Det hopplösa livet i förorten
FILMENDen medelålders och ärrade Jo lämnar ett 15-årigt fängelsestraff bakom sig och återvänder till sina franska förortskvarter. Väl tillbaka är ingenting sig likt. Hans forna partner i brott är nu en trakasserad restaurangägare, ungdomsgäng styr på gatorna och hans gamla flamma har både ett nytt förhållande och en 15-årig son. Vi får följa flera livsöden vars liv flätas samman med varandra. Jo börjar försvara sin gamle kompanjon mot tonåringen Nassim och hans gäng som pressar lokala näringsidkare på pengar. Nassim i sin tur trakasseras av ett lokalt ungdomsgäng samtidigt som han känner sig tvingad att försöka dra in pengar till hemmet efter att hans far dött i en olycka.
Nassims syster är involverad med Jos 15-årige son vilket gör att relationerna hänger ihop hela varvet runt. Därtill kryddas det av att Jo gör sig ovän med lokala gangsters ganska omgående och dessa ger sig efter Jos gamla vän för att komma åt Jo. Allt hänger samman som ett eget litet ekosystem där allas vägar korsas förr eller senare, och inte alltid på ett förväntat sätt. Det enda utomstående inslaget är polisens punktinsatser då och då, men de påverkar inte invånarnas liv i någon särskild utsträckning.
Det går att dra vissa paralleller till Brian De Palmas "Carlito's way" i det att Jo egentligen inte är ute efter att återvända helt till sin brottsliga bana. Men till skillnad från den filmen kämpar han inte heller med näbbar och klor för att undvika det. Lite vilse i sin nya tillvaro mellan gamla seder och nya regler tar han till både våld och andra olagligheter när stunden kräver det. Just våldet hålls dock till ett minimum men när det väl inträffar sker det snabbt och överraskande. Den grå diskbänksrealismen är ständigt närvarande och Paris-luften känns lika tung och dyster som Jos ansiktsuttryck genom hela filmen.
Det hela tar sin ände i ett slut som jag har svårt att tolka då ingenting får någon upplösning. Ingen av filmens trådar följs till sitt slut och kanske vill man säga att livet i förorten är på det här viset? Allt rullar vidare och det finns inget hägrande lyckligt slut vid horisonten. Slutet är ungefär lika förenat med hopplöshet och grå misär som filmen som helhet är. Det är ingenting vi inte sett förut men det är gjort med en bra känsla för levande karaktärer och den förortsmiljö man skildrar. Det räcker långt och gör detta till ett sevärt drama.
Nassims syster är involverad med Jos 15-årige son vilket gör att relationerna hänger ihop hela varvet runt. Därtill kryddas det av att Jo gör sig ovän med lokala gangsters ganska omgående och dessa ger sig efter Jos gamla vän för att komma åt Jo. Allt hänger samman som ett eget litet ekosystem där allas vägar korsas förr eller senare, och inte alltid på ett förväntat sätt. Det enda utomstående inslaget är polisens punktinsatser då och då, men de påverkar inte invånarnas liv i någon särskild utsträckning.
Det går att dra vissa paralleller till Brian De Palmas "Carlito's way" i det att Jo egentligen inte är ute efter att återvända helt till sin brottsliga bana. Men till skillnad från den filmen kämpar han inte heller med näbbar och klor för att undvika det. Lite vilse i sin nya tillvaro mellan gamla seder och nya regler tar han till både våld och andra olagligheter när stunden kräver det. Just våldet hålls dock till ett minimum men när det väl inträffar sker det snabbt och överraskande. Den grå diskbänksrealismen är ständigt närvarande och Paris-luften känns lika tung och dyster som Jos ansiktsuttryck genom hela filmen.
Det hela tar sin ände i ett slut som jag har svårt att tolka då ingenting får någon upplösning. Ingen av filmens trådar följs till sitt slut och kanske vill man säga att livet i förorten är på det här viset? Allt rullar vidare och det finns inget hägrande lyckligt slut vid horisonten. Slutet är ungefär lika förenat med hopplöshet och grå misär som filmen som helhet är. Det är ingenting vi inte sett förut men det är gjort med en bra känsla för levande karaktärer och den förortsmiljö man skildrar. Det räcker långt och gör detta till ett sevärt drama.
EXTRAMATERIALET
En trailer för filmen samt några stillbilder.
TRE SAKER
1. Det är inte första gången regissören och manusförfattaren Alain Minier använder sig av Ménilmontant, en stadsdel han själv växt upp i. 2005 skrev han TV-filmen "Cyrano de Ménilmontant".
2. "Hem till Ménilmontant" är dock hans regidebut. En fin sådan!
3. Olivier Marchal är polisen som tog lektioner i skådespeleri och bytte karriär. Senaste gången jag såg till honom var i hyllade franska TV-serien "Braquo" där han bidrog med såväl manus som regi.
2. "Hem till Ménilmontant" är dock hans regidebut. En fin sådan!
3. Olivier Marchal är polisen som tog lektioner i skådespeleri och bytte karriär. Senaste gången jag såg till honom var i hyllade franska TV-serien "Braquo" där han bidrog med såväl manus som regi.
THOMAS HELSING (2013-12-29)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Fatima Adoum (2)
Fatima Adoum (2)
