs" där Yoko Ono gallskriker oavbrutet i en mikrofon. Svårt att digga.
Det man känner som åskådare vid sidan av är: "skärp er och fokusera!" för det finns en deadline. Någon sorts spelning ska göras och ett visst antal låtar ska finnas då, men stundtals känns det omöjligt även fast vi sitter med facit i handen.
Jag är ett stort fan av The Beatles, men just "Let it be"-albumet hör inte till favoriterna. Jag ska inte säga att det får sin förklaring av dokumentären då den slutgiltiga skivan inte riktigt blev det som skapas här, men som fan får man verkligen en unik titt in i det allra heligaste. Filmens paralleller till Metallicas "Some kind of monster" som också skildrade ett krisande band under skapelseprocessen med sin beskärda del av bråk, motgångar och faktiskt ett avgörande miljöombyte är fler än man kan tro. Är det så här det är i alla riktigt stora band? Frågan känns befogad.
Det är svårt att veta hur Peter Jackson hanterat materialet. Kvalitetsmässigt har han förstås utnyttjat alla sina verktyg för att skapa skärpa i både bild och ljud av allra högsta klass. Jag gillar även hur klimaxet på projektet, livespelningen på taket, skildras nästan som en spelfilm, med många olika perspektiv samtidigt. Det blir nästan lite spännande på kuppen. Men i övrigt - har han gjort rätt urval? Det är svårt att säga men jag skulle tro det. Saxen hade förstås kunnat få gå lite varmare i de mest planlösa partierna, men även om serien har tre definierade delar blir varje ny dag som ett kapitelbyte och då kan man lätt välja när man vill pausa.
Jag har lite svårt att se att jag kommer att se om miniserien. Det känns som en historia man tar del av i ett svep och sedan får den landa under väldigt lång tid. Men för de som är fans som jag är det förstås obligatorisk tittning.
EXTRAMATERIALET
Inget. Men man skulle ju önska att det kom något som berättade lite om restaureringsprocessen. Men Jackson behöver inte göra timslånga dokumentärer om det också förstås...
TRE SAKER
1. Ganska kort efter att "Let it be"-sessionen var över började The Beatles jobba på det som blev "Abbey Road". Vissa av låtarna skrevs under sessionen som denna miniserie skildrar, bland annat George Harrisons "Something" som han spelar upp lite för sina kompisar i ett ögonblick av magi. Skivan kom i september 1969. Ett halvår senare kom "Let it be" och då hade bandet redan upplösts.
2. Den ursprungliga planen var en skiva som skulle hetat "Get Back" med den äldre bilden på The Beatles i trappuppgången till EMI:s kontor - en passning till omslaget till "Please Please Me" sex år tidigare - som omslag. När skivan stektes helt och hållet hamnade fotot i stället på det blåa samlingsalbumet "1967–1970". Jag tycker det är väldigt snyggt hur bilderna kombinerats till en och samma på affischen till miniserien.
3. I varningtexten till miniserien står det att det röks tobak i den. Att det även dricks alkohol görs det inget nummer av. Märkligt.
2. Den ursprungliga planen var en skiva som skulle hetat "Get Back" med den äldre bilden på The Beatles i trappuppgången till EMI:s kontor - en passning till omslaget till "Please Please Me" sex år tidigare - som omslag. När skivan stektes helt och hållet hamnade fotot i stället på det blåa samlingsalbumet "1967–1970". Jag tycker det är väldigt snyggt hur bilderna kombinerats till en och samma på affischen till miniserien.
3. I varningtexten till miniserien står det att det röks tobak i den. Att det även dricks alkohol görs det inget nummer av. Märkligt.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
