Hur en pakistanier drabbas av Springsteen
FILMENMusikalfilmer som "Mamma Mia!" och "Across the Universe" berättar sina historier genom att utgå från ABBA- och Beatles-låtar och knåpa ihop något som blir ett narrativ. "Rocketman" gjorde något liknande med Elton Johns katalog i kombination med en skildring av hans liv. "Blinded by the light" är relaterad till nämnda filmer, men samtidigt inte alls samma sak. Det är en film som använder Bruce Springsteens text och musik som en språngbräda när den berättar en historia om att våga drömma om att lämna den där skithålan man bor i och att försöka uppnå den drömmen till vilket pris som helst, även om det betyder att gå emot vad ens familj vill och tycker.
För Javed (Viveik Kalra) som lever i en pakistansk familj så är det svårt att ens ha ett val. Även om han lockas av brittisk kultur är det ändå de gamla pakistanska värderingarna som gäller i huset. Han har alltid varit en skrivande person sedan han som barn fick en dagbok som en kompis inte ville ha. Sedan dess har det blivit många dagboksanteckningar men också dikter och låttexter om politik, orättvisor och vad som dykt upp i hans huvud. Men att bli författare är förstås inte aktuellt.
När han börjar college 1987 fascineras han av alla olika typer av människor som ryms under samma tak, men han funderar över sin egen plats. Det är då han drabbas av Springsteen. Det är väldigt effektivt skildrat när Javed verkligen golvas av musiken. Han får låna några kassetter av en ny bekantskap som redan insett storheten och när han börjar lyssna i sin Walkman blir genomslaget ett faktum. Texterna skrivs ut i bild precis så som man upplever när ord verkligen talar till en. Fraser från en amerikansk rocksångare talar direkt till en ung pakistanier i Luton. Väldigt snyggt gjort.
Den här typen av brittisk arbetarklassgestaltning ser man då och då på film. Det är något speciellt när det blir en periodfilm som utspelar sig ganska nära i tiden eller i fall förhållandevis nära. För mig är andra hälften av 80-talet inte så länge sedan (hm...) och i och med att jag ligger ganska nära i ålder med filmens Javed förstår jag alla referenser till musik, mode och i viss mån attityder och tankar. Men perioden öppnar även för andra tidsmarkörer, så som arbetslöshet och inte minst en våg av rasism som drabbade England under den här tiden. Genom att berätta historien ur pakistaniers synvinkel får vi rasismen tryckt rätt in i ansiktet via klottrade glåpord eller stänkande piss rätt in genom ett brevinkast. Det här träffar hårt och det är en spegling av både tidigare generationers möten med hat precis som nuvarande generationer också möter. Rått och tänkvärt.
Det är med andra ord en ganska omfattande film. Men framför allt är det en "coming of age" för en ung pakistanier som vill ta vara på sina talanger och följa sina drömmar. Drömmarna råkas underbyggas av ohyggliga mängder Springsteen och det blir väldigt bra. Den amerikanska arbetarklasshjälten (som aldrig arbetat) levererar de ord Javed behöver för att våga skriva, våga ta kontakt med den där tjejen, våga stå upp mot rasisterna och våga gå emot familjen.
Mycket känslor och en del leenden. Det här är feel good med en bra story och bra musik. Man kan säga att jag blev lite bländad faktiskt.
För Javed (Viveik Kalra) som lever i en pakistansk familj så är det svårt att ens ha ett val. Även om han lockas av brittisk kultur är det ändå de gamla pakistanska värderingarna som gäller i huset. Han har alltid varit en skrivande person sedan han som barn fick en dagbok som en kompis inte ville ha. Sedan dess har det blivit många dagboksanteckningar men också dikter och låttexter om politik, orättvisor och vad som dykt upp i hans huvud. Men att bli författare är förstås inte aktuellt.
