En av årets bästa tv-produktioner
FILMENUnder 2022 har jag haft en tydlig FOMO-känsla. Jag har halkat efter med all den kultur jag konsumerade så flitigt förut. Jag ligger efter med filmer, böcker, skivor och tv-serier och det finns i dagsläget ingen som helst chans för mig att ta in allt det jag skulle vilja ta in och jag ser heller inte att det magiskt kommer att dyka upp stora sjok av tid från ingenstans så att jag ska hinna i kapp. I ärlighetens namn har den här efterkälken jag befinner mig på varit närvarande i flera år, men det är kanske framför allt i år som jag verkligen känt av det.
För att bara fokusera på tv-serier: Jag vet att det finns hur mycket som helst som jag inte har sett, som jag borde ha sett och som jag garanterat skulle ha gillat. Och det stör mig. Tills viss del kan jag skylla på att vi numera har så många streamingtjänster att välja mellan att det inte går att prenumerera på allt, men det är egentligen bara en av flera orsaker till FOMO-life 2022.
Men nu är det ändå är som det är gäller det att njuta av det som jag faktiskt hinner med, och det har jag verkligen gjort under tre sessioner med "The Patient". Det är en tiodelad miniserie som i Sverige fått sin distribution via Disney+. Tjänsten är mer än sina franchisesatsningar med Marvel, Star Wars, Pixar och så vidare och det är bra att veta. Jag har en distinkt känsla av att just den är miniseriens potentiella publik kommer att missa den för att den hamnat på en streamingtjänst med en ganska tydlig profil.
Nog om det. Den enklaste sammanfattningen av serien är att den handlar om en psykoterapeut som blir kidnappad av sin patient som också råkar vara en seriemördare. Just det räcker för att jag ska bli intresserad och plussa sedan på att huvudrollerna görs av Steve Carell och Domhnall Gleeson och det blir ännu mer intressant. Lägg därtill till ett tajt upplägg med avsnitt som bara i några enstaka fall sträcker sig längre än 30 minuter och krydda sedan med en spänning som räcker ända in i finalavsnittet och vi har en riktigt fin tv-produktion i "The Patient".
Med en lättare bearbetning skulle "The Patient" utan tvekan kunna bli en teaterpjäs. Merparten av serien utspelar sig i vad som kan beskrivas i en gillestuga där psykoterapeuten Alan Strauss (Carell) är fastkedjad. Då och då kommer hans kidnappare Sam Fortner (Gleeson) dit, ofta med ganska avancerad take away-mat och så pratar de. Innan kidnappningen besökte Sam Alan för sessioner men under falskt namn och med bara delar av sanningen. Det är först när de hamnat i gillestugan som Sam berättar att han är en seriemördare, men att han vill ha hjälp att bli av med sina drifter. För Alan är situationen inledningsvis hopplös, men han finner sig snabbt i sin yrkesroll och försöker verkligen få Sam att öppna sig och ge honom verktygen för att hitta ut ur sitt mörker.
Det här upplägget skulle kunna ha varit platt och ensidigt men tack vare väldigt rika karaktärsporträtt med många lager blir det väldigt givande att lägga ungefär fem timmar på serien. Mycket på grund av Carells otroliga gestaltning. Jag har många gånger tidigare njutit av de tillfällen där Carell fått göra något annat än komedi för han har så otroligt mycket mer att ge och "The Patient" är ett ypperligt exempel på det. Medan Alan hjälper Sam, hjälper Alan även sig själv. Han är änka efter att ha förlorat sin fru till cancer och i röran kring det skar det sig ordentligt mellan honom och sonen Ezra (Andrew Leeds). Till och med den sprickan mellan far och son har fler skikt än så och det gör "The Patient" till något mycket mer än bara en historia om "en psykoterapeut som blir kidnappad av sin patient som också råkar vara en seriemördare".
"The Patient" är helt klart bland det bästa jag sett i tv-väg under 2022. Det är en miniserie som påverkat mig mycket mer än vad jag hade trott när jag tryckte igång det första avsnittet. Försök att inte missa den!
För att bara fokusera på tv-serier: Jag vet att det finns hur mycket som helst som jag inte har sett, som jag borde ha sett och som jag garanterat skulle ha gillat. Och det stör mig. Tills viss del kan jag skylla på att vi numera har så många streamingtjänster att välja mellan att det inte går att prenumerera på allt, men det är egentligen bara en av flera orsaker till FOMO-life 2022.
