Bra och exakt men inte så kul att titta på
FILMENDet första som slår mig när jag tänker på Dream Theater är att de är så exakta. Det är en liga välutbildade musiker som inte gör några hörbara fel. Tonerna och slagen är alltid exakta och på deras skivor har jag svårt att lokalisera något som kan ses som utfyllnadsmaterial. Alla partier i deras ofta väldigt långa och intrikata låtar har en funktion som låten skulle lida av om de inte var där.
Musikaliskt räknas de som ett progressivt metalband som både flirtar med svävande ballader och hårdare tongångar. Man skulle kunna kalla det för musiker-musik, men Dream Theater har byggt upp en stor fanskara genom att inte vara för krångliga eller spretiga. Lättlyssnat är det kanske inte, men ändå lättillgängligt även för de som inte är uppvuxna med Rush, Pink Floyd, Genesis eller King Crimson, som kan räknas till band vars sound Dream Theater fört vidare på sitt eget sätt.
Live-DVD:n släpps ganska tätt inpå releasen av deras tolfte studioalbum "Dream Theater", men är en del av "A Dramatic Tour of Events"-turnén som i sin tur kretsar till det elfte albumet "A Dramatic Turn of Events". Upptagningen är gjord i Buenos Aires, Argentina bara någon vecka innan den 14 månader långa turnén gick i mål. Med andra ord är det ett välsmort band som möter den sydamerikanska publiken.
Det är en lång konsert. DVD-omslaget menar att den är 229 minuter lång, vilket så klart inte stämmer. Det skulle betyda en nästan fyra timmar lång spelning. Å andra sidan är verkligheten inte så överdrivet långt bort. Två timmar och 40 minuter bjuder bandet på, vilket man måste säga är valuta för pengarna. Visuellt sett är det ingen hisnande upplevelse att se Dream Theater. De spelar sina låtar (exakt, så klart) och det är inte mycket till show, varken i scenbygget eller i form av action bland bandmedlemmarna. Det mest showiga som händer är när keyboardisten Jordan Rudess tar sig ut från sitt roterbara hem och spelar en bit på en bärbar keyboard som ser ut som ett futuristiskt vapen kombinerat med en gitarr. Få saker ser så fåniga ut som en keyboardist som försöker rocka loss...
En bit in i konserten kommer ett "akustiskt" block om två låtar som framför med en lokal stråkkvartett. Ett ganska schysst avbrott i en annars ganska kompakt konsert. Några ballader bryter av det hårda då och då, precis som några solopartier från trummisen Mike Mangini, Jordan Rudess och gitarristen John Petrucci, där Rudess soloparti är det som imponerar mest på mig, speciellt när det påstås vara improviserat - vilket jag inte har någon anledning att misstro.
Låtlistan täcker upp hela "A Dramatic Turn of Events"-plattan och blandar och ger från övriga skivor. Dessvärre ignoreras den skivans föregångare "Black Clouds & Silver Linings" totalt under denna konsert, vilket jag tycker är mycket trist. Dessutom spelas inte en av mina personliga favoriter "Panic Attack" från "Octavarium". Men man kan inte få allt jämt.
I det stora hela är "Live at Luna Park" en bra upptagning även om jag inte tycker att det ger så där jättemycket att se bandet. De är helt enkelt roligare att lyssna på än att titta på, om man nu inte är där på plats och tar in hela sammanhanget.
Musikaliskt räknas de som ett progressivt metalband som både flirtar med svävande ballader och hårdare tongångar. Man skulle kunna kalla det för musiker-musik, men Dream Theater har byggt upp en stor fanskara genom att inte vara för krångliga eller spretiga. Lättlyssnat är det kanske inte, men ändå lättillgängligt även för de som inte är uppvuxna med Rush, Pink Floyd, Genesis eller King Crimson, som kan räknas till band vars sound Dream Theater fört vidare på sitt eget sätt.
Live-DVD:n släpps ganska tätt inpå releasen av deras tolfte studioalbum "Dream Theater", men är en del av "A Dramatic Tour of Events"-turnén som i sin tur kretsar till det elfte albumet "A Dramatic Turn of Events". Upptagningen är gjord i Buenos Aires, Argentina bara någon vecka innan den 14 månader långa turnén gick i mål. Med andra ord är det ett välsmort band som möter den sydamerikanska publiken.
Det är en lång konsert. DVD-omslaget menar att den är 229 minuter lång, vilket så klart inte stämmer. Det skulle betyda en nästan fyra timmar lång spelning. Å andra sidan är verkligheten inte så överdrivet långt bort. Två timmar och 40 minuter bjuder bandet på, vilket man måste säga är valuta för pengarna. Visuellt sett är det ingen hisnande upplevelse att se Dream Theater. De spelar sina låtar (exakt, så klart) och det är inte mycket till show, varken i scenbygget eller i form av action bland bandmedlemmarna. Det mest showiga som händer är när keyboardisten Jordan Rudess tar sig ut från sitt roterbara hem och spelar en bit på en bärbar keyboard som ser ut som ett futuristiskt vapen kombinerat med en gitarr. Få saker ser så fåniga ut som en keyboardist som försöker rocka loss...
