Stackars Stone som vann en statyett...
FILMENEgentligen ska det räcka med att nämna regissörens namn för att de flesta ska förstå vad det handlar om: Yorgos Lanthimos. Den grekiska filmskaparen har en rad med smått udda filmer i bagaget och de flesta av dem kritikerrosade och belönade med olika filmpriser. Så är fallet även med "Poor Things" som kammade hem inte mindre än fyra Oscarsstatyetter av totalt elva nomineringar. Inte illa alls, och den kanske finaste vinsten i sammanhanget fick Emma Stone som Bästa kvinnliga huvudroll, vilket var välförtjänt. Det är ingen walk in the park-insats Stone gör, men jag återkommer till det.
Vad är då "Poor Things" för slags film? IMDB drar till med kategorierna drama, komedi och romans medan Disney+ placerar filmen under science fiction och komedi. Själv väljer jag dramakomedi i vårt genreutbud då det är det som ligger närmast. Ska jag precisera mig då är det en sorts svart komedi i kombination med drama och fantasy. Det är som en mörk saga, en sorts "Frankenstein" fast det är Monstret som skapat en varelse. Eller något.
Willem Dafoe spelar den monstruösa doktorn och vetenskapsmannen Godwin Baxter som utsatts av de mest vedervärdiga experiment av sin far, vilket gjort honom till en deformerad man men med ett intellekt som golvar de flesta. När han kommer över ett färskt kvinnolik (Stone) med ett levande foster i magen sätter han ett moraliskt tveksamt experiment i rullning: Han transplanterar fostrets hjärna till den döda kvinnokroppen och får liv i det. Plötsligt har han en kreation, Bella, som hastigt utvecklas åldersmässigt. Ett av de första orden Bella lär sig är Gud (God) och mycket riktigt är Godwin en sorts allsmäktig skapare. Han har dock inga onda avsikter med sin kreation, men har heller inte riktigt tid att registrera all data som produceras och engagerar därför en elev, Max McCandles (Ramy Youssef), för att bevaka Bella som alltså hastigt blir allt mer och mer intellektuell - och, ska det visa sig, sexuellt aktiv.
Max faller för Bella och Godwin går med på ett äktenskap, men planerna grusas en smula av advokaten Duncan Wedderburn (Mark Ruffalo) som lägger sig i och övertalar Bella om att upptäcka världen tillsammans med honom, vilket också sker. Det blir ett sexuellt och intellektuellt uppvaknande som ganska snabbt glider ur Duncans grepp, för ingen kan egentligen hindra Bella från att bli en helt egen individ.
För att vara en Yorgos Lanthimos-film är berättelsen förhållandevis rak och enkel. Visst, det är skruvat så in i bänken, men inte så att det blir obegripligt på något vis. Snarare absurt och udda. Det finns mycket att skrocka åt i soffan, som den enorma mängden obegripliga saker som Godwin utsatts för som bland annat gjort att han kräver en speciell maskin när han äter då han inte kan producera egen magsaft - något som har en minst sagt bubblig bieffekt.
Det är utmärkt skådespeleri in i minsta biroll, men det är ju ingen tvekan om att Emma Stone är den stora stjärnan i sammanhanget. Hon bjuder verkligen på sig själv, minst sagt - med tanke på att det verkligen är naket så det räcker och blir över, men det är helhetsgestaltningen som imponerar mest. Från de första stadierna i hennes utveckling där hon knappt har motoriken på plats och kommunicerar väldigt begränsat, till den hon är när filmen tar slut. Hög klass på det och den där Oscarsvinsten är inte alls förvånande.
Sen är filmen förstås imponerande i sitt utseende med mask, kläder, miljöer och hela det visuella språket som förstärker den här sagokänslan. Historien ska utspela sig någon gång på 1800-talet och en del av de lösningar som "gamla Hollywood" använde för att skildra tiden har använts även här.
En på alla sätt utmärkt film som möjligtvis kunde ha varit lite kortare. Med en speltid på två timmar och 21 minuter är det Lanthimos längsta film och det hade definitivt gått att korta ned den lite.
