En efterlängtad musikdokumentär
FILMENHur sviniga och dryga är medlemmarna i Rush på en skala? Tja, om man säger så här: det värsta sångaren och basisten Geddy Lee och gitarristen Alex Lifeson gjorde i skolan var att skriva varandras prov och trummisen Neil Peart lärde sig sticka efter att ha läst om det, så förstår ni att det inte är the bad boys of rock 'n roll vi har att göra med här. Faktum är att bandet nästan är löjligt oröjiga när man ser på saken. Den notoriska påsättaren Gene Simmons i Kiss berättar i en anekdot från när banden turnerade ihop att Rush inte alls brydde sig om kjoltyg efter konserterna och blir nästan upprörd av tanken.
Lyckligtvis behöver inte varenda band som finns leva ut rockmyten för att de ska vara bra och älskade.
Rush är oerhört viktiga för mig som musiker. De kom in i mitt liv när jag var i 11-12-årsåldern kanske och min äldre bror spelade skivan "Moving Pictures" för mig. Plötsligt insåg jag att det fanns något mer man kunde göra som musiker än att bara spela sina låtar. Man kunde vara jävligt bra på att göra det och man kunde göra musik som var betydligt mer utmanande och spännande, men samtidigt medryckande och "hittig". Jag började lyssna på de individuella instrumenten i låtarna och som trummis fann jag snabbt min stora idol i Neil Peart som jag än idag vänder mig till för inspiration och idéer trots att jag inte spelar Rush-musik.
Rush är i mycket ett band för andra musiker, eller folk som verkligen gillar musik och därför har de - trots 30+ år i branschen, mängder av skivor och utsålda turnéer - inte fått samma allmäna genombrott som till exempel AC/DC eller Iron Maiden. Detta har skaparna av "Metal - A Headbangers Journey" och "Iron Maiden - Flight 666" - Sam Dunn och Scot McFadyen - bestämt sig för att ändra på och producerat denna första dokumentär om bandet.
Givetvis börjar vi från början när Lee och Lifeson träffades med ett gemensamt intresse för musik och startade bandet som från en början beskrevs som "ett kanadensiskt Led Zeppelin" och lagom till första USA-turnén anslöt Peart och Rushs saga startade på allvar. Gradvis blev musiken allt mer progressiv och peakade i slutet av 70-talet. Därefter lugnade de ned sig lite och hittade ett mer balanserat sound för att i mitten av 80-talet börja experimentera mer elektroniskt och med dominerande syntar för att sedan under 90-talet återvända till ett mer rockigt sound där de är kvar än idag och gör skivor som är bra, men lite snälla och småtrista.
Anledning till att jag hastar igenom hela karriären är att dokumentären också gör det. Filmen är anpassad för att visas på filmfestivaler etc och har därför en begränsad spellängd vilket gör att det mest skrapas på ytan. Att återge 30+ år och 20+ skivor på dryga 100 minuter går inte om man vill gräva djupare och jag önskar att man i alla fall hade haft tid att fälla in skivomslag i filmen så att de som inte är helt insatta i diskografin hade haft lättare att hänga med. Ur den synvinkeln är filmen kanske lite mer anpassad för de som har koll än för de som inte har det, men samtidigt får man en bra och heltäckande bild av bandet.
Förutom att bandmedlemmar intervjuas är det en rad musiker, managers, skivbolagsfolk med mera som fyller i med sina tankar. Smashing Pumpkins Billy Corgan och Jack Black kommer kanske med de mest klarsynta - och i Blacks fall roligaste analyserna. Det blir väldigt kärleksfullt, men aldrig smetigt.
Har man sett andra musikdokumentärer sitter man och saknar någon sorts konflikt, men det enda åt det hållet som bjuds är när skivbolaget tidigt försökte få bandet att bli mer kommersiellt (och de svarade med en 20-minuterslåt) och när Peart tog ett rejält sabbatsår till följd av att både hans dotter och fru dött tätt inpå varandra. I övrigt finns det ingenting, bara skön glädje. Att bandet både är skärpt och avväpnande charmiga bevisas gång på gång och kanske mest under ett litet klipp i eftertexterna, som finns i ett längre utförande bland extramaterialet, där de har en middag med väldigt mycket vin och skratt.
