Från fem till nio känslor över en natt
FILMENEtt sätt för mig att konstatera att jag lever ett annat liv nu än för 10-15 år sedan är genom att räkna hur många gånger jag ser om nya Pixar-filmer. Förr kunde jag slå på en Pixarfilm nästan som om det var ett musikalbum och avnjuta det om och om igen. Därför har jag sett vissa av de tidigaste Pixarfilmerna femtusen gånger. Numera är det sällan en ny film från animationsstudion går ett varv till. Det beror inte på att jag inte vill eller för att filmen är dålig, utan för att jag helt enkelt inte har tid. Just därför har jag bara sett "Insidan ut" en gång när den kom för nio år sedan, trots att jag borde sett den fler gånger.
Men jag minns också från nio år sedan att jag inte helt gick igång på filmen. Den var omåttligt populär när den kom och kallades en av Pixars bästa och den var i vanlig ordning bra, men inte fantastisk. Lite så är det även med uppföljaren. Jag tycker att den är rolig, extremt fantasifull, rörande och tänkvärd och vansinnigt snyggt gjord, men någon favoritfilm i den numera ganska välfyllda Pixarhyllan blir den inte. De flesta vet att Pixars lägstanivå är bra mycket högre än vad vissa andra animationsstudios kommer upp i så att jag inte går igång på "Insidan ut"-filmerna helt och hållet säger egentligen ingenting. Det är bra filmer!
Kronologiskt har det gått två år sedan förra filmen och människan Jenny glider in i puberteten och då blir det kaos i känslohuvudkontoret. Grundkänslorna Glädje (Amy Poehler), Vemod (Phyllis Smith), Ilska (Lewis Black), Rädsla (Tony Hale) och Avsky (Liza Lapira) får helt plötsligt göra plats för en rad nya känslor som Avund, Pinsamhet, Ennui (kombination av uttråkad och trött) samt den i allra högsta grad drivande Ängslan (Maya Hawke) som tar över som styrande känsla och jobbar på att bygga upp en ny självkänsla för Jenny som inte alls är lika positiv som den som Glädje lagt 13 år på att skapa. Till slut sparkas grundkänslorna ut från huvudkontoret och får driva runt i bland minnen och känslovärldar för att kunna återställa allt.
Detta sker samtidigt som Jenny är på ett hockeyläger där hon hamnar i kläm mellan gamla och nya kompisar och gör vad som krävs för att passa in, även om det betyder att hon beter sig underligt.
Även om jag - och nu börjar jag bli lite tjatig - inte går igång helt och hållet på de här filmerna så är det svårt att klaga på storyn. Jag har hört vittnesmål från vänner med tonårsbarn som sett filmen tillsammans och både föräldrar och barn har känt igen sig i filmen. Själv har jag en snart femåring som råkar vara väldigt inne på känslor för tillfället och det gör filmen lite mer personlig för mig också. Man får ändå ge vem det nu var på Pixar som kom på idén om att göra karaktärer av känslorna att det var ett genidrag och i vanlig Pixarordning har de hittat ett bra sammanhang att sätta karaktärer i denna gång.
Men jag minns också från nio år sedan att jag inte helt gick igång på filmen. Den var omåttligt populär när den kom och kallades en av Pixars bästa och den var i vanlig ordning bra, men inte fantastisk. Lite så är det även med uppföljaren. Jag tycker att den är rolig, extremt fantasifull, rörande och tänkvärd och vansinnigt snyggt gjord, men någon favoritfilm i den numera ganska välfyllda Pixarhyllan blir den inte. De flesta vet att Pixars lägstanivå är bra mycket högre än vad vissa andra animationsstudios kommer upp i så att jag inte går igång på "Insidan ut"-filmerna helt och hållet säger egentligen ingenting. Det är bra filmer!
Kronologiskt har det gått två år sedan förra filmen och människan Jenny glider in i puberteten och då blir det kaos i känslohuvudkontoret. Grundkänslorna Glädje (Amy Poehler), Vemod (Phyllis Smith), Ilska (Lewis Black), Rädsla (Tony Hale) och Avsky (Liza Lapira) får helt plötsligt göra plats för en rad nya känslor som Avund, Pinsamhet, Ennui (kombination av uttråkad och trött) samt den i allra högsta grad drivande Ängslan (Maya Hawke) som tar över som styrande känsla och jobbar på att bygga upp en ny självkänsla för Jenny som inte alls är lika positiv som den som Glädje lagt 13 år på att skapa. Till slut sparkas grundkänslorna ut från huvudkontoret och får driva runt i bland minnen och känslovärldar för att kunna återställa allt.
Detta sker samtidigt som Jenny är på ett hockeyläger där hon hamnar i kläm mellan gamla och nya kompisar och gör vad som krävs för att passa in, även om det betyder att hon beter sig underligt.
Även om jag - och nu börjar jag bli lite tjatig - inte går igång helt och hållet på de här filmerna så är det svårt att klaga på storyn. Jag har hört vittnesmål från vänner med tonårsbarn som sett filmen tillsammans och både föräldrar och barn har känt igen sig i filmen. Själv har jag en snart femåring som råkar vara väldigt inne på känslor för tillfället och det gör filmen lite mer personlig för mig också. Man får ändå ge vem det nu var på Pixar som kom på idén om att göra karaktärer av känslorna att det var ett genidrag och i vanlig Pixarordning har de hittat ett bra sammanhang att sätta karaktärer i denna gång.
EXTRAMATERIALET
Två kortare featuretter visar hur de nya känslorna i filmen utvecklades och designades samt ger en titt på en sekvens där olika animationsstilar har använts då grundkänslorna hamnar i ett sorts bankvalv tillsammans med några undanskuffade minnen så som en animerad hund från förskoletv och en dataspelskaraktär. En jättekul sekvens i filmen.
En samling bortklippta scener - eller snarare idéer som det brukar vara i animerade filmer - ligger också med, men introduktioner och kommentarer från regissören Kelsey Mann. Ganska kul att se om man vill få en inblick i själva storyprocessen.
En samling bortklippta scener - eller snarare idéer som det brukar vara i animerade filmer - ligger också med, men introduktioner och kommentarer från regissören Kelsey Mann. Ganska kul att se om man vill få en inblick i själva storyprocessen.
TRE SAKER
1. I filmen skildras en panikattack på ett sätt som är väldigt skickligt illustrerat. De som genomlidit sådana kan känna igen sig i skildringen.
2. Amy Poehler fick en bra peng för att upprepa sin roll - hela fem miljoner dollar. Övriga återkommande skådespelare fick nöja sig med betydligt futtigare (i sitt sammanhang!) 100 000 dollar. Detta gjorde att Bill Hader och Mindy Kaling tackade nej.
3. "Insidan ut 2" är den mest inkomstindrivande animerade filmen genom tiderna med nästan 1,7 miljarder inspelade dollar. Det gör den även till den åttonde mest inkomstindrivande filmen genom tiderna.
2. Amy Poehler fick en bra peng för att upprepa sin roll - hela fem miljoner dollar. Övriga återkommande skådespelare fick nöja sig med betydligt futtigare (i sitt sammanhang!) 100 000 dollar. Detta gjorde att Bill Hader och Mindy Kaling tackade nej.
3. "Insidan ut 2" är den mest inkomstindrivande animerade filmen genom tiderna med nästan 1,7 miljarder inspelade dollar. Det gör den även till den åttonde mest inkomstindrivande filmen genom tiderna.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
