En kung i bluesrockens land
FILMENDen hårt rockande bluesmannen George Thorogood förändras inte. När han står på scenen på anrika Montreux Jazz Festival ser han likadan ut där som på de gamla LP-omslagen från 70-talet, och bredbent rock med lågt hängande gitarrer är fortfarande hans melodi.
Konserten är från i somras och finns redan nu utgiven på DVD. George och hans band sedan länge, The Destroyers, uppträder i cirka en och en halv timme, och de är knappast några nyansernas mästare, de brakar på med öppna spjäll från start till stopp. Det är rock´n roll kryddat med några effektiva stänk av blues - och ibland tvärt om.
Publiken är stor, tyst och stillasittande. I en annan mer intim konsertmiljö kan Thorogoods musik få publiken att välta hus. Här agerar även bandet lite oinspirerat, så Thorogood får dra det mesta av lasset och han jobbar hårt med gitarren och sin något skrovliga röst. Med Chuck Berrys riff och rytm i fingrar och själ är Thorogood en klar auktoritet i den energiska bluesrockens land.
Det känns ändå inte helt angeläget att rulla konserten ett varv till, men jag återvänder gärna till några enskilda spår, som till exempel "Cocaine Blues" eller "Madison Blues", som namnen till trots är mycker mera rock än blues.
Konserten är från i somras och finns redan nu utgiven på DVD. George och hans band sedan länge, The Destroyers, uppträder i cirka en och en halv timme, och de är knappast några nyansernas mästare, de brakar på med öppna spjäll från start till stopp. Det är rock´n roll kryddat med några effektiva stänk av blues - och ibland tvärt om.
Publiken är stor, tyst och stillasittande. I en annan mer intim konsertmiljö kan Thorogoods musik få publiken att välta hus. Här agerar även bandet lite oinspirerat, så Thorogood får dra det mesta av lasset och han jobbar hårt med gitarren och sin något skrovliga röst. Med Chuck Berrys riff och rytm i fingrar och själ är Thorogood en klar auktoritet i den energiska bluesrockens land.
Det känns ändå inte helt angeläget att rulla konserten ett varv till, men jag återvänder gärna till några enskilda spår, som till exempel "Cocaine Blues" eller "Madison Blues", som namnen till trots är mycker mera rock än blues.
EXTRAMATERIALET
En "intervju", där George Thorogood är helt självgående, talar glatt och inspirerat om minnen och musik, utan att vare sig intervjuare eller frågor har någon funktion. Inga textremsor som gör det lättare att hänga med i Thorogoods utläggningar.
TRE SAKER
1. Under låten "Cocaine Blues" projiceras bokstäverna CASH bakom bandet, följt av en kavalkad av bilder på Johnny Cash. Men det är egentligen ingen Cash-låt, den skrevs av Red Arnall och spelades in första gången redan i mitten av 1940-talet. Men Johnnys inspelning av låten, i Folsom-fängelset, 1968, är förstås den definitiva versionen.
2. När jag våren 1979 såg George Thorogood uppträda på Göta Lejon i Stockholm, så krängde han av sig gitarren och hivade ut den i publikhavet med uppmaningen att någon skulle dra några riff på den. Har aldrig, förr eller senare, sett en gitarrist göra så. Ingen vågade dock byta "luftgitarren" mot äkta vara.
3. George Thorogood är en av de säkraste tolkarna av Chuck Berrys musik och han har spelat in 18 låtar på skiva. Dock inget Chuck-material på denna DVD, men på scen brukar Thorogood presentera "Johnny B. Goode" som "the international rock´n roll hymn". Exakt, säger jag.
2. När jag våren 1979 såg George Thorogood uppträda på Göta Lejon i Stockholm, så krängde han av sig gitarren och hivade ut den i publikhavet med uppmaningen att någon skulle dra några riff på den. Har aldrig, förr eller senare, sett en gitarrist göra så. Ingen vågade dock byta "luftgitarren" mot äkta vara.
3. George Thorogood är en av de säkraste tolkarna av Chuck Berrys musik och han har spelat in 18 låtar på skiva. Dock inget Chuck-material på denna DVD, men på scen brukar Thorogood presentera "Johnny B. Goode" som "the international rock´n roll hymn". Exakt, säger jag.
JAN-OLA SJÖBERG (GÄSTRECENSENT) (2013-12-07)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
