Maktkamp à la Yorgos Lanthimos
FILMENYorgos Lanthimos har letat sig in i filmvärlden med en rad udda historier. Vi har i och med "The Favourite" avhandlat fyra av hans fem senaste spelfilmer på DVDKritik.se. Denna film sticker ut en smula i mängden då han inte skrivit manuset till den, men man kan säga att Lanthimos-känslan är närvarande ändå.
Det här är något så udda som en svart komedi som i grova drag är baserad på händelser i England och Storbritannien i början av 1700-talet när drottning Anne (Olivia Colman) regerade i två efterföljande perioder. Ungefär halvvägs i hennes tolvåriga session på tronen blev England och Skottland den suveräna staten Storbritannien. Anne är en tämligen udda regent. Hon är psykiskt skärrad efter att ha förlorat 17 barn i missfall eller tidiga dödsfall. Hon är dessutom fysiskt drabbad av flera åkommor, bland annat gikt som orsakar smärtsamma attacker. Att regera blir därför ett nödvändigt ont som hon inte alls engagerar sig i. I själva verket är det hennes barndomskompis, bästa väninna och - visar det sig - älskarinna, Lady Sarah (Rachel Weisz) som håller landet flytande. Trots det finns det ett maktspel i de olika politiska lägren som kämpar om att få komma fram och påverka landets styre. Men Lady Sarah är stenhård, vilket framför allt irriterar politikern Harley (Nicholas Hoult).
Men det är en helt annan maktkamp som står i fokus. Till hovet anländer Abigail Hill (Emma Stone), Sarahs kusin. Abigail har tappat sin adliga status helt och hållet och får börja på botten inom hovet, men ganska snabbt avancerar hon i hierarkin och hamnar snart nära drottningen. Maktkampen handlar om vem av dem som kan bli drottningens favorit - barndomsvännen eller den smarta unga kvinnan som vet precis hur hon ska manipulera sig fram? Abigail får viss hjälp att spela ut Sarah av Harley som ser sin möjlighet till att få en mer styrande roll om Abigail lyckas bli drottningens favorit.
Precis som filmomslaget illustrerar finns det tre tydliga kvinnliga huvudroller. Personligen skulle jag ranka Rachel Weisz Sarah som filmens egentliga huvudperson tätt följs av Emma Stones Abigail. Trots det var det Olivia Colman som vann bästa kvinnliga huvudroll på både Oscars och Golden Globe medan Weisz och Stone stod mot varandra i kategorin bästa kvinnliga biroll utan att vinna. Men Colman är onekligen bra. Drottning Anne är en historisk figur som inte filmats så mycket. En extremt tragisk person som i Colmans gestaltning blir skruvad och bisarr.
Filmens stora behållning är de fantastiska slottsmiljöerna. Jisses, vad de får mycket gratis av att röra sig i fantastiska Hatfield House en timme norr om centrala London! Otroligt maffiga miljöer och när Yorgos Lanthimos väljer att filma vissa scener med speciella linser och i udda vinklar får filmen ett väldigt speciellt utseende som absolut färgar av sig på helhetsintrycket. Men trots ett bra skådespel och finfina miljöer upplever jag ändå filmen som lite för knepig för min smak. Det är en annorlunda filmupplevelse man bjuds på, precis som i Lanthimos andra filmer, men jag blir inte helt överväldigad.
Det här är något så udda som en svart komedi som i grova drag är baserad på händelser i England och Storbritannien i början av 1700-talet när drottning Anne (Olivia Colman) regerade i två efterföljande perioder. Ungefär halvvägs i hennes tolvåriga session på tronen blev England och Skottland den suveräna staten Storbritannien. Anne är en tämligen udda regent. Hon är psykiskt skärrad efter att ha förlorat 17 barn i missfall eller tidiga dödsfall. Hon är dessutom fysiskt drabbad av flera åkommor, bland annat gikt som orsakar smärtsamma attacker. Att regera blir därför ett nödvändigt ont som hon inte alls engagerar sig i. I själva verket är det hennes barndomskompis, bästa väninna och - visar det sig - älskarinna, Lady Sarah (Rachel Weisz) som håller landet flytande. Trots det finns det ett maktspel i de olika politiska lägren som kämpar om att få komma fram och påverka landets styre. Men Lady Sarah är stenhård, vilket framför allt irriterar politikern Harley (Nicholas Hoult).
