En film att nästan älska
FILMENEdgar Wright gled in under min radar när han och dåvarande parhästen Simon Pegg gjorde "Shaun of the Dead". Det var inte deras första produktion men för mig blev det starten på allt och även på Wrights visuella uttryck. Låt gå för att filmerna i "Cornetto"-trilogin (utöver "Shaun...", "Hot Fuzz" och "The World’s End") samt den föregående tv-serien "Spaced" var komiska produktioner med väldigt snabba bildlösningar, men man kunde ändå förstå att det fanns en ambition om att göra något mer visuellt spektakulärt för tittaren. I takt med att Wright fick göra större produktioner, som "Scott Pilgrim vs The World" och "Baby Driver" blev uttrycket ännu tydligare och i många fall ännu mer avancerat.
"Last Night in Soho" är en humorbefriad thriller som handlar om en modern ung kvinna som är förtjust i två saker: 60-talet och modedesign. I filmens öppningsscen ser vi hur Eloise (Thomasin McKenzie) dansar loss i en egendesignad klänning till 60-talsmusik i sitt flickrum som ser ut exakt som om hon vore ung då. Det finns ingenting i filmen som vittnar om att den är modern tills hon i några scener senare sitter på ett tåg och lyssnar på sin musik i ett par moderna Beatslurar. Då är hon på väg från landsbygden till London eftersom hon kommit in på en designskola. Ett nytt liv börjar i storstaden med rumskompisar som festar och drar hem killar och en hård jargong som inte passar Eloise. Det tar inte många dagar innan hon flyttar ut och in i ett ledigt rum hos en äldre kvinna (Diana Rigg). Ett eget boende i lugn och ro passar Eloise bättre.
Redan tidigt i filmen etableras det att Eloise emellanåt ser saker som inte finns. Till exempel sin egen mamma som tog sitt liv till följd av psykiska problem och även i sitt nya rum ser hon saker. Eller snarare dras hon in i den unga Sandies (Anya Taylor-Joy) liv på 60-talet när hon försöker bli artist men i händerna på sin parter/manager Jack (Matt Smith) blir något annat. Till en börjar drar Eloise inspiration från Sandie till både sitt modeskapande och sitt eget utseende, men ganska snart inser hon att Sandies öde blev oerhört hemskt och gränserna mellan dåtid och nytid, verklighet, dröm och fantasi blir suddiga. Med tanke på Eloise genetiska bagage, är det hon ser och upplever på riktigt eller är det bara en fantasi?
Det stora visuella poängerna är inte enbart en gestaltning av 60-talets London, i synnerhet Soho, i all sin detaljrika prakt, utan sekvenserna där Eloise och Sandie går bredvid varandra. Otroligt snyggt gjort och vad jag förstår även till större delen gjort med praktiska effekter. Det gillar jag. Det är många snygga lösningar som jag framför allt känner igen från Wrights förra film "Baby Driver". Det är härligt att se.
Så långt är "Last Night in Soho" är både filmiskt spännande och originell film, men dessvärre håller det inte riktigt hela vägen. Delar av upplösningen känns som plockade från en avsevärt sämre film och det fungerar inte riktigt för mig. Det är trist för ganska länge är filmen riktigt, riktigt bra, men så tappas fokuset och det blir enkelt och generiskt. Trist även om jag ändå gillar filmen i sin helhet. Men jag hade kunnat älska den.
"Last Night in Soho" är en humorbefriad thriller som handlar om en modern ung kvinna som är förtjust i två saker: 60-talet och modedesign. I filmens öppningsscen ser vi hur Eloise (Thomasin McKenzie) dansar loss i en egendesignad klänning till 60-talsmusik i sitt flickrum som ser ut exakt som om hon vore ung då. Det finns ingenting i filmen som vittnar om att den är modern tills hon i några scener senare sitter på ett tåg och lyssnar på sin musik i ett par moderna Beatslurar. Då är hon på väg från landsbygden till London eftersom hon kommit in på en designskola. Ett nytt liv börjar i storstaden med rumskompisar som festar och drar hem killar och en hård jargong som inte passar Eloise. Det tar inte många dagar innan hon flyttar ut och in i ett ledigt rum hos en äldre kvinna (Diana Rigg). Ett eget boende i lugn och ro passar Eloise bättre.
