Extrem musik från Finland två gånger om
FILMENÄven om jag kan anse mig vara någon sorts musikalisk allätare är det tunt i skivsamlingen när det kommer till finsk black metal och noise. Annan extrem finsk musik finns representerad, men inte black metal eller noise. Det är inga favoritgenrer överlag så det är inte så konstigt, men samtidigt kan luckan i samlingen förklaras av att Finland inte direkt är internationellt framgångsrika inom dessa genres. Inom black metal har Norge pole position och noise är så pass abstrakt att jag egentligen inte har kunskap nog att peka ut de ledande scenerna, men tankarna går till Tyskland och Japan.
Med det sagt kan man anse att dessa två dokumentärer, signerade Sami Kettunen, är befogade. Vad är status när det gäller Finland inom dessa genrer? Tyvärr blir jag inte så värst mycket klokare när jag sett klart de båda dokumentärerna som tillsammans klockar in på ungefär 75 minuter. Formen på filmerna är snarlika. Ett antal talking heads berättar lite historik och om både musikalisk och filosofisk ideologi och det är inte speciellt mycket musikaliska smakprov som bjuds. Det är heller inte speciellt tydligt varifrån smakproven kommer - vilka som spelar, från vilken skiva eller från vilken tid. Det är luddigt och lite slarvigt.
Genrernas mörkare sidor tas upp. Black metal bygger på satanism och ondska och i och med det kommer flitar med nationalsocialsm och annat politiskt inkorrekt och obekvämt. Denna ideologi finns även i Finland. Inom noise-scenen, som jag egentligen tycker hör hemma mer inom konstvärlden än inom musikvärlden, handlar det mer om provokationer i samband med framträdanden. Osmakliga videoinstallationer, symbolism och förnedringar.
Det som jag ser som en speciellt tydligt brist i dokumentärerna, främst i "Eternal Flame of Gehenna", är att Kettunen inte riktigt lyckats sätta fingret på vad som är utmärkande finskt inom de båda scenerna. Hur kan man höra det genuint finska i musiken? Ämnet berörs men det blir inte tydligt på något sätt, vilket kan ha att göra med de nästintill slumpartade smakproven, eller snarare bristen på dem.
Därför blir jag inte klokare av att se filmerna. De är lite underhållande för stunden, men jag springer inte till närmaste skivbutik och köper på mig finskt oljud.
Med det sagt kan man anse att dessa två dokumentärer, signerade Sami Kettunen, är befogade. Vad är status när det gäller Finland inom dessa genrer? Tyvärr blir jag inte så värst mycket klokare när jag sett klart de båda dokumentärerna som tillsammans klockar in på ungefär 75 minuter. Formen på filmerna är snarlika. Ett antal talking heads berättar lite historik och om både musikalisk och filosofisk ideologi och det är inte speciellt mycket musikaliska smakprov som bjuds. Det är heller inte speciellt tydligt varifrån smakproven kommer - vilka som spelar, från vilken skiva eller från vilken tid. Det är luddigt och lite slarvigt.
Genrernas mörkare sidor tas upp. Black metal bygger på satanism och ondska och i och med det kommer flitar med nationalsocialsm och annat politiskt inkorrekt och obekvämt. Denna ideologi finns även i Finland. Inom noise-scenen, som jag egentligen tycker hör hemma mer inom konstvärlden än inom musikvärlden, handlar det mer om provokationer i samband med framträdanden. Osmakliga videoinstallationer, symbolism och förnedringar.
Det som jag ser som en speciellt tydligt brist i dokumentärerna, främst i "Eternal Flame of Gehenna", är att Kettunen inte riktigt lyckats sätta fingret på vad som är utmärkande finskt inom de båda scenerna. Hur kan man höra det genuint finska i musiken? Ämnet berörs men det blir inte tydligt på något sätt, vilket kan ha att göra med de nästintill slumpartade smakproven, eller snarare bristen på dem.
Därför blir jag inte klokare av att se filmerna. De är lite underhållande för stunden, men jag springer inte till närmaste skivbutik och köper på mig finskt oljud.
EXTRAMATERIALET
Om man nu inte ska se "Noise of Finland" som bonusmaterial är det bara en trailer som finns i övrigt.
TRE SAKER
1. I black metal-dokumentären finns det inte en enda kvinna representerad. Detta nämns efter eftertexterna med några kommentarer som avslutas med att "Black metal är manlig musik. Punkt slut."
2. I noise-dokumentären finns det i alla fall med en (1) kvinna.
3. En figur som heter Mikko A är med i båda dokumentärerna. I black metal-filmen är hans ansikte dolt i skuggor, men i noise-filmen syns han tydligt.
2. I noise-dokumentären finns det i alla fall med en (1) kvinna.
3. En figur som heter Mikko A är med i båda dokumentärerna. I black metal-filmen är hans ansikte dolt i skuggor, men i noise-filmen syns han tydligt.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
