En av de bästa musikfilmerna någonsin
FILMENJag har pysslat med musik i mer än 75 procent av mitt liv och är därmed väldigt förtjust i filmer med musiktema, oavsett om de handlar om påhittade band eller verkliga artister. En avgörande sak i filmerna är ju att det i nästan samtliga fall handlar om skådespelare som agerar musiker och därmed fått lära sig att spela eller mima hjälpligt. I många fall fungerar det, i andra sitter jag och andra musiker och himlar med ögonen när ljud och bild inte återger samma sak. Oftast är det bara att tugga i sig det om filmen i sig har en bra story.
I fallet med "Bohemian Rhapsody" måste jag säga att det sannolikt är den absolut bästa musikfilm jag sett utifrån gestaltningen av själva musicerandet. Det finns verkligen ingenting att klaga på och bara där är filmen värd ett högt betyg. Plussar man på en bra, om än filmiskt vässad, story, en tung musikskatt och en alldeles lysande - och dessutom Oscarsbelönad - huvudperson så blir resultatet helt fantastiskt.
Trots att detta är en film om Freddie Mercury, gestaltad av Rami Malek, så är det i grund och botten en film om hela bandet Queen. Det är bra. Det hade varit väldigt enkelt att fokusera på Mercury och landa i hans död i AIDS 1991, men i stället handlar det om Queens framgångssaga från när Mercury klev in som ny sångare i Smile 1970 till Live Aid-konserten 1985. 15 år av kreativa experiment, ett eget uttryck, kärlek, bråk och försoning.
Född som Farrokh Bulsara var Mercury en flykting från Zanzibar som hamnade i England med sin familj 1964. Det rejäla överbettet med fyra extra tänder gör bara hans sångomfång större. Det är i alla fall det han säger till gitarristen Brian May (Gwilym Lee) och trummisen Roger Taylor (Ben Hardy) när han erbjuder sig att bli deras nya sångare. Bandet kompletteras så småningom av basisten John Deacon (Joseph Mazzello) och Smile blir Queen och vägen från klubbar till nationella och internationella turnéer tar sin början.
Utöver Queens saga som givetvis kantas av negativa skivbolagsmänniskor, veliga managers och hangarounds som tänker på egen vinning, handlar filmen alltså väldigt mycket om Mercury som person. Bristen på fullständig support från familjen, kärleken till frun Mary Austin (Lucy Boynton) som snabbt ser vem Mercury egentligen är, ensamheten som kommer med framgången, drogerna och HIV-paranoian. Vi vet ju alla var historien är på väg och det gör att filmen har ett melankoliskt skimmer.
Men den har även bombastisk musik, fantastiska låtar, teatraliska framträdanden och den där touchen av att vara banbrytande och unika som väldigt få nya band har i dag. Jag tror att en bieffekt av filmen blir att väldigt många upptäcker Queen och det är ju knappast något negativt.
Gör man lite efterforskning så märker man ganska snabbt att det skarvats en del i historien för dramats skull. Inte helt ovanligt när en verklighet ska förvandlas till en vettig film, och även om de riktiga die-hard-fansen kanske knorrar kring sannolikheten i det vi ser, ska man inte glömma bort att de verkliga May och Taylor har varit mycket delaktiga i filmen och därmed själva förstått skillnaden mellan fakta och fiktion. Men det är förstås kittlande att för 135 minuter ändå tro att verkligheten var så följsam som den är i filmen, att ikoniska låtar nästan föddes i stunden och att tiden innan Live Aid var så splittrad som den gestaltas i historien.
När det väl kommer till kritan spelar det kanske inte större roll att verkligheten var lite annorlunda. Det blev ju ändå en av årets bästa filmer av gestaltningen.
I fallet med "Bohemian Rhapsody" måste jag säga att det sannolikt är den absolut bästa musikfilm jag sett utifrån gestaltningen av själva musicerandet. Det finns verkligen ingenting att klaga på och bara där är filmen värd ett högt betyg. Plussar man på en bra, om än filmiskt vässad, story, en tung musikskatt och en alldeles lysande - och dessutom Oscarsbelönad - huvudperson så blir resultatet helt fantastiskt.
Trots att detta är en film om Freddie Mercury, gestaltad av Rami Malek, så är det i grund och botten en film om hela bandet Queen. Det är bra. Det hade varit väldigt enkelt att fokusera på Mercury och landa i hans död i AIDS 1991, men i stället handlar det om Queens framgångssaga från när Mercury klev in som ny sångare i Smile 1970 till Live Aid-konserten 1985. 15 år av kreativa experiment, ett eget uttryck, kärlek, bråk och försoning.
Född som Farrokh Bulsara var Mercury en flykting från Zanzibar som hamnade i England med sin familj 1964. Det rejäla överbettet med fyra extra tänder gör bara hans sångomfång större. Det är i alla fall det han säger till gitarristen Brian May (Gwilym Lee) och trummisen Roger Taylor (Ben Hardy) när han erbjuder sig att bli deras nya sångare. Bandet kompletteras så småningom av basisten John Deacon (Joseph Mazzello) och Smile blir Queen och vägen från klubbar till nationella och internationella turnéer tar sin början.
Utöver Queens saga som givetvis kantas av negativa skivbolagsmänniskor, veliga managers och hangarounds som tänker på egen vinning, handlar filmen alltså väldigt mycket om Mercury som person. Bristen på fullständig support från familjen, kärleken till frun Mary Austin (Lucy Boynton) som snabbt ser vem Mercury egentligen är, ensamheten som kommer med framgången, drogerna och HIV-paranoian. Vi vet ju alla var historien är på väg och det gör att filmen har ett melankoliskt skimmer.
