Från djävulstecken till snigel
FILMEN"Metal – A Headbanger’s Journey" är en dokumentär av antropologen Sam Dunn, själv ett stort metalfan. Han tar med oss på en resa genom hårdrockens utveckling från sent 60-tal fram till idag. Han gör det dels via klipp och dels via intervjuer. Även om det är rätt klart att Dunn inte är en professionell filmskapare gör han här ett bra jobb. Faktum är ju att någon som är väldigt dedikerad ofta gör ett bättre jobb än någon som bara gör det för att det är hans jobb. Och det märks verkligen att Dunn gillar hårdrock. Visst, han är inte direkt opartisk men vem bryr sig. Filmen har inte gjorts för att kritisera musiken utan mer för att man ska förstå den.
Genom intervjuer med personer som Alice Cooper, Dee Snider, Tony Iommi, Vince Neil, Bruce Dickinson och Ronnie James Dio går han igenom de olika typerna av hårdrock. Vi får smakprov på metal, glamrock, brittisk metal, death metal, norsk metal, black metal och så vidare. Alla dessa ikoner får de ge sin syn på musiken och dess utveckling. En sak man slås av när man ser intervjuerna är hur vanliga dessa människor är. När man ser dem helt vilda uppe på scen är det svårt att tro att de kan vara annat än galningar. I verkligheten är medelålders män som är stolta över vad de åstadkommit.
Detta är en intressant och mycket sevärd dokumentär även om jag tycker att en del av musiken är lite väl hård. Dessutom blir det lite läskigt när Dunn åker till Norge och träffar djävulsdyrkare som, i hårdrockens namn, bränt ner kyrkor. När man ser dem sitta där, stolta över vad de gjort, kan man inte låta bli att tycka synd om dem. Det är helt enkelt så patetiskt!
Det mesta är dock väldigt bra och underhållande. Speciellt kul är det att se Dee Snider från Twised Sister sitta i amerikanska senaten och försvara hårdrocken inför Al Gore och hans fru Tipper under Twised Sisters storhetstid. Det märks i den nygjorda intervjun att Dee är mäkta stolt över vad han gjorde. Det är även kul att höra att det så kallade djävulstecknet (där man håller ut pek- och lillfinger samt rummen) blev populärt just för att Ronnie James Dio gjorde det så mycket. Han i sin tur lärde det sig av sin mormor som gjorde det för att förhindra förbannelser.
De jag saknar i dokumentären är Kiss. Varför nämns inte de i dokumentären? Dels saknar jag dem för att jag gillar deras musik och dels för att jag inbillar mig att de hade en stor del i hårdrockens historia och borde vara självklara i en sådan här dokumentär. Enda gången de nämn är i det släktträd Dunn målar upp över hårdrocken samt att Ronnie James Dio klagar på Gene Simmons så ofta han får chansen.
Blir man då fullärd efter att ha sett "Metal – A Headbanger’s Journey"? Nej, naturligtvis blir man inte det. Vad man får med sig är snarare en förståelse för varifrån hårdrocken kommer och hur många olika stilar det finns. Man får även med sig en känsla av att vilja ha mer!
Genom intervjuer med personer som Alice Cooper, Dee Snider, Tony Iommi, Vince Neil, Bruce Dickinson och Ronnie James Dio går han igenom de olika typerna av hårdrock. Vi får smakprov på metal, glamrock, brittisk metal, death metal, norsk metal, black metal och så vidare. Alla dessa ikoner får de ge sin syn på musiken och dess utveckling. En sak man slås av när man ser intervjuerna är hur vanliga dessa människor är. När man ser dem helt vilda uppe på scen är det svårt att tro att de kan vara annat än galningar. I verkligheten är medelålders män som är stolta över vad de åstadkommit.
Detta är en intressant och mycket sevärd dokumentär även om jag tycker att en del av musiken är lite väl hård. Dessutom blir det lite läskigt när Dunn åker till Norge och träffar djävulsdyrkare som, i hårdrockens namn, bränt ner kyrkor. När man ser dem sitta där, stolta över vad de gjort, kan man inte låta bli att tycka synd om dem. Det är helt enkelt så patetiskt!
Det mesta är dock väldigt bra och underhållande. Speciellt kul är det att se Dee Snider från Twised Sister sitta i amerikanska senaten och försvara hårdrocken inför Al Gore och hans fru Tipper under Twised Sisters storhetstid. Det märks i den nygjorda intervjun att Dee är mäkta stolt över vad han gjorde. Det är även kul att höra att det så kallade djävulstecknet (där man håller ut pek- och lillfinger samt rummen) blev populärt just för att Ronnie James Dio gjorde det så mycket. Han i sin tur lärde det sig av sin mormor som gjorde det för att förhindra förbannelser.
De jag saknar i dokumentären är Kiss. Varför nämns inte de i dokumentären? Dels saknar jag dem för att jag gillar deras musik och dels för att jag inbillar mig att de hade en stor del i hårdrockens historia och borde vara självklara i en sådan här dokumentär. Enda gången de nämn är i det släktträd Dunn målar upp över hårdrocken samt att Ronnie James Dio klagar på Gene Simmons så ofta han får chansen.
Blir man då fullärd efter att ha sett "Metal – A Headbanger’s Journey"? Nej, naturligtvis blir man inte det. Vad man får med sig är snarare en förståelse för varifrån hårdrocken kommer och hur många olika stilar det finns. Man får även med sig en känsla av att vilja ha mer!
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet består av en trailer samt biografier över dem som skapat filmen. Här hade man ju önskat få se lite klipp som inte kom med i filmen. Dunn måste ju ha hur mycket som helst så som han for över hela världen för att filma.
TRE SAKER
1. Dunn visar sina brister i geografi när han anländer till Norge och beskriver han det som "ett isolerat land i norra Europa".
2. Det är rätt kul att höra Ronnie James Dio tracka Gene Simmons. I båda de intervjuerna med honom kommenterar han att Gene inte drar sig för att tjäna pengar på i stort sett vad som helst.
3. I dag gör barn det så kallade djävulstecknet på dagis och kallar det snigeln…
2. Det är rätt kul att höra Ronnie James Dio tracka Gene Simmons. I båda de intervjuerna med honom kommenterar han att Gene inte drar sig för att tjäna pengar på i stort sett vad som helst.
3. I dag gör barn det så kallade djävulstecknet på dagis och kallar det snigeln…
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