Men nu är det ändå är som det är gäller det att njuta av det som jag faktiskt hinner med, och det har jag verkligen gjort under tre sessioner med "The Patient". Det är en tiodelad miniserie som i Sverige fått sin distribution via Disney+. Tjänsten är mer än sina franchisesatsningar med Marvel, Star Wars, Pixar och så vidare och det är bra att veta. Jag har en distinkt känsla av att just den är miniseriens potentiella publik kommer att missa den för att den hamnat på en streamingtjänst med en ganska tydlig profil.
Nog om det. Den enklaste sammanfattningen av serien är att den handlar om en psykoterapeut som blir kidnappad av sin patient som också råkar vara en seriemördare. Just det räcker för att jag ska bli intresserad och plussa sedan på att huvudrollerna görs av Steve Carell och Domhnall Gleeson och det blir ännu mer intressant. Lägg därtill till ett tajt upplägg med avsnitt som bara i några enstaka fall sträcker sig längre än 30 minuter och krydda sedan med en spänning som räcker ända in i finalavsnittet och vi har en riktigt fin tv-produktion i "The Patient".
Med en lättare bearbetning skulle "The Patient" utan tvekan kunna bli en teaterpjäs. Merparten av serien utspelar sig i vad som kan beskrivas i en gillestuga där psykoterapeuten Alan Strauss (Carell) är fastkedjad. Då och då kommer hans kidnappare Sam Fortner (Gleeson) dit, ofta med ganska avancerad take away-mat och så pratar de. Innan kidnappningen besökte Sam Alan för sessioner men under falskt namn och med bara delar av sanningen. Det är först när de hamnat i gillestugan som Sam berättar att han är en seriemördare, men att han vill ha hjälp att bli av med sina drifter. För Alan är situationen inledningsvis hopplös, men han finner sig snabbt i sin yrkesroll och försöker verkligen få Sam att öppna sig och ge honom verktygen för att hitta ut ur sitt mörker.
Det här upplägget skulle kunna ha varit platt och ensidigt men tack vare väldigt rika karaktärsporträtt med många lager blir det väldigt givande att lägga ungefär fem timmar på serien. Mycket på grund av Carells otroliga gestaltning. Jag har många gånger tidigare njutit av de tillfällen där Carell fått göra något annat än komedi för han har så otroligt mycket mer att ge och "The Patient" är ett ypperligt exempel på det. Medan Alan hjälper Sam, hjälper Alan även sig själv. Han är änka efter att ha förlorat sin fru till cancer och i röran kring det skar det sig ordentligt mellan honom och sonen Ezra (Andrew Leeds). Till och med den sprickan mellan far och son har fler skikt än så och det gör "The Patient" till något mycket mer än bara en historia om "en psykoterapeut som blir kidnappad av sin patient som också råkar vara en seriemördare".
"The Patient" är helt klart bland det bästa jag sett i tv-väg under 2022. Det är en miniserie som påverkat mig mycket mer än vad jag hade trott när jag tryckte igång det första avsnittet. Försök att inte missa den!
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Miniserien är skapad av Joel Fields och Joseph Weisberg som tidigare gjort "The Americans". För regin står Chris Long som även han gjort några avsnitt av "The Americans".
2. "Avancerad take away" skrev jag här ovan. Kidnapparen Sam jobbar till vardags med inspektioner på restauranger och har uppenbarligen lärt sig var de göttaste grejerna finns. Man blir lite sugen framför tv:n.
3. En sak jag verkligen gillar med serien är att den hoppar lite i tiden och visar sekvenser från flera olika år i Alans liv. Vanligtvis när sådant görs tycker jag att det slarvas en del med hur karaktären ser ut. Man tycker att den ser likadan ut 20 år tidigare som i dag. Men här har man verkligen jobbat med Steve Carells hårfärg och ansiktsbehåring och har därmed skapat multipla utseenden på en och samma karaktär så det blir oerhört enkelt att köpa tidshoppen och förstå när de utspelar sig.
2. "Avancerad take away" skrev jag här ovan. Kidnapparen Sam jobbar till vardags med inspektioner på restauranger och har uppenbarligen lärt sig var de göttaste grejerna finns. Man blir lite sugen framför tv:n.
3. En sak jag verkligen gillar med serien är att den hoppar lite i tiden och visar sekvenser från flera olika år i Alans liv. Vanligtvis när sådant görs tycker jag att det slarvas en del med hur karaktären ser ut. Man tycker att den ser likadan ut 20 år tidigare som i dag. Men här har man verkligen jobbat med Steve Carells hårfärg och ansiktsbehåring och har därmed skapat multipla utseenden på en och samma karaktär så det blir oerhört enkelt att köpa tidshoppen och förstå när de utspelar sig.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
