Rå, ärlig och respektfylld musikfantasi
FILMENFilmgestaltningarna av rock- och popvärldens giganter rullar vidare. I en nära framtid finns en David Bowie-film och vem vet vilka artister som väntar efter det? "Rocketman" handlar om en annan gigant, nämligen Reginald Kenneth Dwight, mer känd som Elton John.
Öppningsscenen i filmen är fantastisk. Elton John (Taron Egerton) stormar in på rehab i en av sina mest utflippade utstyrslar och ingen av de övriga intagna bryr sig speciellt mycket om det. Sedan presenterar han sig: "My name is Elton Hercules John. And I'm an alcoholic. And a cocaine addict. And a sex addict. And a bulimic. Also a shopaholic and has problems with weed, prescription drugs and anger management." och så börjar filmen med att blicka bakåt till barndomen i 50-talets England.
Omedelbart förstår vi att det här inte är en traditionell biografifilm utan en gestaltning av sanningen med hjälp av Elton Johns musik och framför allt Bernie Taupins texter som i huvudsak berättar om Elton Johns liv och karriär från genombrottet 1970 och 20 år framåt. Det görs fantasifullt och fritt. Musiken presenteras inte alls kronologiskt utan snarare har berättelsen anpassats efter texternas innehåll. Det hade förstås varit oacceptabelt i en normal biografifilm, men när det i princip handlar om en musikalisk fantasi som i "Rocketman" är det både naturligt och nödvändigt. Alla välkända låtar finns med på ett eller annat vis och till och med Elton Johns coverversion av The Whos "Pinball Wizard" görs på nytt i ett montageliknande klipp när framgången är i full rullning.
Elton John var - och är - lite av ett musikaliskt geni med ett utmärkt gehör och en förmåga att hitta melodier i tomma intet. Det förra ser vi när han som allt annat än bortklemat barn kämpar bland föräldrar som inte ger honom kärlek (Bryce Dallas Howard och Steven Mackintosh) och det senare när hans vägar korsas med textförfattaren Bernie Taupin (Jamie Bell) som skriver alla de där orden Elton John inte kan få fram. Ett samarbete utan dess like.
Så småningom avancerar duon från kompositörer till skivartister och Elton Johns karriär tar fart. Den charmiga, men i längden manipulativa managern John Reid (Richard Madden) kommer in i hans liv och lockar med rikedom, droger och sex och en ond spiral tar sin början som leder till missbruk och svek, men även mellanlandar i fantastisk musik, galna kostymer och ett vilt liv.
Jag är ju dokumenterat förtjust i filmer med musiktema och "Rocketman" är en bra film att lägga till listan. Den kommer något år efter "Bohemian Rhapsody" som på sätt och vis skildrar en liknande framgångsresa under ungefär samma tidsperiod men tack vare skillnaden i formen på filmen ramlar de uppenbara likheterna bort. På omslaget står det "Taron Egerton is Elton John" och man kan ju förstås betona mellanledet som ett rejält IS för det är en övertygande tolkning där Egerton fångat tillräckligt många manér för att det ska kännas som att man faktiskt ser Elton John. Alla glasögon och kostymer ger förstås någonting till helhetsintrycket, men däremot har man fegat lite när det gäller film-Eltons skallighet. Detta kan man se när filmens bilder jämförs med verkliga under eftertexterna.
Det är ju förstås en bisak, men vad som inte är en bisak är Egertons sång och arrangemangen av låtarna. Här får Elton Johns musik en respektfull behandling på alla sätt och vis, och den övergripande känslan är att hela storyn har gjorts med respekt för både huvudpersonen och tittaren. Elton Johns liv har innehållit sina uppenbara obekvämheter och filmen försöker inte släta över något utan det känns rått och ärligt. Och framför allt bra.
Öppningsscenen i filmen är fantastisk. Elton John (Taron Egerton) stormar in på rehab i en av sina mest utflippade utstyrslar och ingen av de övriga intagna bryr sig speciellt mycket om det. Sedan presenterar han sig: "My name is Elton Hercules John. And I'm an alcoholic. And a cocaine addict. And a sex addict. And a bulimic. Also a shopaholic and has problems with weed, prescription drugs and anger management." och så börjar filmen med att blicka bakåt till barndomen i 50-talets England.
Omedelbart förstår vi att det här inte är en traditionell biografifilm utan en gestaltning av sanningen med hjälp av Elton Johns musik och framför allt Bernie Taupins texter som i huvudsak berättar om Elton Johns liv och karriär från genombrottet 1970 och 20 år framåt. Det görs fantasifullt och fritt. Musiken presenteras inte alls kronologiskt utan snarare har berättelsen anpassats efter texternas innehåll. Det hade förstås varit oacceptabelt i en normal biografifilm, men när det i princip handlar om en musikalisk fantasi som i "Rocketman" är det både naturligt och nödvändigt. Alla välkända låtar finns med på ett eller annat vis och till och med Elton Johns coverversion av The Whos "Pinball Wizard" görs på nytt i ett montageliknande klipp när framgången är i full rullning.