Som Rush-älskare blir man glad av att se filmen. Den ger en väldigt bra bild av bandet, en något komprimerad version av historien och bjuder även på arkivmaterial som man ömsom ryser behagligt av och ömsom skrattar ihjäl sig åt. Hur duktiga Rush än är på att spela, lika värdelösa har de varit på mode och image. De har sett rätt förfärliga ut under åren och det är först nu på senare år som de ser normala ut. Det och mängder av mer eller mindre pinsamma foton från det förflutna gör "Rush: Beyond the lighted stage" till en dokumentär som faktiskt lyfter fram det genuina och ärliga i bandet ytterligare.
Lyckligtvis behöver inte varenda band som finns leva ut rockmyten för att de ska vara bra och älskade.
Rush är oerhört viktiga för mig som musiker. De kom in i mitt liv när jag var i 11-12-årsåldern kanske och min äldre bror spelade skivan "Moving Pictures" för mig. Plötsligt insåg jag att det fanns något mer man kunde göra som musiker än att bara spela sina låtar. Man kunde vara jävligt bra på att göra det och man kunde göra musik som var betydligt mer utmanande och spännande, men samtidigt medryckande och "hittig". Jag började lyssna på de individuella instrumenten i låtarna och som trummis fann jag snabbt min stora idol i Neil Peart som jag än idag vänder mig till för inspiration och idéer trots att jag inte spelar Rush-musik.
Rush är i mycket ett band för andra musiker, eller folk som verkligen gillar musik och därför har de - trots 30+ år i branschen, mängder av skivor och utsålda turnéer - inte fått samma allmäna genombrott som till exempel AC/DC eller Iron Maiden. Detta har skaparna av "Metal - A Headbangers Journey" och "Iron Maiden - Flight 666" - Sam Dunn och Scot McFadyen - bestämt sig för att ändra på och producerat denna första dokumentär om bandet.
Givetvis börjar vi från början när Lee och Lifeson träffades med ett gemensamt intresse för musik och startade bandet som från en början beskrevs som "ett kanadensiskt Led Zeppelin" och lagom till första USA-turnén anslöt Peart och Rushs saga startade på allvar. Gradvis blev musiken allt mer progressiv och peakade i slutet av 70-talet. Därefter lugnade de ned sig lite och hittade ett mer balanserat sound för att i mitten av 80-talet börja experimentera mer elektroniskt och med dominerande syntar för att sedan under 90-talet återvända till ett mer rockigt sound där de är kvar än idag och gör skivor som är bra, men lite snälla och småtrista.
Anledning till att jag hastar igenom hela karriären är att dokumentären också gör det. Filmen är anpassad för att visas på filmfestivaler etc och har därför en begränsad spellängd vilket gör att det mest skrapas på ytan. Att återge 30+ år och 20+ skivor på dryga 100 minuter går inte om man vill gräva djupare och jag önskar att man i alla fall hade haft tid att fälla in skivomslag i filmen så att de som inte är helt insatta i diskografin hade haft lättare att hänga med. Ur den synvinkeln är filmen kanske lite mer anpassad för de som har koll än för de som inte har det, men samtidigt får man en bra och heltäckande bild av bandet.
Förutom att bandmedlemmar intervjuas är det en rad musiker, managers, skivbolagsfolk med mera som fyller i med sina tankar. Smashing Pumpkins Billy Corgan och Jack Black kommer kanske med de mest klarsynta - och i Blacks fall roligaste analyserna. Det blir väldigt kärleksfullt, men aldrig smetigt.
Har man sett andra musikdokumentärer sitter man och saknar någon sorts konflikt, men det enda åt det hållet som bjuds är när skivbolaget tidigt försökte få bandet att bli mer kommersiellt (och de svarade med en 20-minuterslåt) och när Peart tog ett rejält sabbatsår till följd av att både hans dotter och fru dött tätt inpå varandra. I övrigt finns det ingenting, bara skön glädje. Att bandet både är skärpt och avväpnande charmiga bevisas gång på gång och kanske mest under ett litet klipp i eftertexterna, som finns i ett längre utförande bland extramaterialet, där de har en middag med väldigt mycket vin och skratt.
