Coming of age till tonerna av hårdrock
FILMENHunter (Adrian Greensmith) är så metal man kan bli. Han har koll på alla banden, har har utseendet och han är en duktig metalgitarrist. Hans kompis Kevin (Jaeden Martell) har ingen koll, ser väl inte 100 procent metal ut och är möjligtvis en okej trumslagare i skolans marschband, men bakom trumsetet är han en klåpare. Trots de har de ett band: Skullfucker. Hunter har visionen om stor succé och världsherravälde klart medan Kevin mest hakar på för att ha något att göra.
Omständigheter gör att de hamnar i tjafs med ett annat band och enas om att göra upp under den stundande Battle of the Bands, vilket gör att de raskt måste hitta en basist. Och givetvis få snurr på allt det andra. Hunter stjäl sin pappas kreditkort och köper ett massivt trumset till Kevin och ger honom en lista på band och låtar att plugga in. Sen ska inget stoppa dem.
Hårdrock var min första musikaliska kärlek och något som fortfarande ligger mig mycket varmt kring hjärtat. Jag hade ingen kompis som Hunter när jag var liten som kunde vägleda mig. I stället kom lektionerna från min äldre bror tills jag började upptäcka egna band och gick vidare. Jag kan därför relatera till filmens coming of age-tema via hårdrock och jag blir omgående förtjust i karaktärerna och storyn.
Det är Kevin som är filmens huvudperson och det är hans som hittar Emily (Isis Hainsworth) som har vissa problem med sitt humör men visar sig vara en sjuhelvetes cellist. Parallellt med att Kevin övar upp sitt hårdrockstrummande lär sig Emily låtarna från Hunters lista och borde därför vara den perfekte tredje medlemmen. Men visionären Hunter har förstås andra åsikter och beter sig illa mot Emily och plötsligt skapas en spricka mellan de två vännerna som får Kevin att överväga det mesta som har med Hunter att göra. Samtidigt kommer datumet för Battle of the Bands allt närmare.
Den här filmen skulle kunna ha varit en ganska platt historia men lyckligtvis finns det betydligt mer bakom komiken och det ganska ooriginella upplägget. Karaktärerna och gestaltningar är filmens trumfkort där det absolut största fyndet är Adrian Greensmith som Hunter. Det finns inte mycket på den killens cv än, men jag ser redan enorma kvaliteter. Hans karaktär är på ytan otroligt ensidig, men under filmens gång bevisar han att han har läshuvud och intelligens och inte är den förutsägbara figur fördomarna framställer honom som. Dessutom är han killen som kom i kläm i en ful skilsmässa som påverkar honom dagligen.
Jaeden Martell är veteranen i ungdomsgänget sett till cv:t och han är väldigt bra som halvtönten som börjar hitta vem han är genom musiken och upptäcka kärleken tillsammans med en annan halvtönt, det vill säga Isis Hainsworths Emily. Deras relation är väldigt rar och känns genuin.
Jag gillar verkligen "Metal Lords". Den kunde ha blivit så mycket sämre med fel personer framför och bakom kameran (inte världens mest banbrytande åsikt, jag vet) och även om delar av upplägget känns lite gjort, kan jag inte komma ifrån att filmen landade helt perfekt hos mig.
Omständigheter gör att de hamnar i tjafs med ett annat band och enas om att göra upp under den stundande Battle of the Bands, vilket gör att de raskt måste hitta en basist. Och givetvis få snurr på allt det andra. Hunter stjäl sin pappas kreditkort och köper ett massivt trumset till Kevin och ger honom en lista på band och låtar att plugga in. Sen ska inget stoppa dem.
Hårdrock var min första musikaliska kärlek och något som fortfarande ligger mig mycket varmt kring hjärtat. Jag hade ingen kompis som Hunter när jag var liten som kunde vägleda mig. I stället kom lektionerna från min äldre bror tills jag började upptäcka egna band och gick vidare. Jag kan därför relatera till filmens coming of age-tema via hårdrock och jag blir omgående förtjust i karaktärerna och storyn.
Det är Kevin som är filmens huvudperson och det är hans som hittar Emily (Isis Hainsworth) som har vissa problem med sitt humör men visar sig vara en sjuhelvetes cellist. Parallellt med att Kevin övar upp sitt hårdrockstrummande lär sig Emily låtarna från Hunters lista och borde därför vara den perfekte tredje medlemmen. Men visionären Hunter har förstås andra åsikter och beter sig illa mot Emily och plötsligt skapas en spricka mellan de två vännerna som får Kevin att överväga det mesta som har med Hunter att göra. Samtidigt kommer datumet för Battle of the Bands allt närmare.
Den här filmen skulle kunna ha varit en ganska platt historia men lyckligtvis finns det betydligt mer bakom komiken och det ganska ooriginella upplägget. Karaktärerna och gestaltningar är filmens trumfkort där det absolut största fyndet är Adrian Greensmith som Hunter. Det finns inte mycket på den killens cv än, men jag ser redan enorma kvaliteter. Hans karaktär är på ytan otroligt ensidig, men under filmens gång bevisar han att han har läshuvud och intelligens och inte är den förutsägbara figur fördomarna framställer honom som. Dessutom är han killen som kom i kläm i en ful skilsmässa som påverkar honom dagligen.
Jaeden Martell är veteranen i ungdomsgänget sett till cv:t och han är väldigt bra som halvtönten som börjar hitta vem han är genom musiken och upptäcka kärleken tillsammans med en annan halvtönt, det vill säga Isis Hainsworths Emily. Deras relation är väldigt rar och känns genuin.
Jag gillar verkligen "Metal Lords". Den kunde ha blivit så mycket sämre med fel personer framför och bakom kameran (inte världens mest banbrytande åsikt, jag vet) och även om delar av upplägget känns lite gjort, kan jag inte komma ifrån att filmen landade helt perfekt hos mig.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Tom Morello från Rage Against The Machine är "executive music producer" till filmen och har skrivit låten "Machinery of Torment" som Skullfucker spelar. Han gör också en cameo i filmen tillsammans med tre andra prominenta metalfigurer.
2. Manuset är skrivet av D.B. Weiss, mest känd som en av skaparna av "Game of Thrones".
3. För regin står Peter Sollett vars cv inte riktigt sammanfallit med våra recensioner men vi har i alla fall "Nick & Norah’s Infinite Playlist" i arkivet.
2. Manuset är skrivet av D.B. Weiss, mest känd som en av skaparna av "Game of Thrones".
3. För regin står Peter Sollett vars cv inte riktigt sammanfallit med våra recensioner men vi har i alla fall "Nick & Norah’s Infinite Playlist" i arkivet.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