Redan tidigt i filmen etableras det att Eloise emellanåt ser saker som inte finns. Till exempel sin egen mamma som tog sitt liv till följd av psykiska problem och även i sitt nya rum ser hon saker. Eller snarare dras hon in i den unga Sandies (Anya Taylor-Joy) liv på 60-talet när hon försöker bli artist men i händerna på sin parter/manager Jack (Matt Smith) blir något annat. Till en börjar drar Eloise inspiration från Sandie till både sitt modeskapande och sitt eget utseende, men ganska snart inser hon att Sandies öde blev oerhört hemskt och gränserna mellan dåtid och nytid, verklighet, dröm och fantasi blir suddiga. Med tanke på Eloise genetiska bagage, är det hon ser och upplever på riktigt eller är det bara en fantasi?
Det stora visuella poängerna är inte enbart en gestaltning av 60-talets London, i synnerhet Soho, i all sin detaljrika prakt, utan sekvenserna där Eloise och Sandie går bredvid varandra. Otroligt snyggt gjort och vad jag förstår även till större delen gjort med praktiska effekter. Det gillar jag. Det är många snygga lösningar som jag framför allt känner igen från Wrights förra film "Baby Driver". Det är härligt att se.
Så långt är "Last Night in Soho" är både filmiskt spännande och originell film, men dessvärre håller det inte riktigt hela vägen. Delar av upplösningen känns som plockade från en avsevärt sämre film och det fungerar inte riktigt för mig. Det är trist för ganska länge är filmen riktigt, riktigt bra, men så tappas fokuset och det blir enkelt och generiskt. Trist även om jag ändå gillar filmen i sin helhet. Men jag hade kunnat älska den.
EXTRAMATERIALET
Det är gott om extramaterial som presenteras snuttvis på skivan. I två filmer presenteras vi för filmens två huvudpersoner men här finns det även utrymme för Edgar Wright och hans manuskollega Krysty Wilson-Cairns att berätta om tankarna bakom historien och hur den kom till.
Några andra filmer tittar närmare på filmens produktion med speciellt fokus på att spela in i den omöjliga Londonstadsdelen Soho och design, samt effekter. Det sista är extra kul eftersom det handlar mycket om praktiska effekter. Dels hur ljus används för att separera de olika världarna och dels hur man lyckades göra alla dessa scener där Eloise och Sandie går bredvid varandra.
Några bortklippta scener ligger också med så väl som lite material av testkaraktär, vilket är allt från storyboards till rena tester av frisyrer och makeup till övningsfilmningar med steadycam.
Inte mindre än två kommentarspår med olika fokus ligger med för den som verkligen vill gå djupare in i filmen och dess produktion.
Några andra filmer tittar närmare på filmens produktion med speciellt fokus på att spela in i den omöjliga Londonstadsdelen Soho och design, samt effekter. Det sista är extra kul eftersom det handlar mycket om praktiska effekter. Dels hur ljus används för att separera de olika världarna och dels hur man lyckades göra alla dessa scener där Eloise och Sandie går bredvid varandra.
Några bortklippta scener ligger också med så väl som lite material av testkaraktär, vilket är allt från storyboards till rena tester av frisyrer och makeup till övningsfilmningar med steadycam.
Inte mindre än två kommentarspår med olika fokus ligger med för den som verkligen vill gå djupare in i filmen och dess produktion.
TRE SAKER
1. Diana Rigg som spelar damen Eloise flyttar in hos var Bondbrud i "I Hennes Majestäts hemliga tjänst" 1969 och det är en hel del Bond-passningar i filmen, vilket inte är så konstigt då Bond-filmerna i mycket känns som ett 60-talsfenomen. Men i moderna tider är Rigg förstås mest känd som den stenhårda Olenna Tyrell i "Game of Thrones". Trist nog avled Rigg innan "Last Night in Soho" fick premiär och filmen är tillägnad henne.
2. Edgar Wright är uttalat "besatt" av 60-talet och karaktären Eloise är delvis baserad på hans mamma.
3. I en sekvens gör Sandie en audition där hon sjunger låten "Downtown" a capella och det är Anya Taylor-Joy som sjunger på riktigt. Tolkningen finns med som musikvideo bland extramaterialet.
2. Edgar Wright är uttalat "besatt" av 60-talet och karaktären Eloise är delvis baserad på hans mamma.
3. I en sekvens gör Sandie en audition där hon sjunger låten "Downtown" a capella och det är Anya Taylor-Joy som sjunger på riktigt. Tolkningen finns med som musikvideo bland extramaterialet.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
