Skickligt berättad heavy metal-historia
FILMENAtt sammanfatta heavy metal-historien från 1969 till nu på två timmar är förstås ingen lätt uppgift, och det är klart att det blir vissa missar. Till exempel missar man Slayer och dess indirekta påverkan på hela death metal-genren som i sin tur påverkat all modern metal genom sitt tyngre sound.
Men man kan inte få allt. Däremot kan man få en riktigt bra överblick av metalhistorien i den här dokumentären. Genom intervjuer med ikoner (Dee Snider, Geezer Butler, Ronnie James Dio, Scott Ian, Jonathan Davis med flera), journalister och producenter berättas historien på ett väldigt smidigt sätt.
Utan att dela upp historien i partier flyter vi fram sakta men säkert från starten med Grand Funk Railroad, Led Zeppelin och Deep Purple till moderna tider. Visst, vi stannar till och fokuserar på olika saker inom heavy metal men utan att tempot avtar och tidslinjen viker av. Det är väldigt skickligt berättat av regissören Dick Carruthers.
Till dokumentärens fördel är det pratet som står i fokus. De få musikklipp som är med är precis lagom långa. Vill man se videos eller kompletta låtar kan göra det på någon annan DVD. Även om det är brukligt att låta musiken berätta historien tycker jag i detta fall att det är bättre att låta MUSIKERNA berätta historien.
Dokumentären avslutas med välförtjänt lovebombing på Pantera-gitarristen Dimebag som sköts till döds av ett förvirrat fan i december 2004. Som många av de som pratar om honom konstaterar var han urtypen på en heavy metal-musiker.
"Heavy metal: Louder than life" kan sammanfattas som en fint konstruerad hyllning till en av musikvärldens mest älskade genrer som trots sin popularitet alltid stått lite vid sidan av men ändå frodats tack vare dedikerade musiker och ännu mer dedikerade fans.
Men man kan inte få allt. Däremot kan man få en riktigt bra överblick av metalhistorien i den här dokumentären. Genom intervjuer med ikoner (Dee Snider, Geezer Butler, Ronnie James Dio, Scott Ian, Jonathan Davis med flera), journalister och producenter berättas historien på ett väldigt smidigt sätt.
Utan att dela upp historien i partier flyter vi fram sakta men säkert från starten med Grand Funk Railroad, Led Zeppelin och Deep Purple till moderna tider. Visst, vi stannar till och fokuserar på olika saker inom heavy metal men utan att tempot avtar och tidslinjen viker av. Det är väldigt skickligt berättat av regissören Dick Carruthers.
Till dokumentärens fördel är det pratet som står i fokus. De få musikklipp som är med är precis lagom långa. Vill man se videos eller kompletta låtar kan göra det på någon annan DVD. Även om det är brukligt att låta musiken berätta historien tycker jag i detta fall att det är bättre att låta MUSIKERNA berätta historien.
Dokumentären avslutas med välförtjänt lovebombing på Pantera-gitarristen Dimebag som sköts till döds av ett förvirrat fan i december 2004. Som många av de som pratar om honom konstaterar var han urtypen på en heavy metal-musiker.
"Heavy metal: Louder than life" kan sammanfattas som en fint konstruerad hyllning till en av musikvärldens mest älskade genrer som trots sin popularitet alltid stått lite vid sidan av men ändå frodats tack vare dedikerade musiker och ännu mer dedikerade fans.
EXTRAMATERIALET
Omslaget avslöjar ingenting om extramaterial, men det finns faktiskt riktigt gott om det. Hela skiva två är bara extramaterial till exempel, men det börjar redan på skiva ett.
Under rubriken "Metal tales" får vi ta del av anekdoter och roliga händelser berättade av både musiker, journalister och producenter. En av de roligare är från producenten till Guns 'n' Roses "Use your illusion"-album som ville ha in hela bandet i studion för att mixa den komplicerade låten "November rain". Skivbolagsrepresentanten sa att det var omöjligt, att bandmedlemmarna skulle slå ihjäl varandra, men när det väl kom till kritan satt de båda egona Slash och Axl och hade full respekt för varandra.
I "Album testimonials" får vi veta vilka skivor som är de medverkandes i filmen favoriter. Det verkar dock lite oklart om de svarat på om det är deras favorit genom alla tider eller deras heavymetalfavorit för några svarar skivor som absolut inte är metal. Den alltid coola Geezer Butler svarar självklart en av sina egna Black Sabbath-skivor och The Donnas levererar en klockren beskrivning av Guns 'n' Roses "Appetite for destruction".
Skiva två inleds med en kort dokumentär om Metal School som ska ta "heavy metal tillbaka till Hollywood". I själva verket handlar det om ett parodiband som spelar glamrock. Inte speciellt roligt och ett ganska onödigt inslag på en DVD som hyllar metal. Plus att den här typen av humor redan tagits till sin spets med Spinal Tap.
