Urzombien med det fyrkantiga huvudet
FILMENMary Shelley publicerade "Frankenstein eller den moderne Prometheus" 1818. Det räknas som den första science fiction-romanen, vars tema dykt upp gång på gång sedan dess. Inte minst genom otaliga filmatiseringar. Redan 1910 gjordes en kortfilm som länge ansågs vara förlorad. 1931 gjordes den första långfilmen, som satte standarden - speciellt för hur Frankensteins monster skulle se ut.
Det är ju en ganska vanlig missuppfattning att det är monstret som heter Frankenstein. Så är det inte utan det är namnet på forskaren som är besatt av att återskapa liv likt en gud. I den här filmatiseringen heter han lustigt nog Henry (Colin Clive), när han i originaltexten heter Victor. Detta blir en smula förvirrande då en annan karaktär i filmen heter just Victor.
Henry och hans puckelryggade assistent Fritz (Dwight Frye) gräver upp ett lik för använda det i Henrys experiment. Då hjärnan är alldeles förstörd instrueras Fritz att stjäla en hjärna i bättre skick. Han har en normal och en abnorm att välja mellan och tappar givetvis den normala i backen och tvingas stjäla den andra i stället, vilket Henry så klart inte får reda på. Med hjälp av elektricitet får Henry liv i skapelsen, som verkar ha viss förståelse. Men snart börjar det spåra ur och Henry inser att han skapat ett monster som måste förgöras, vilket så klart inte går så lätt.
Filmatiseringen är blott 70 minuter lång och så här drygt 80 år senare ser jag vissa brister i hur historien berättas. Det är kanske inte så märkligt, men vägen till den berömda finalen i kvarnen är inte överdrivet logisk. Sen kan man förstås inte låta bli att notera att väldigt mycket är inspelat i filmstudier med de sedvanliga kulisserna och det ekande ljudet. Men vad ska man begära av en så pass gammal film?
Boris Karloff gestaltar monstret på ett ypperligt sätt och Jack P. Pierce som designade hans utseende anade nog inte vilken ikon han skapade. Trots att historien återgivits många gånger är det Karloffs gestalt som än i dag återges när Frankensteins monster ska skildras i bild. Den gigantiska kroppen, där armarna ser längre ut än vad de faktiskt är, och det ologiskt fyrkantiga huvudet med pottfrissan och bultarna som kommer ut ur halsen... Mer klassiskt än så blir det nästan inte.
Karloffs agerande är stelt och avigt och det är ju någon form av urzombie vi ser framför oss. Dock kan man ifrågasätta partiet där monstret leker med ett barn. Det känns minst sagt fånigt i dag.
Och tyvärr känns inte "Frankenstein" så värst skrämmande längre, trots att filmen inleds med en man som varnar oss. Man kan inte ta bort klassikerstämpeln, men någon rysare är det inte längre. Men ändå måste jag medge att stämningen stundtals fortfarande är väldigt effektiv.
Det är ju en ganska vanlig missuppfattning att det är monstret som heter Frankenstein. Så är det inte utan det är namnet på forskaren som är besatt av att återskapa liv likt en gud. I den här filmatiseringen heter han lustigt nog Henry (Colin Clive), när han i originaltexten heter Victor. Detta blir en smula förvirrande då en annan karaktär i filmen heter just Victor.
Henry och hans puckelryggade assistent Fritz (Dwight Frye) gräver upp ett lik för använda det i Henrys experiment. Då hjärnan är alldeles förstörd instrueras Fritz att stjäla en hjärna i bättre skick. Han har en normal och en abnorm att välja mellan och tappar givetvis den normala i backen och tvingas stjäla den andra i stället, vilket Henry så klart inte får reda på. Med hjälp av elektricitet får Henry liv i skapelsen, som verkar ha viss förståelse. Men snart börjar det spåra ur och Henry inser att han skapat ett monster som måste förgöras, vilket så klart inte går så lätt.
Filmatiseringen är blott 70 minuter lång och så här drygt 80 år senare ser jag vissa brister i hur historien berättas. Det är kanske inte så märkligt, men vägen till den berömda finalen i kvarnen är inte överdrivet logisk. Sen kan man förstås inte låta bli att notera att väldigt mycket är inspelat i filmstudier med de sedvanliga kulisserna och det ekande ljudet. Men vad ska man begära av en så pass gammal film?
