Uppfyller den förutfattade meningen

FILMEN

Jag har gillat den nu 65-åriga Motörhead-sångaren Lemmy Kilmister som person sedan den första intervju jag såg med honom på tv. Det var i det svenska hårdrocksprogrammet Metalljournalen under 80-talet. Sedan dess har jag sett och läst fler intervjuer med honom, och han har alltid framstått som en sympatisk person: en ikon som levt det hårda rockstjärnelivet men aldrig blivit odräglig som Axl Rose eller ballat ur på grund av missbruk som en mängd andra musiker av samma kaliber.

Det är utifrån de förutsättningarna jag bänkar mig för att se den nästan två timmar långa dokumentären "Lemmy". Jag har alltså en förutfattad mening, men en positivt laddad sådan.

Och filmen uppfyller den. Min grundläggande åsikt om Lemmy förändras inte ett dugg. Ikonen är en jordnära och lugn person som är väl medveten om vem han är och inte gör någon större affär av det. Vi får följa med i Lemmys vardag, både mellan och under turnéerna med Motörhead. Det är nästan kusligt hur vanlig han är i det privata. Han bor i en enkel lägenhet som är fullproppad med skräp och samlarobjekt. Han har ett utpräglat intresse för det andra världskriget och visar stolt upp en imponerande dolksamling och andra saker. Han sitter bland all sin dynga, röker röda Marlboro och dricker Jack & Coke och spelar tv-spel. Han skivar potatis och gör klassiska "chips" i rikligt med olja. Han går till skivaffären och köper en Beatles-box. Han tömmer brevlådan. Ja, han är verkligen raka motsatsen till de stjärnor som visar upp sina överdådiga hem i MTV Cribs. Man skulle faktiskt kunna säga att lever som ett typiskt Motörhead-fan.

Sen har vi den andra sidan av livet, den som tillbringas i turnébussar framför ett avsnitt av "Family Guy" eller i otaliga loger och på klubb- och festivalscener över hela världen. Mot slutet av filmen säger han "Det här är mitt liv. Att sitta backstage och vänta på att gå upp scenen.", något som låter som något oerhört trist, men det är hans liv och han älskar det. Den här genuina känslan av att Lemmy gör precis vad han vill lyser igenom hela dokumentären.

Strukturen på filmen är egentligen enbart att kamerorna följer med honom. Det klipps in kommentarer från musikaliska kollegor, Dave Grohl, Metallica-gänget, Ozzy Osbourne, Dee Snider och alla möjliga, och även skådespelaren Billy Bob Thornton, alla med positiva åsikter och personliga anekdoter att delge. Det är även genom alla dessa vittnesmål vi får höra om Lemmys drickande och knarkande. Själv mörkar han inte med att dricker och tar knark, men det är samtidigt inte något han skryter eller skyltar med. "Jag vill inte att några ungdomar ska ta knark på grund av mig", säger han. Ytterligare ett sympatiskt drag.

Musiken får även sin plats, om än lite lätt tillbakahållen. Vi får smakprov från 60-talspoppiga The Rockin' Vickers med Lemmy i klassisk Lisbet Palme-frisyr, via spacerockande Hawkwind till Motörhead som påstås vara urbandet till både heavy och thrash metal. Men det är som sagt personen Lemmy som står i fokus hela tiden, och faktum är att han bland allt rocksnack kommer med en del insiktsfulla kommentarer om kvinnor, barn, kärlek och uppfostran.

Det är inte den bästa musikdokumentär jag sett, men den ger mig precis allt jag hade förväntat mig och samtidigt inte. Jag hade kanske inte förväntat mig att ett porträtt av en livs levande rockikon som Lemmy skulle vara så ärligt jordnära som det faktiskt är, men så blev det, mest för att huvudpersonen är just ärlig och jordnära.