En bit in i konserten kommer ett "akustiskt" block om två låtar som framför med en lokal stråkkvartett. Ett ganska schysst avbrott i en annars ganska kompakt konsert. Några ballader bryter av det hårda då och då, precis som några solopartier från trummisen Mike Mangini, Jordan Rudess och gitarristen John Petrucci, där Rudess soloparti är det som imponerar mest på mig, speciellt när det påstås vara improviserat - vilket jag inte har någon anledning att misstro.
Låtlistan täcker upp hela "A Dramatic Turn of Events"-plattan och blandar och ger från övriga skivor. Dessvärre ignoreras den skivans föregångare "Black Clouds & Silver Linings" totalt under denna konsert, vilket jag tycker är mycket trist. Dessutom spelas inte en av mina personliga favoriter "Panic Attack" från "Octavarium". Men man kan inte få allt jämt.
I det stora hela är "Live at Luna Park" en bra upptagning även om jag inte tycker att det ger så där jättemycket att se bandet. De är helt enkelt roligare att lyssna på än att titta på, om man nu inte är där på plats och tar in hela sammanhanget.
EXTRAMATERIALET
Det finns en hel del som extramaterial där man först och främst kan se sex stycken låtar plockade från Dream Theaters andra kväll på Luna Park. Här finns bland annat bandets enda "hit", "Pull me under", som länge var en låt publiken ansåg att de "måste" spela. I övrigt kan man notera ett alternativt upplägg på det akustiska partiet i konserten. Trist nog kan man inte välja att spela alla låtar i ett svep, förmodligen för att de separerats från olika ställen i setlistan.
En dokumentär fokuserar mest på själva konserten och förberedelserna kring den, men inleds med en liten sammanfattning av hur Mike Mangini kom med i bandet, vilket dokumenterades i tre-delade auditionfilmen "The Spirit Carries on" (Del 1, Del 2, Del 3). Turnén var ju Manginis första med bandet. I det stora hela ger dokumentären en fin bild av bandet och vad de gör och inte gör inför en konsert.
En separat, betydligt kortare film, tar oss med bakom kamerorna till livefilmningen och det finns även ett animerat intro som jag antar spelades för publiken innan bandet inledde konserten. Här figurerar medlemmarna som olika karaktärer - ninja, pirat, trollkarl etc. Rätt skojigt.
En dokumentär fokuserar mest på själva konserten och förberedelserna kring den, men inleds med en liten sammanfattning av hur Mike Mangini kom med i bandet, vilket dokumenterades i tre-delade auditionfilmen "The Spirit Carries on" (Del 1, Del 2, Del 3). Turnén var ju Manginis första med bandet. I det stora hela ger dokumentären en fin bild av bandet och vad de gör och inte gör inför en konsert.
En separat, betydligt kortare film, tar oss med bakom kamerorna till livefilmningen och det finns även ett animerat intro som jag antar spelades för publiken innan bandet inledde konserten. Här figurerar medlemmarna som olika karaktärer - ninja, pirat, trollkarl etc. Rätt skojigt.
TRE SAKER
1. Keyboardisten Jordan Rudess spelar enligt häftet som följer med även "iOS devices" och mycket riktigt spelar han vissa bitar på en iPad. Rudess har varit med och utvecklat olika musikappar till både iOS och Windows 8, bland annat SampleWiz, MorphWiz och Tachyon.
2. Basisten John Myung tar inte mycket plats. Han får inget eget soloparti och tar verkligen inte för sig på scenen. Inte heller vid sidan av den. Han säger inte mycket i de dokumentära inslagen och verkar ha en helt egen ritual innan konserterna där han drar sig undan. En skicklig men uppenbarligen väldigt privat person.
3. Bandets svaga kort är sångaren James Labrie som inte är extraordinär på samma sätt som de övriga medlemmarna. Hans sångstil är stundtals lite jobbigt gapig och jag tycker inte riktigt att han sätter alla toner hela tiden. En oexakt faktor i ett exakt band!
2. Basisten John Myung tar inte mycket plats. Han får inget eget soloparti och tar verkligen inte för sig på scenen. Inte heller vid sidan av den. Han säger inte mycket i de dokumentära inslagen och verkar ha en helt egen ritual innan konserterna där han drar sig undan. En skicklig men uppenbarligen väldigt privat person.
3. Bandets svaga kort är sångaren James Labrie som inte är extraordinär på samma sätt som de övriga medlemmarna. Hans sångstil är stundtals lite jobbigt gapig och jag tycker inte riktigt att han sätter alla toner hela tiden. En oexakt faktor i ett exakt band!
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