Men det är en helt annan maktkamp som står i fokus. Till hovet anländer Abigail Hill (Emma Stone), Sarahs kusin. Abigail har tappat sin adliga status helt och hållet och får börja på botten inom hovet, men ganska snabbt avancerar hon i hierarkin och hamnar snart nära drottningen. Maktkampen handlar om vem av dem som kan bli drottningens favorit - barndomsvännen eller den smarta unga kvinnan som vet precis hur hon ska manipulera sig fram? Abigail får viss hjälp att spela ut Sarah av Harley som ser sin möjlighet till att få en mer styrande roll om Abigail lyckas bli drottningens favorit.
Precis som filmomslaget illustrerar finns det tre tydliga kvinnliga huvudroller. Personligen skulle jag ranka Rachel Weisz Sarah som filmens egentliga huvudperson tätt följs av Emma Stones Abigail. Trots det var det Olivia Colman som vann bästa kvinnliga huvudroll på både Oscars och Golden Globe medan Weisz och Stone stod mot varandra i kategorin bästa kvinnliga biroll utan att vinna. Men Colman är onekligen bra. Drottning Anne är en historisk figur som inte filmats så mycket. En extremt tragisk person som i Colmans gestaltning blir skruvad och bisarr.
Filmens stora behållning är de fantastiska slottsmiljöerna. Jisses, vad de får mycket gratis av att röra sig i fantastiska Hatfield House en timme norr om centrala London! Otroligt maffiga miljöer och när Yorgos Lanthimos väljer att filma vissa scener med speciella linser och i udda vinklar får filmen ett väldigt speciellt utseende som absolut färgar av sig på helhetsintrycket. Men trots ett bra skådespel och finfina miljöer upplever jag ändå filmen som lite för knepig för min smak. Det är en annorlunda filmupplevelse man bjuds på, precis som i Lanthimos andra filmer, men jag blir inte helt överväldigad.
EXTRAMATERIALET
En drygt 20 minuter lång bakomfilm ger en rätt bra heltäckande bild av filmens produktion med både intressanta inblickar och smetigt kärleksströsslande över i det här fallet främst Yorgos Lanthimos.
Några minuter med bortklippt finns också med.
Några minuter med bortklippt finns också med.
TRE SAKER
1. Manusförfattarna Deborah Davis och Tony McNamara har hållit sig till verkligheten när det passat men skruvat till sanningen när det passat bättre och det är väl ett helt okej förhållningssätt. Detta märks bland annat på språket som är avsevärt mer modernt än den tid som gestaltas.
2. Jag nämner bara Nicholas Hoult vid namn men jag gillar verkligen hans insats i filmen. Det är så kul att se alla dessa barnskådespelare växa upp och bli riktigt tunga aktörer. Hoult slog ju igenom i "Om en pojke" i vilken han ju faktiskt delvis spelade mot Rachel Weisz.
3. Weisz karaktär Sarah hade efternamnet Churchill och är förfader till både Winston Churchill och prinsessan Diana.
2. Jag nämner bara Nicholas Hoult vid namn men jag gillar verkligen hans insats i filmen. Det är så kul att se alla dessa barnskådespelare växa upp och bli riktigt tunga aktörer. Hoult slog ju igenom i "Om en pojke" i vilken han ju faktiskt delvis spelade mot Rachel Weisz.
3. Weisz karaktär Sarah hade efternamnet Churchill och är förfader till både Winston Churchill och prinsessan Diana.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