EXTRAMATERIALET

Musikdokumentärer brukar ofta bjuda på mängder av extramaterial, och "Lemmy" är inget undantag. Förutom att en hel egen skiva rymmer en massa extramaterial, så har man klämt in ungefär en timme på den första skivan också. Här får vi träffa filmens skapare Greg Olliver och Wes Orshoski som berättar lite om hur produktionen gick till, där de bland annat var tvungna att skura rent Lemmys kök inför scenen där han gör chips.

Vidare får vi kortare porträtt av Motörheads roadcrew och några "superfans" som är precis så man föreställer sig att ett superfan till Motörhead är. Den svenska trummisen Mikkey Dee får sedan lite extra utrymme innan det bjuds på en dryg halvtimme med Motörhead live.

Den andra skivan bjuder till större delen på förlängda segment ur dokumentären, med start i ett gästspel Lemmy gör med Metallica där de spelar "Damage case" och "Too Late Too Late" både backstage i Metallicas reprum och på scen. I dokumentären får man bara se den första låten. Mer Metallica blir det i ett inslag från Lemmys 50-årsparty där bandet i hemlighet framträdde som The Lemmy's utklädda till födelsedagsbarnet.

Det finns också en rad med överblivet och förlängt intervjumaterial både med Lemmy och Lemmy tillsammans med Dave Grohl och Billy Bob Thornton, men även med brottaren Triple H som också har en del att säga om huvudpersonen.

Motörheads klassiska sättning med "Fast" Eddie Clarke och Phil "Philthy Animal" Taylor belyses i ett längre klipp, men det är bara ex-gitarristen Clarke som intervjuas, ex-trummisen Taylor lyser med sin frånvaro. Separat kan man i stället se en annan trummis, nämligen Matt Sorum som temporärt hoppade in i bandet medan Mikkey Dee var med i TV4:s inte helt lyckades satsning "Kändisdjungeln".

Den nuvarande gitarristen Phil Campbell får också lite utrymme där han mest spexar loss och bland annat spelar ett litet spratt med en stackars finsk journalist/fan.

Om man inte tycker att folk pratat tillräckligt väl om Lemmy i dokumentären finns det en ganska lång sammanställning av folks finaste minnen av vårtmannen. Varning för Poison-gitarristen C.C. DeVilles anekdot i slutet, eller rättare sagt: varning för DeVille...

En kort liten inblick från inspelningen av albumet "Motörizer" får runda extramaterialet i min sammanfattning. Inslaget kunde varit längre, men i det stora hela får man extramaterial så det räcker och blir över...


TRE SAKER

1. Taglinen "49% motherfucker. 51% son of a bitch" är genialisk, men hur kom man fram till den specifika procentindelningen?

2. Vill man veta mer om Lemmy finns självbiografin "White Line Fever" att läsa, både på svenska och engelska. Jag har själv inte gjort det men har hört att den ska vara bra.

3. Motörhead är så klart still going strong och släppte i slutet av 2010 sitt 20:e album "The wörld is yours" som jag har recenserat på ett annat ställe.


ANDERS JAKOBSON (2011-02-25)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

Relaterade recensioner (26)
20 senaste recensionerna i kategorin musikdokumentär
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Musikdokumentär
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 2
Utkomstår: 2011
Bolag: SF
Tema: Musik
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Extramaterial:
The making of Lemmy, We are the Road Crew, Meet the Superfans, Mikkey Dee Feature, Live Motörhead, Lemmy & Metallica in Nashville, Lemmy's 50th birthday w/ Metallica, Lemmy interview Outtakes, Phil Campbell aka Lord Axesmith Feature, Clarke - Kilmister - Taylor: The early years, Matt Sorum Featurette, The sweet side of Lemmy, Lemmy in the studio/The making of Motörizer, Dave Grohl & Lemmy Full conversation, Billy Bob Thornton & Lemmy Full conversation, Triple H Interview Outtakes
Köp filmen hos:
Delning:
RECENSERAT DENNA DAG (16/7):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN JUNI
12 SENASTE
BARN- & FAMILJEFILMERNA