Välkommen och varmt rekommenderad
FILMENJag är ju vansinnigt förtjust i musikdokumentärer. Det är inget snack om den saken och det spelar egentligen ingen roll om jag gillar artisten eller bandet som dokumenteras eller inte. Men upplevelsen blir givetvis mycket starkare om det faktiskt så är fallet, och det är det när The Hellacopters är ämnet för en timslång dokumentär gjort av Johan Bååth och Amir Chamdin för SVT. En timme om ett av Sveriges viktigaste rockband i modern tid är kanske lite snålt, men det är ändå en timme som är oväntat heltäckande när det gäller att skildra The Hellacopters under deras ursprungliga existens.
Saken är den att den här dokumentären känns som att den har legat klar ett tag men aldrig riktigt slutförts för visning. Detta grundar jag i att merparten av intervjuerna är gjorda ganska strax inpå bandets avsked 2008. En 14 år lång rocksaga hade då gått i mål, men avsked är ofta första ledet till en återförening och sedan 2016 har The Hellacopters existerat igen, turnerat och har en ny skiva på gång. Dessutom är de i skrivandets stund högaktuella som husband i På spåret, vilket kanske kan har gjort att dokumentären har slutförts med en epilog som fyller i en del information, delvis av det mer hjärtskärande slaget.
Jag ska ärligt säga att jag inte riktigt var med bandet från absoluta starten. Det dröjde nog någon skiva innan jag fastnade för dem och blev ett stort fan. Under många år var jag rockrecensent på lokaltidningen och de flesta av deras skivor och otaliga konserter har mina bedömande öron och ögon tagit del av och jag vågar säga att det i samtliga fall varit positiva ordalag från mig. Däremot så är bandet musikaliska motor, sångare och gitarrist Nicke Andersson en person som funnits i min vetskap sedan 1989/1990 talet då han var trummis och precis samma slags musikaliska motor i death metal-bandet Entombed.
Jag brukade faktiskt prata med Nicke i telefon då och då under den tiden. Han var en trevlig person som tog emot mina samtal utan några uppenbara klagomål och det var så klart en kul bekantskap att ha under några år. De som har levt med Nicke Anderssons musik under numera 30 år vet att han är vad man kan kalla en råtalang som lyckas med allting han sätter sina musikaliska fingrar på. Oavsett om det handlar om extrem metal, skitig rock eller till och med ett souläventyr, så har det varit hög klass, alltid låtit bra och alltid varit bra.
Även om Entombed musikaliskt sett har varit avsevärt viktigare för mig i mitt eget musikaliska liv så är det nog tveklöst så att The Hellacopters är bandet som Nicke Andersson kommer att bli ihågkommen för. Därför är denna dokumentär väldigt välkommen och starkt rekommenderad. Här får vi storyn från den ganska oambitiösa starten när Nicke träffade den svenska rockikonen Dregen och de kommer överens om att starta ett band och snabbt engagerade en basist och en trummis utan att de ens hade blivit tillfrågade. Hur allting sedan gick enormt snabbt till den första vinylsingeln och sen det första albumet med det tillhörande hemliga releasegiget backstage på Hultsfredsfestivalen 1996 och hur allting sedan bara växte sig större och större med världsturnéer, nya skivor och massvis av framgångar, så som Grammisar och inte minst en tung förbandsposition till Nickes och Dregens favoritband Kiss några år efter starten.
Det är en bra dokumentär som tilltalar mig väldigt mycket, dels för att jag är ett fan av bandet och dels för att jag ändå till viss del har delat den värld som The Hellacopters befunnit sig i turnerade runt om i världen, även om det absolut inte varit på samma nivå förstås. Jag hade lätt kunnat se en timme till, men det som vi har fått är en väldigt bra timme och vem vet, med tanke på att sagan inte har tagit slut utan är i full gång igen kanske kan komma en timme till i framtiden.