Boris Karloff gestaltar monstret på ett ypperligt sätt och Jack P. Pierce som designade hans utseende anade nog inte vilken ikon han skapade. Trots att historien återgivits många gånger är det Karloffs gestalt som än i dag återges när Frankensteins monster ska skildras i bild. Den gigantiska kroppen, där armarna ser längre ut än vad de faktiskt är, och det ologiskt fyrkantiga huvudet med pottfrissan och bultarna som kommer ut ur halsen... Mer klassiskt än så blir det nästan inte.
Karloffs agerande är stelt och avigt och det är ju någon form av urzombie vi ser framför oss. Dock kan man ifrågasätta partiet där monstret leker med ett barn. Det känns minst sagt fånigt i dag.
Och tyvärr känns inte "Frankenstein" så värst skrämmande längre, trots att filmen inleds med en man som varnar oss. Man kan inte ta bort klassikerstämpeln, men någon rysare är det inte längre. Men ändå måste jag medge att stämningen stundtals fortfarande är väldigt effektiv.
EXTRAMATERIALET
Det är ingen dålig utgåva det här. Förutom att filmen restaurerats efter bästa förmåga är det så proppat med extramaterial att det krävs flera dagar för att beta av allt. Två kommentarspår och "Monster Tracks" med pop-up-info finns om man vill se filmen på alternativa vis.
Tre olika bakomfilmer har klämts in. Det är inga nygjorda, men i stället välgjorda och ordentliga pjäser för den som vill fördjupa sig i "Frankenstein", Boris Karloff eller Universals skräckfilmer. Tillsammans klockar filmerna in på närmare tre timmar...
Av det lite mer udda slaget finns ett bildgalleri med massor av gamla "Frankenstein"-affischer, stillbilder och annat, och som en oväntad och obskyr bonus finns den smått ironiska kortfilmen "Boo" från 1932 där en berättarröst gör sig lustig över skräckfilmer till ett montage av bilder från "Nosferatu" (1922), "The Cat Creeps" (1930) och "Frankenstein" (1931).
Det enda riktigt nygjorda materialet är om restaureringen i Universals jubileumsprojekt, vilket är lika intressant som alltid.
Tre olika bakomfilmer har klämts in. Det är inga nygjorda, men i stället välgjorda och ordentliga pjäser för den som vill fördjupa sig i "Frankenstein", Boris Karloff eller Universals skräckfilmer. Tillsammans klockar filmerna in på närmare tre timmar...
Av det lite mer udda slaget finns ett bildgalleri med massor av gamla "Frankenstein"-affischer, stillbilder och annat, och som en oväntad och obskyr bonus finns den smått ironiska kortfilmen "Boo" från 1932 där en berättarröst gör sig lustig över skräckfilmer till ett montage av bilder från "Nosferatu" (1922), "The Cat Creeps" (1930) och "Frankenstein" (1931).
Det enda riktigt nygjorda materialet är om restaureringen i Universals jubileumsprojekt, vilket är lika intressant som alltid.
TRE SAKER
1. Boris Karloffs namn finns inte med i förtexterna. I stället står det "?" som skådespelare till "The Monster". Jag kan föreställa mig att det bidrog till stämningen när det begav sig.
2. Henry Frankensteins pappa, Baron Frankenstein, spelas av en skådespelare som har exakt samma vissling på alla s-ljud som den där perversa gubben i "Family Guy".
3. Karloff gestaltade monstret i ytterligare två filmer, "Frankensteins brud" (1935) och "Frankensteins son" (1939), och medverkade senare i ytterligare en Frankenstein-film, "Frankensteins hus" (1944), fast då i en helt annan roll.
2. Henry Frankensteins pappa, Baron Frankenstein, spelas av en skådespelare som har exakt samma vissling på alla s-ljud som den där perversa gubben i "Family Guy".
3. Karloff gestaltade monstret i ytterligare två filmer, "Frankensteins brud" (1935) och "Frankensteins son" (1939), och medverkade senare i ytterligare en Frankenstein-film, "Frankensteins hus" (1944), fast då i en helt annan roll.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