Som Rush-älskare blir man glad av att se filmen. Den ger en väldigt bra bild av bandet, en något komprimerad version av historien och bjuder även på arkivmaterial som man ömsom ryser behagligt av och ömsom skrattar ihjäl sig åt. Hur duktiga Rush än är på att spela, lika värdelösa har de varit på mode och image. De har sett rätt förfärliga ut under åren och det är först nu på senare år som de ser normala ut. Det och mängder av mer eller mindre pinsamma foton från det förflutna gör "Rush: Beyond the lighted stage" till en dokumentär som faktiskt lyfter fram det genuina och ärliga i bandet ytterligare.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet är frikostigt och innehåller en hel del roligt som inte fick plats i filmen. Det är en del fördjupning kring vissa skivor men även helt andra inslag, som till exempel ett titt på Rushs mode, eller snarare bristen på det. Vi får även titta in på en Rush convention som dock inte verkar vara någon större publiksuccé, men här kommer fansen i alla fall till tals. Vi får även ta del av vad medlemmarna roar sig mig under turnérna när de inte spelar och så vidare.
Åtta låtar finns också med, två från en tidig tv-inspelning när originaltrummisen John Rutsey fortfarande var med, ett utdrag ur den magiska låten "La Villa Strangiato", ett unikt framförande av "Between The Sun And Moon" och slutligen fyra låtar plockade från två hyfsat färska konsert-DVD:er med bandet. Det är ju lite trist.
Höjdpunkten är dock det jag redan nämnt, nämligen en middag med bandet med mycket flams och trams och glas efter glas med vin. Borde vara jobbigt och pinsamt men är bara helt och hållet underhållande hela tiden.
Åtta låtar finns också med, två från en tidig tv-inspelning när originaltrummisen John Rutsey fortfarande var med, ett utdrag ur den magiska låten "La Villa Strangiato", ett unikt framförande av "Between The Sun And Moon" och slutligen fyra låtar plockade från två hyfsat färska konsert-DVD:er med bandet. Det är ju lite trist.
Höjdpunkten är dock det jag redan nämnt, nämligen en middag med bandet med mycket flams och trams och glas efter glas med vin. Borde vara jobbigt och pinsamt men är bara helt och hållet underhållande hela tiden.
TRE SAKER
1. Min topp-3-lista över de bästa Rush-skivorna: "Hemispheres" (1978), "Moving Pictures" (1981) och "Grace Under Pressure" (1984). Mitt sällskap under tittningen, Åsa Jonsén, kommer med följande lista: "Hemispheres", "Grace Under Pressure" och "Hold Your Fire" (1987).
2. Något som jag direkt saknar i filmen är ett litet porträtt av Hugh Syme, bandets "huskonstnär" som designat i princip alla skivomslag. Det är mycket märkligt att han inte ens nämns och det hade varit perfekt med ett inslag om honom som extramaterial.
3. Det finns inte så där överdrivet mycket filmat från de tidigaste åren, men i filmen finns något som jag tror är en familjefilmad snutt med Alex Lifeson som känns nästan som en dokumentär i sig. Den fjuniga Lifeson pratar om att han inte bryr sig om att tjäna en massa pengar utan han vill bara spela, och efter alla dessa år känns det fortfarande som inställningen är densamma idag.
2. Något som jag direkt saknar i filmen är ett litet porträtt av Hugh Syme, bandets "huskonstnär" som designat i princip alla skivomslag. Det är mycket märkligt att han inte ens nämns och det hade varit perfekt med ett inslag om honom som extramaterial.
3. Det finns inte så där överdrivet mycket filmat från de tidigaste åren, men i filmen finns något som jag tror är en familjefilmad snutt med Alex Lifeson som känns nästan som en dokumentär i sig. Den fjuniga Lifeson pratar om att han inte bryr sig om att tjäna en massa pengar utan han vill bara spela, och efter alla dessa år känns det fortfarande som inställningen är densamma idag.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Alex Lifeson (2)
Alex Lifeson (2)