Men den har även bombastisk musik, fantastiska låtar, teatraliska framträdanden och den där touchen av att vara banbrytande och unika som väldigt få nya band har i dag. Jag tror att en bieffekt av filmen blir att väldigt många upptäcker Queen och det är ju knappast något negativt.
Gör man lite efterforskning så märker man ganska snabbt att det skarvats en del i historien för dramats skull. Inte helt ovanligt när en verklighet ska förvandlas till en vettig film, och även om de riktiga die-hard-fansen kanske knorrar kring sannolikheten i det vi ser, ska man inte glömma bort att de verkliga May och Taylor har varit mycket delaktiga i filmen och därmed själva förstått skillnaden mellan fakta och fiktion. Men det är förstås kittlande att för 135 minuter ändå tro att verkligheten var så följsam som den är i filmen, att ikoniska låtar nästan föddes i stunden och att tiden innan Live Aid var så splittrad som den gestaltas i historien.
När det väl kommer till kritan spelar det kanske inte större roll att verkligheten var lite annorlunda. Det blev ju ändå en av årets bästa filmer av gestaltningen.
EXTRAMATERIALET
I spelfilmen har framträdandet vid Live Aid en betydande plats, men är aningens förkortat. Som bonus kan man se det i sin helhet, vilket betyder åtminstone ytterligare två låtar och kanske några fler skillnader. Inslaget blir nu strax över 20 minuter.
En bakomfilm visar hur Live Aid-partiet, som tydligogen också var bland det första som spelades in, återskapades in i minsta detalj, samt hur publiken skapades i datorn. Klart intressant.
(Som en liten parentes skjuter jag in detta YouTube-klipp som jämför filmens gestaltning och den riktiga Queen-konserten... Otroligt välgjort!)
En drygt kvartslång bakomfilm skildrar hur Rami Malek blev Freddie Mercury. Mycket fokus låg på hur man lyckades fånga Mercurys manér och rörelser, och det gjordes med hjälp av en speciell rörelsecoach som ordnade både scenpersonligheten och vardagsmannen. Vi får även veta att Malek sjunger i alla scener för att halsmuskulaturen skulle bli realistisk. Ett ljudlöst mimande hade inte fungerat.
En annan film visar sedan hur skådespelarna blev bandet Queen. Det är kul att se, speciellt som Ben Hardy ljög om att han kunde spela trummor när han gjorde sin audition. Trots det gör han en fin insats, precis som alla de andra. Det enda som jag saknar i detta parti är att faktiskt berätta hur Mercurys sångröst skapades. Nu får man kanske intrycket av att Malek sjunger exakt som Mercury, eller att det enbart är Mercurys röst. Sanningen - läser jag mig till - är att det är bådas plus den kanadensiska sångaren Marc Martel som i detta YouTube-klipp sjunger "Bohemian Rhapsody".
En bakomfilm visar hur Live Aid-partiet, som tydligogen också var bland det första som spelades in, återskapades in i minsta detalj, samt hur publiken skapades i datorn. Klart intressant.
(Som en liten parentes skjuter jag in detta YouTube-klipp som jämför filmens gestaltning och den riktiga Queen-konserten... Otroligt välgjort!)
En drygt kvartslång bakomfilm skildrar hur Rami Malek blev Freddie Mercury. Mycket fokus låg på hur man lyckades fånga Mercurys manér och rörelser, och det gjordes med hjälp av en speciell rörelsecoach som ordnade både scenpersonligheten och vardagsmannen. Vi får även veta att Malek sjunger i alla scener för att halsmuskulaturen skulle bli realistisk. Ett ljudlöst mimande hade inte fungerat.
En annan film visar sedan hur skådespelarna blev bandet Queen. Det är kul att se, speciellt som Ben Hardy ljög om att han kunde spela trummor när han gjorde sin audition. Trots det gör han en fin insats, precis som alla de andra. Det enda som jag saknar i detta parti är att faktiskt berätta hur Mercurys sångröst skapades. Nu får man kanske intrycket av att Malek sjunger exakt som Mercury, eller att det enbart är Mercurys röst. Sanningen - läser jag mig till - är att det är bådas plus den kanadensiska sångaren Marc Martel som i detta YouTube-klipp sjunger "Bohemian Rhapsody".
TRE SAKER
1. Som många andra storfilmer kantades även "Bohemian Rhapsody" av vissa problem under filmningen. Regissören Bryan Singer sparkades med några veckor kvar efter att han avvikit och varit försvunnen från produktionen. Fotografen Newton Thomas Sigel regisserade vissa bitar och Dexter Fletcher anställdes för att avsluta och basa över post-produktion och omfilmningar. Trots detta är filmen enbart krediterad Bryan Singer, som för övrigt inte syns alls i bakomfilmerna. Skickligt bortklippt.
2. Den klassiska 20th Century Fox-fanfaren framförs i detta fall av Brian May och Roger Taylor som fortfarande spelar som Queen + [sångare], just nu Adam Lambert (som gör en liten cameo i filmen). May och Taylor medverkar flitigt i extramaterialet.
3. Det gör däremot inte John Deacon som dragit sig tillbaka och inte figurerat i Queen-sammanhang på drygt 20 år.
2. Den klassiska 20th Century Fox-fanfaren framförs i detta fall av Brian May och Roger Taylor som fortfarande spelar som Queen + [sångare], just nu Adam Lambert (som gör en liten cameo i filmen). May och Taylor medverkar flitigt i extramaterialet.
3. Det gör däremot inte John Deacon som dragit sig tillbaka och inte figurerat i Queen-sammanhang på drygt 20 år.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Rami Malek (8)
Rami Malek (8)
