Odenkirk hankar sig fram i collegevärlden
FILMENDet är nästan precis ett år sedan "Better Call Saul" gick i mål. Rollen som Jimmy McGill/Saul Goodman kommer när historieböckerna skrivs ses som Bob Odenkirks största stund, men det betyder förstås inte att han inte kan fortsätta med att göra bra skådespelarinsatser och intressanta karaktärer.
Det finns så klart inga kopplingar mellan "Lucky Hank" och "Breaking Bad/Better Call Saul" förutom att Odenkirk är med och att tv-kanalen AMC ligger bakom samtliga serier, men jag får ändå en viss bekant känsla när jag ser den åtta avsnitt långa första säsongen av "Lucky Hank". Kanske är det bara på grund av Odenkirks skådespel, eller kanske är det också för att det är ett karaktärsdrivet drama som förlitar sig på starka skådespelarinsatser från hela ensemblen?
Den här gången rör vi oss i den akademiska världen. William Henry "Hank" Devereaux, Jr. är professor i litteratur på Railton College i Pennsylvania där han även är ordförande för engelskaavdelningen där ständigt pågår ett gnäbbande mellan de olika professorerna. Själv är Hank lärare i kreativt skrivande och tvingas lyssna på oinspirerande berättelser från studenterna. Poängen är att studenterna själva ska kommentera varandras texter men när en speciellt ivrigt elev ber om Hanks åsikter får han sina fiskar varma. Hank drar hela skolan över en kam och kallar den för medelmåttig. En ganska impopulär åsikt ska det visa sig, men Hank kan helt enkelt inte få sparken på grund av sin position.
Han är själv förstås författare även om produktionen är smal och begränsad och att han numera inte kan få ned en enda mening trots att han skulle vilja. Han är son till den betydligt mer framgångsrika Henry Deveraux Sr. som Hank har en extremt usel relation till. 45 år tidigare lämnade Henry Sr. familjen under dramatiska förhållanden (hur dramatiska förklaras under seriens gång) och det finns väldigt mycket ouppklarat och osagt, speciellt eftersom de inte pratats vid på väldigt många år. Nu ska Senior pensionera sig vilket påverkar Hank på olika vis.
Hank är gift med Lily (Mireille Enos) som är vice-rektor på en skola där hon inte har något som helst spelrum. När en möjlighet om att söka en tjänst på en skola i New York dyker upp så tar hon anställningsintervjuen som en chans till att stärka sina kort i sin nuvarande tjänst eftersom en flytt till New York inte är på kartan. Men när Lily faktiskt blir erbjuden tjänsten så är det plötsligt mycket lockande för henne att söka sig dit även om Hank sätter sig på tvären.
Hanks stora problem under seriens gång är att skolans president Dickie Pope (Kyle MacLachlan) kräver stora nedskärningar över hela skolan och förväntar sig att Hank ska leverera en lista på tre kollegor som ska få sparken. Något han inte vill göra och på alla sätt och vis skjuter upp ända in i det sista. Om det ens går.
I åtta avsnitt får vi alltså vara med om en sorts medelålderskris även om jag ändå tycker att Hank hanterar den väl, med syrliga repliker och genom att sätta sig själv först. Nog för att han har sin beskärda del av både njursten och stress men ändå - Hank hankar sig fram, så att säga. Delar av karaktären är inte helt olik den Ricky Gervais spelat i "After Life". Smart och cynisk och i grund och botten ganska nedstämd.
Serien är även en liten vass armbåge i sidan på den akademiska världen, vilket är kul även om jag inte kan relatera till relationerna och karaktärstyperna. Det fungerar ändå. "Lucky Hank" är ingen serie jag gapflabbar åt men den är ändå komisk med en betydande del svärta. Bob Odenkirk klarar sig förstås lysande och han har många - inte allt för välkända - kollegor att studsa mot. Klart sevärt även om åtta avsnitt ändå bara få ses som ett smakprov.
Det finns så klart inga kopplingar mellan "Lucky Hank" och "Breaking Bad/Better Call Saul" förutom att Odenkirk är med och att tv-kanalen AMC ligger bakom samtliga serier, men jag får ändå en viss bekant känsla när jag ser den åtta avsnitt långa första säsongen av "Lucky Hank". Kanske är det bara på grund av Odenkirks skådespel, eller kanske är det också för att det är ett karaktärsdrivet drama som förlitar sig på starka skådespelarinsatser från hela ensemblen?