När han börjar college 1987 fascineras han av alla olika typer av människor som ryms under samma tak, men han funderar över sin egen plats. Det är då han drabbas av Springsteen. Det är väldigt effektivt skildrat när Javed verkligen golvas av musiken. Han får låna några kassetter av en ny bekantskap som redan insett storheten och när han börjar lyssna i sin Walkman blir genomslaget ett faktum. Texterna skrivs ut i bild precis så som man upplever när ord verkligen talar till en. Fraser från en amerikansk rocksångare talar direkt till en ung pakistanier i Luton. Väldigt snyggt gjort.
Den här typen av brittisk arbetarklassgestaltning ser man då och då på film. Det är något speciellt när det blir en periodfilm som utspelar sig ganska nära i tiden eller i fall förhållandevis nära. För mig är andra hälften av 80-talet inte så länge sedan (hm...) och i och med att jag ligger ganska nära i ålder med filmens Javed förstår jag alla referenser till musik, mode och i viss mån attityder och tankar. Men perioden öppnar även för andra tidsmarkörer, så som arbetslöshet och inte minst en våg av rasism som drabbade England under den här tiden. Genom att berätta historien ur pakistaniers synvinkel får vi rasismen tryckt rätt in i ansiktet via klottrade glåpord eller stänkande piss rätt in genom ett brevinkast. Det här träffar hårt och det är en spegling av både tidigare generationers möten med hat precis som nuvarande generationer också möter. Rått och tänkvärt.
Det är med andra ord en ganska omfattande film. Men framför allt är det en "coming of age" för en ung pakistanier som vill ta vara på sina talanger och följa sina drömmar. Drömmarna råkas underbyggas av ohyggliga mängder Springsteen och det blir väldigt bra. Den amerikanska arbetarklasshjälten (som aldrig arbetat) levererar de ord Javed behöver för att våga skriva, våga ta kontakt med den där tjejen, våga stå upp mot rasisterna och våga gå emot familjen.
Mycket känslor och en del leenden. Det här är feel good med en bra story och bra musik. Man kan säga att jag blev lite bländad faktiskt.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Det är en verklighetsbaserad story. Huvudpersonen heter egentligen Sarfraz Manzoor och det är hans story som blivit film. Manuset är baserat på hans bok "Greetings from Bury Park - Race. Religion. Rock 'N' Roll."
2. Manuset har Sarfraz skrivit tillsammans med regissören Gurinder Chadha, känd från "Skruva den som Beckham", "Kärlek & fördom" och "It’s a wonderful afterlife"
3. För mig tog det lång tid att förstå grejen med Bruce Springsteen. Både i media och i min närhet fanns det folk som verkligen var otroligt fascinerade av honom och jag kunde inte riktigt förstå varför. Vad var det som var grejen? Men även om jag inte har blivit ett hardcore-fan så har jag ändå under åren förstått lite av storheten och fått mina egna favoritlåtar. En av dem, som kanske är en av hans absolut bästa låtar, är "Born to Run" som i den här filmen får vad man skulle kunna beskriva som en alternativ musikvideo. Det är en kul scen och det är framför allt en fantastisk låt som på några minuter skildrar det som är Springsteens storhet både textmässigt och musikaliskt.
2. Manuset har Sarfraz skrivit tillsammans med regissören Gurinder Chadha, känd från "Skruva den som Beckham", "Kärlek & fördom" och "It’s a wonderful afterlife"
3. För mig tog det lång tid att förstå grejen med Bruce Springsteen. Både i media och i min närhet fanns det folk som verkligen var otroligt fascinerade av honom och jag kunde inte riktigt förstå varför. Vad var det som var grejen? Men även om jag inte har blivit ett hardcore-fan så har jag ändå under åren förstått lite av storheten och fått mina egna favoritlåtar. En av dem, som kanske är en av hans absolut bästa låtar, är "Born to Run" som i den här filmen får vad man skulle kunna beskriva som en alternativ musikvideo. Det är en kul scen och det är framför allt en fantastisk låt som på några minuter skildrar det som är Springsteens storhet både textmässigt och musikaliskt.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