Vad är då "Poor Things" för slags film? IMDB drar till med kategorierna drama, komedi och romans medan Disney+ placerar filmen under science fiction och komedi. Själv väljer jag dramakomedi i vårt genreutbud då det är det som ligger närmast. Ska jag precisera mig då är det en sorts svart komedi i kombination med drama och fantasy. Det är som en mörk saga, en sorts "Frankenstein" fast det är Monstret som skapat en varelse. Eller något.
Willem Dafoe spelar den monstruösa doktorn och vetenskapsmannen Godwin Baxter som utsatts av de mest vedervärdiga experiment av sin far, vilket gjort honom till en deformerad man men med ett intellekt som golvar de flesta. När han kommer över ett färskt kvinnolik (Stone) med ett levande foster i magen sätter han ett moraliskt tveksamt experiment i rullning: Han transplanterar fostrets hjärna till den döda kvinnokroppen och får liv i det. Plötsligt har han en kreation, Bella, som hastigt utvecklas åldersmässigt. Ett av de första orden Bella lär sig är Gud (God) och mycket riktigt är Godwin en sorts allsmäktig skapare. Han har dock inga onda avsikter med sin kreation, men har heller inte riktigt tid att registrera all data som produceras och engagerar därför en elev, Max McCandles (Ramy Youssef), för att bevaka Bella som alltså hastigt blir allt mer och mer intellektuell - och, ska det visa sig, sexuellt aktiv.
Max faller för Bella och Godwin går med på ett äktenskap, men planerna grusas en smula av advokaten Duncan Wedderburn (Mark Ruffalo) som lägger sig i och övertalar Bella om att upptäcka världen tillsammans med honom, vilket också sker. Det blir ett sexuellt och intellektuellt uppvaknande som ganska snabbt glider ur Duncans grepp, för ingen kan egentligen hindra Bella från att bli en helt egen individ.
För att vara en Yorgos Lanthimos-film är berättelsen förhållandevis rak och enkel. Visst, det är skruvat så in i bänken, men inte så att det blir obegripligt på något vis. Snarare absurt och udda. Det finns mycket att skrocka åt i soffan, som den enorma mängden obegripliga saker som Godwin utsatts för som bland annat gjort att han kräver en speciell maskin när han äter då han inte kan producera egen magsaft - något som har en minst sagt bubblig bieffekt.
Det är utmärkt skådespeleri in i minsta biroll, men det är ju ingen tvekan om att Emma Stone är den stora stjärnan i sammanhanget. Hon bjuder verkligen på sig själv, minst sagt - med tanke på att det verkligen är naket så det räcker och blir över, men det är helhetsgestaltningen som imponerar mest. Från de första stadierna i hennes utveckling där hon knappt har motoriken på plats och kommunicerar väldigt begränsat, till den hon är när filmen tar slut. Hög klass på det och den där Oscarsvinsten är inte alls förvånande.
Sen är filmen förstås imponerande i sitt utseende med mask, kläder, miljöer och hela det visuella språket som förstärker den här sagokänslan. Historien ska utspela sig någon gång på 1800-talet och en del av de lösningar som "gamla Hollywood" använde för att skildra tiden har använts även här.
En på alla sätt utmärkt film som möjligtvis kunde ha varit lite kortare. Med en speltid på två timmar och 21 minuter är det Lanthimos längsta film och det hade definitivt gått att korta ned den lite.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmen är baserad på en roman av Alasdair Gray som inte verkar finnas översatt till svenska, och manuset är skrivet av Tony McNamara som även var med och skrev Yorgos Lanthimos förra film "The Favourite".
2. Runt om i Godwin Baxters hem vandrar det runt olika "skvader"-djur som Godwin knåpat ihop. En hund med gåshuvud, en höna med hundhuvud och någon annan fågel med grishuvud. Väldigt bisarrt att se och det har en liten, liten koppling till Lanthimos "The Lobster".
3. De övriga tre Oscarsvinsterna var i kategorierna Bästa kostym, Bästa makeup, och Bästa scenografi.
2. Runt om i Godwin Baxters hem vandrar det runt olika "skvader"-djur som Godwin knåpat ihop. En hund med gåshuvud, en höna med hundhuvud och någon annan fågel med grishuvud. Väldigt bisarrt att se och det har en liten, liten koppling till Lanthimos "The Lobster".
3. De övriga tre Oscarsvinsterna var i kategorierna Bästa kostym, Bästa makeup, och Bästa scenografi.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