Saken är den att den här dokumentären känns som att den har legat klar ett tag men aldrig riktigt slutförts för visning. Detta grundar jag i att merparten av intervjuerna är gjorda ganska strax inpå bandets avsked 2008. En 14 år lång rocksaga hade då gått i mål, men avsked är ofta första ledet till en återförening och sedan 2016 har The Hellacopters existerat igen, turnerat och har en ny skiva på gång. Dessutom är de i skrivandets stund högaktuella som husband i På spåret, vilket kanske kan har gjort att dokumentären har slutförts med en epilog som fyller i en del information, delvis av det mer hjärtskärande slaget.
Jag ska ärligt säga att jag inte riktigt var med bandet från absoluta starten. Det dröjde nog någon skiva innan jag fastnade för dem och blev ett stort fan. Under många år var jag rockrecensent på lokaltidningen och de flesta av deras skivor och otaliga konserter har mina bedömande öron och ögon tagit del av och jag vågar säga att det i samtliga fall varit positiva ordalag från mig. Däremot så är bandet musikaliska motor, sångare och gitarrist Nicke Andersson en person som funnits i min vetskap sedan 1989/1990 talet då han var trummis och precis samma slags musikaliska motor i death metal-bandet Entombed.
Jag brukade faktiskt prata med Nicke i telefon då och då under den tiden. Han var en trevlig person som tog emot mina samtal utan några uppenbara klagomål och det var så klart en kul bekantskap att ha under några år. De som har levt med Nicke Anderssons musik under numera 30 år vet att han är vad man kan kalla en råtalang som lyckas med allting han sätter sina musikaliska fingrar på. Oavsett om det handlar om extrem metal, skitig rock eller till och med ett souläventyr, så har det varit hög klass, alltid låtit bra och alltid varit bra.
Även om Entombed musikaliskt sett har varit avsevärt viktigare för mig i mitt eget musikaliska liv så är det nog tveklöst så att The Hellacopters är bandet som Nicke Andersson kommer att bli ihågkommen för. Därför är denna dokumentär väldigt välkommen och starkt rekommenderad. Här får vi storyn från den ganska oambitiösa starten när Nicke träffade den svenska rockikonen Dregen och de kommer överens om att starta ett band och snabbt engagerade en basist och en trummis utan att de ens hade blivit tillfrågade. Hur allting sedan gick enormt snabbt till den första vinylsingeln och sen det första albumet med det tillhörande hemliga releasegiget backstage på Hultsfredsfestivalen 1996 och hur allting sedan bara växte sig större och större med världsturnéer, nya skivor och massvis av framgångar, så som Grammisar och inte minst en tung förbandsposition till Nickes och Dregens favoritband Kiss några år efter starten.
Det är en bra dokumentär som tilltalar mig väldigt mycket, dels för att jag är ett fan av bandet och dels för att jag ändå till viss del har delat den värld som The Hellacopters befunnit sig i turnerade runt om i världen, även om det absolut inte varit på samma nivå förstås. Jag hade lätt kunnat se en timme till, men det som vi har fått är en väldigt bra timme och vem vet, med tanke på att sagan inte har tagit slut utan är i full gång igen kanske kan komma en timme till i framtiden.
EXTRAMATERIALET
Inget. Men det finns en hel del arkivmaterial med The Hellacopters på SVT Play.
TRE SAKER
1. Den enda medlem i bandet som varit med precis lika mycket som Nicke Andersson är trummisen Robban Eriksson som jag personligen rankar som en av världens bästa rocktrummisar.
2. De som gillar The Hellacopters bör förstås kolla upp Imperial State Electric, bandet Nicke startade efter avskedet. Det är en sorts naturlig fortsättning i ungefär samma stil, men inte riktigt.
3. Det är kul att dokumentären på sätt och vis omringas av citat från Dave Grohl. Snyggt gjort.
2. De som gillar The Hellacopters bör förstås kolla upp Imperial State Electric, bandet Nicke startade efter avskedet. Det är en sorts naturlig fortsättning i ungefär samma stil, men inte riktigt.
3. Det är kul att dokumentären på sätt och vis omringas av citat från Dave Grohl. Snyggt gjort.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