Vi fortsätter med en halvtimme där Dee Snider pratar metal och Twisted Sister. Snider är ju en verbal man och har en del intressanta saker att säga, speciellt hans utläggning om "unplugged" som en förlängning av hårdrocksballaden och vad det egentligen gjorde för musiken är riktigt givande och underhållande. Även teorin om musiker som har ork att gå på klubb och jamma eller festa sönder hotellrum efter konserterna inte givit allt på scenen är tänkvärd.
Sen får vi något som heter "Confessions of a headbanger" och jag hoppas att detta är ett skämt även om det inte verkar så. Vissa saker som den anonyma headbangern säger är bara för korkade.
Avslutningsvis en tidslinje över metal där de viktigaste skivsläppen och händelserna från 1969 till 2005 listas. Det är bara att skriva ned albumtitlarna och beställa!
Under rubriken "Metal tales" får vi ta del av anekdoter och roliga händelser berättade av både musiker, journalister och producenter. En av de roligare är från producenten till Guns 'n' Roses "Use your illusion"-album som ville ha in hela bandet i studion för att mixa den komplicerade låten "November rain". Skivbolagsrepresentanten sa att det var omöjligt, att bandmedlemmarna skulle slå ihjäl varandra, men när det väl kom till kritan satt de båda egona Slash och Axl och hade full respekt för varandra.
I "Album testimonials" får vi veta vilka skivor som är de medverkandes i filmen favoriter. Det verkar dock lite oklart om de svarat på om det är deras favorit genom alla tider eller deras heavymetalfavorit för några svarar skivor som absolut inte är metal. Den alltid coola Geezer Butler svarar självklart en av sina egna Black Sabbath-skivor och The Donnas levererar en klockren beskrivning av Guns 'n' Roses "Appetite for destruction".
Skiva två inleds med en kort dokumentär om Metal School som ska ta "heavy metal tillbaka till Hollywood". I själva verket handlar det om ett parodiband som spelar glamrock. Inte speciellt roligt och ett ganska onödigt inslag på en DVD som hyllar metal. Plus att den här typen av humor redan tagits till sin spets med Spinal Tap.
Vi fortsätter med en halvtimme där Dee Snider pratar metal och Twisted Sister. Snider är ju en verbal man och har en del intressanta saker att säga, speciellt hans utläggning om "unplugged" som en förlängning av hårdrocksballaden och vad det egentligen gjorde för musiken är riktigt givande och underhållande. Även teorin om musiker som har ork att gå på klubb och jamma eller festa sönder hotellrum efter konserterna inte givit allt på scenen är tänkvärd.
Sen får vi något som heter "Confessions of a headbanger" och jag hoppas att detta är ett skämt även om det inte verkar så. Vissa saker som den anonyma headbangern säger är bara för korkade.
Avslutningsvis en tidslinje över metal där de viktigaste skivsläppen och händelserna från 1969 till 2005 listas. Det är bara att skriva ned albumtitlarna och beställa!
TRE SAKER
1. En liten irriterande sak i sammanhanget är att översättningen har sina brister. Vissa titlar, bandnamn och personnamn blir fel, Panteras skivtitel "Vulgar display of power" tolkas som en beskrivning och översätts och nu metal skrivs som "new metal" (vilket i och för sig är delvis rätt, men "nu metal" är det vedertagna begreppet) och "emo" blir "imo" enligt översättaren, solklart baserat på engelsmannens som säger det dialekt.
2. Jag kan tänka mig att det kan vara lite knepigt att få rättigheter till vissa musikklipp när man gör en dokumentär av det här slaget, men ibland undrar man om de inte kunde ansträngt sig lite mer. Napalm Death representeras med 17 år gamla livebilder när det finns färska videos att ha med i stället. Märkligt.
3. Man undrar också om Dick Carruthers lagt in lite egna värderingar i filmen, för när det pratats om att det i framtiden kommer ett band som ska omvärdera heavy metal totalt, tonsätts detta med bilder av Mastodon - ett band som nämnts i just de banorna, men de nämns aldrig som ett exempel.
2. Jag kan tänka mig att det kan vara lite knepigt att få rättigheter till vissa musikklipp när man gör en dokumentär av det här slaget, men ibland undrar man om de inte kunde ansträngt sig lite mer. Napalm Death representeras med 17 år gamla livebilder när det finns färska videos att ha med i stället. Märkligt.
3. Man undrar också om Dick Carruthers lagt in lite egna värderingar i filmen, för när det pratats om att det i framtiden kommer ett band som ska omvärdera heavy metal totalt, tonsätts detta med bilder av Mastodon - ett band som nämnts i just de banorna, men de nämns aldrig som ett exempel.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