Elton John var - och är - lite av ett musikaliskt geni med ett utmärkt gehör och en förmåga att hitta melodier i tomma intet. Det förra ser vi när han som allt annat än bortklemat barn kämpar bland föräldrar som inte ger honom kärlek (Bryce Dallas Howard och Steven Mackintosh) och det senare när hans vägar korsas med textförfattaren Bernie Taupin (Jamie Bell) som skriver alla de där orden Elton John inte kan få fram. Ett samarbete utan dess like.
Så småningom avancerar duon från kompositörer till skivartister och Elton Johns karriär tar fart. Den charmiga, men i längden manipulativa managern John Reid (Richard Madden) kommer in i hans liv och lockar med rikedom, droger och sex och en ond spiral tar sin början som leder till missbruk och svek, men även mellanlandar i fantastisk musik, galna kostymer och ett vilt liv.
Jag är ju dokumenterat förtjust i filmer med musiktema och "Rocketman" är en bra film att lägga till listan. Den kommer något år efter "Bohemian Rhapsody" som på sätt och vis skildrar en liknande framgångsresa under ungefär samma tidsperiod men tack vare skillnaden i formen på filmen ramlar de uppenbara likheterna bort. På omslaget står det "Taron Egerton is Elton John" och man kan ju förstås betona mellanledet som ett rejält IS för det är en övertygande tolkning där Egerton fångat tillräckligt många manér för att det ska kännas som att man faktiskt ser Elton John. Alla glasögon och kostymer ger förstås någonting till helhetsintrycket, men däremot har man fegat lite när det gäller film-Eltons skallighet. Detta kan man se när filmens bilder jämförs med verkliga under eftertexterna.
Det är ju förstås en bisak, men vad som inte är en bisak är Egertons sång och arrangemangen av låtarna. Här får Elton Johns musik en respektfull behandling på alla sätt och vis, och den övergripande känslan är att hela storyn har gjorts med respekt för både huvudpersonen och tittaren. Elton Johns liv har innehållit sina uppenbara obekvämheter och filmen försöker inte släta över något utan det känns rått och ärligt. Och framför allt bra.
EXTRAMATERIALET
Självklart finns det mängder av musik som extramaterial på skivan. Förlängda musikscener ur filmen, sing-along-möjligheter och en genväg till alla låtar.
Resterande extramaterial handlar om filmens tillkomst. Elton John figurerar flitigt - han är ju ändå en av producenterna - och berättar om hur han ville att filmen skulle vara (sann, men fantasifull) och att han inte lagt sig i de nya arrangemangen av hans låtar och Taron Egertons insats. I detta klipp framstår Elton John som oerhört sympatisk och bjussig.
Egerton är förstås också med lika flitigt. Något annat vore ju märkligt och han leder oss genom filmens kreativa vision, hans egen förvandling, design och kläder samt musikens gestaltning och tolkning. För arrangemangen stod Giles Martin, son till The Beatles-producenten George Martin. Han låter exakt som sin far och har uppenbart ärvt sin pappas talang.
Utöver detta finns det en samling bortklippt eller förlängt material där man bland annat kan notera att den lite bihistoria om aids och hiv klippts bort från det övriga narrativet.
Resterande extramaterial handlar om filmens tillkomst. Elton John figurerar flitigt - han är ju ändå en av producenterna - och berättar om hur han ville att filmen skulle vara (sann, men fantasifull) och att han inte lagt sig i de nya arrangemangen av hans låtar och Taron Egertons insats. I detta klipp framstår Elton John som oerhört sympatisk och bjussig.
Egerton är förstås också med lika flitigt. Något annat vore ju märkligt och han leder oss genom filmens kreativa vision, hans egen förvandling, design och kläder samt musikens gestaltning och tolkning. För arrangemangen stod Giles Martin, son till The Beatles-producenten George Martin. Han låter exakt som sin far och har uppenbart ärvt sin pappas talang.
Utöver detta finns det en samling bortklippt eller förlängt material där man bland annat kan notera att den lite bihistoria om aids och hiv klippts bort från det övriga narrativet.
TRE SAKER
1. Kopplingarna mellan Taron Egerton och Elton John är många fler än denna film. I "Kingsman: The Golden Circle" slogs Egertons agent mot en skurk som kidnappat Elton John för sitt eget nöjes skull och i animerade "Sing" gör Egerton rösten till gorillan Johnny som sjunger Elton Johns "I'm Still Standing".
2. Richard Maddens karaktär, managern John Reid, var även med i "Bohemian Rhapsody" fast då spelad av Aidan Gillen.
3. Apropå "Bohemian Rhapsody" så var denna films regissör Dexter Fletcher den som ryckte in och räddade Queen-filmen när Bryan Singer fick sparken.
2. Richard Maddens karaktär, managern John Reid, var även med i "Bohemian Rhapsody" fast då spelad av Aidan Gillen.
3. Apropå "Bohemian Rhapsody" så var denna films regissör Dexter Fletcher den som ryckte in och räddade Queen-filmen när Bryan Singer fick sparken.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
