Intim självbiografisk scenföreställning
FILMENDet tog ganska lång tid för mig att fatta vad grejen med Bruce Springsteen var. När jag började bli hyfsat medveten om musik, artister och band en bit in på 80-talet var Springsteen 100 procent "Born in the USA" med vrålande sång, dånande virveltrumma, bredbenta jeans och stora stadiumspelningar. Folkligt, men för mig obegripligt. Allt som tiden gick upprepades detta, framför allt stora stadiumspelningar sommartid, och varje gång var det samma hets i nöjespressen. Fyror i betyg första spelningen, femmor för andra. Detaljerade genomgångar av låtlistor och lovord efter lovord i recensionerna. Fortfarande obegripligt.
Men sen förstod jag grejen, utan att för den delen bli ett fan. I Springsteens låtskatt fanns det berättelser som talade till folk. Den svenska motsvarigheten hette Ulf Lundell - som var lika obegriplig han - och i nästa led Lasse Winnerbäck och Håkan Hellström. Artister som talar till sin publik, och det respekterar jag. Under den tid jag umgicks med stora Springsteenfans gick jag på två av hans konserter i Stockholm, båda av det lite mer intima slaget och utan vräkigheten hos E-Street Band. Först på den akustiska "Devils & Dust"-turnén och sedan på "The Seeger Sessions"-turnén när Springsteen gav sig på amerikansk folkmusik. Inte kanske världens roligaste konserter så här i efterhand, men "Devils & Dust"-varianten är helt klart relaterad till "Springsteen on Broadway".
2016 gav Springsteen ut självbiografin "Born to Run" och scenföreställningen "Springsteen on Broadway" är en sorts bearbetning av den. I ett "intimt" sammanhang (det vill säga på Walter Kerr Theatre i New York med runt 975 platser för publiken) ger Springsteen en grovhuggen version av sin story uppblandad med lämpliga låtar ur den egna katalogen, framförda av honom själv på gitarr eller piano, ibland med munspel som tillägg, ibland med frun Patti Scialfa som duettpartner. Oftast låter låtarna som vi minns dem, i andra fall är de lätt omgjorda. För mig blir det extra tydligt i versionen av "Born in the USA" som verkligen skalar bort stadiumkänslan och kokar ned låten till att fokusera på textens innebörd.
Det känns lite som en konsert med väldigt långt mellansnack, men snacket är bra och intressant. Det känns som spontana tankar men är sannolikt i själva verket väl uttänkta och väl formulerade ord och anekdoter. Springsteen berättar målande om sin uppväxt, om den amerikanska arbetsklassen som han skildrat i så många låtar men som han inte aktivt varit en del av eftersom han aldrig arbetat. Han pratar om familj och han pratar om vänner och de som han förlorat på vägen. Han pratar om kärleken till frun och om musikens makt. Han skämtar och svär ibland, och pratar blodigt allvar andra stunder. Det är intressant att lyssna på.
"Springsteen on Broadway" är givetvis riktigt lördagsgodis för superfansen, men för mig blir det inte riktigt samma kick att lägga 2,5 timmar på showen. Jag kan tänka mig att det hade varit en helt annan sak att se den på riktigt, men så här hemma delar jag upp tittningen på flera sessioner.
Jag vet inte om man kan se showen som en värdig introduktion till Springsteen. Låtmässigt innehåller den kända låtar så i det fallet är den inte speciellt obskyr, men det kan kräva ett visst förintresse hos tittaren för att uppskatta den till fullo. Det är dock en intressant show som i sin form ger betydligt mer än att bara se en akustisk konsert rakt upp och ned.
Men sen förstod jag grejen, utan att för den delen bli ett fan. I Springsteens låtskatt fanns det berättelser som talade till folk. Den svenska motsvarigheten hette Ulf Lundell - som var lika obegriplig han - och i nästa led Lasse Winnerbäck och Håkan Hellström. Artister som talar till sin publik, och det respekterar jag. Under den tid jag umgicks med stora Springsteenfans gick jag på två av hans konserter i Stockholm, båda av det lite mer intima slaget och utan vräkigheten hos E-Street Band. Först på den akustiska "Devils & Dust"-turnén och sedan på "The Seeger Sessions"-turnén när Springsteen gav sig på amerikansk folkmusik. Inte kanske världens roligaste konserter så här i efterhand, men "Devils & Dust"-varianten är helt klart relaterad till "Springsteen on Broadway".
2016 gav Springsteen ut självbiografin "Born to Run" och scenföreställningen "Springsteen on Broadway" är en sorts bearbetning av den. I ett "intimt" sammanhang (det vill säga på Walter Kerr Theatre i New York med runt 975 platser för publiken) ger Springsteen en grovhuggen version av sin story uppblandad med lämpliga låtar ur den egna katalogen, framförda av honom själv på gitarr eller piano, ibland med munspel som tillägg, ibland med frun Patti Scialfa som duettpartner. Oftast låter låtarna som vi minns dem, i andra fall är de lätt omgjorda. För mig blir det extra tydligt i versionen av "Born in the USA" som verkligen skalar bort stadiumkänslan och kokar ned låten till att fokusera på textens innebörd.
Det känns lite som en konsert med väldigt långt mellansnack, men snacket är bra och intressant. Det känns som spontana tankar men är sannolikt i själva verket väl uttänkta och väl formulerade ord och anekdoter. Springsteen berättar målande om sin uppväxt, om den amerikanska arbetsklassen som han skildrat i så många låtar men som han inte aktivt varit en del av eftersom han aldrig arbetat. Han pratar om familj och han pratar om vänner och de som han förlorat på vägen. Han pratar om kärleken till frun och om musikens makt. Han skämtar och svär ibland, och pratar blodigt allvar andra stunder. Det är intressant att lyssna på.
"Springsteen on Broadway" är givetvis riktigt lördagsgodis för superfansen, men för mig blir det inte riktigt samma kick att lägga 2,5 timmar på showen. Jag kan tänka mig att det hade varit en helt annan sak att se den på riktigt, men så här hemma delar jag upp tittningen på flera sessioner.
Jag vet inte om man kan se showen som en värdig introduktion till Springsteen. Låtmässigt innehåller den kända låtar så i det fallet är den inte speciellt obskyr, men det kan kräva ett visst förintresse hos tittaren för att uppskatta den till fullo. Det är dock en intressant show som i sin form ger betydligt mer än att bara se en akustisk konsert rakt upp och ned.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Biljetterna kostade mellan 700 och 7700 kronor, vilket var ett ganska saftigt belopp. På grund av den lilla lokalen och Springsteens popularitet gjordes det kraftinsatser för att motverka biljettrobotar och återförsäljare, men trots det ramlade många biljetter ut via sajter som till exempel Stubhub direkt. Då var priserna avsevärt högre, mellan 16 000 och vansinniga 60 000 kronor. Springsteen förlängde då showperioden och lät folk registrera sig för att köpa biljetter när de släpptes.
2. Showen spelades mellan 3 oktober 2017 och 15 december 2018. Dagen efter sista föreställningen släpptes den på Netflix.
3. Den show som visas här är en kombination av två shower inspelade 17 och 18 juli 2018.
2. Showen spelades mellan 3 oktober 2017 och 15 december 2018. Dagen efter sista föreställningen släpptes den på Netflix.
3. Den show som visas här är en kombination av två shower inspelade 17 och 18 juli 2018.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