Den här gången rör vi oss i den akademiska världen. William Henry "Hank" Devereaux, Jr. är professor i litteratur på Railton College i Pennsylvania där han även är ordförande för engelskaavdelningen där ständigt pågår ett gnäbbande mellan de olika professorerna. Själv är Hank lärare i kreativt skrivande och tvingas lyssna på oinspirerande berättelser från studenterna. Poängen är att studenterna själva ska kommentera varandras texter men när en speciellt ivrigt elev ber om Hanks åsikter får han sina fiskar varma. Hank drar hela skolan över en kam och kallar den för medelmåttig. En ganska impopulär åsikt ska det visa sig, men Hank kan helt enkelt inte få sparken på grund av sin position.
Han är själv förstås författare även om produktionen är smal och begränsad och att han numera inte kan få ned en enda mening trots att han skulle vilja. Han är son till den betydligt mer framgångsrika Henry Deveraux Sr. som Hank har en extremt usel relation till. 45 år tidigare lämnade Henry Sr. familjen under dramatiska förhållanden (hur dramatiska förklaras under seriens gång) och det finns väldigt mycket ouppklarat och osagt, speciellt eftersom de inte pratats vid på väldigt många år. Nu ska Senior pensionera sig vilket påverkar Hank på olika vis.
Hank är gift med Lily (Mireille Enos) som är vice-rektor på en skola där hon inte har något som helst spelrum. När en möjlighet om att söka en tjänst på en skola i New York dyker upp så tar hon anställningsintervjuen som en chans till att stärka sina kort i sin nuvarande tjänst eftersom en flytt till New York inte är på kartan. Men när Lily faktiskt blir erbjuden tjänsten så är det plötsligt mycket lockande för henne att söka sig dit även om Hank sätter sig på tvären.
Hanks stora problem under seriens gång är att skolans president Dickie Pope (Kyle MacLachlan) kräver stora nedskärningar över hela skolan och förväntar sig att Hank ska leverera en lista på tre kollegor som ska få sparken. Något han inte vill göra och på alla sätt och vis skjuter upp ända in i det sista. Om det ens går.
I åtta avsnitt får vi alltså vara med om en sorts medelålderskris även om jag ändå tycker att Hank hanterar den väl, med syrliga repliker och genom att sätta sig själv först. Nog för att han har sin beskärda del av både njursten och stress men ändå - Hank hankar sig fram, så att säga. Delar av karaktären är inte helt olik den Ricky Gervais spelat i "After Life". Smart och cynisk och i grund och botten ganska nedstämd.
Serien är även en liten vass armbåge i sidan på den akademiska världen, vilket är kul även om jag inte kan relatera till relationerna och karaktärstyperna. Det fungerar ändå. "Lucky Hank" är ingen serie jag gapflabbar åt men den är ändå komisk med en betydande del svärta. Bob Odenkirk klarar sig förstås lysande och han har många - inte allt för välkända - kollegor att studsa mot. Klart sevärt även om åtta avsnitt ändå bara få ses som ett smakprov.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Serien är baserad på romanen "Straight Man" av Richard Russo som inte verkar finnas översatt till svenska. Även serien skulle heta "Straight Man" men ändrades till "Lucky Hank" vilket jag inte riktigt förstår varför. Jag upplever inte Hank som speciellt tursam eller lycklig.
2. På affischen ser man en gås, vilken har en viss betydelse i framför allt en scen. I boken verkar gässen ha ännu större plats.
3. Jag utgår från att serien kommer att fortsätta även om jag inte sett något som bekräftar det ännu. Inte mig emot, det känns som "Lucky Hank" kan behöva några fler avsnitt för att förfina sig lite mer.
2. På affischen ser man en gås, vilken har en viss betydelse i framför allt en scen. I boken verkar gässen ha ännu större plats.
3. Jag utgår från att serien kommer att fortsätta även om jag inte sett något som bekräftar det ännu. Inte mig emot, det känns som "Lucky Hank" kan behöva några fler avsnitt för att förfina sig lite mer.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
