Ursnygg men för enkel och humorbefriad
FILMENPixars 16:e långfilm kantades av vissa problem innan den blev klar. Det är visserligen inte ovanligt att framför allt animerade filmer genomgår flera olika utvecklingsstadier innan storyn hittar sin form och karaktärerna faller på plats. Detta har man fått bevis på bland extramaterialet på många av de tidigare Pixar-filmerna där det funnits bortklippta scener som tydligt visat att storyn bearbetats innan den blev perfekt.
I "Den gode dinosauriens" fall blev det en rejäl omarbetning runt 2013. Filmen hade utvecklats av regissören Bob Peterson sedan 2009, men han körde fast. Storyns tredje akt fungerade inte och det slutade med att Peterson lämnade uppdraget och väldigt mycket av filmen gjordes om. Karaktärer och story förändrades till det som slutligen blev filmen. Jag tror egentligen inte att man på något vis ska märka detta men för mig är detta nog tyvärr Pixars sämsta film rent storymässigt. Enkelt sagt är det en historia som är för enkel, som saknar renodlade komiska inslag och som helt enkelt inte har det där superba finliret som man är van att få från bolaget. Jämför man med "Toy Story", "Hitta Nemo" eller "Upp" är "Den gode dinosaurien" inte i närheten av att nå samma klass.
Det stora undantaget är filmens utseende som är i absolut högsta klass. Miljöerna är fotorealistiska och imponerande in i minsta grässtrå. Jag läste någonstans att Pixar utvecklat en ny teknik för att göra 3D-moln till filmen så varje ny film är som alltid ett utvecklingssteg framåt för bolaget. Just där finns det inget negativt att säga.
Filmen utgår från frågan: Tänk om asteroiden som förändrade livet på Jorden för alltid missade planeten och därmed förhindrade utrotningen av dinosaurierna? Det är precis vad som händer och vips är dinosaurierna det ledande släktet som i den här filmen fått mänskliga egenskaper och fungerar som vilka farmare som helst. En familj Apatosaurus väntar med spänning på att deras tre ägg ska kläckas. Ett efter ett spricker de och nya härliga individer med karaktärer tar sin första steg. Ur det allra största ägget kommer det minsta barnet - Arlo. Det är han som är titelns dinosaurie.
Arlos syskon växer till sig och gör sina sysslor på farmen väl. Själv är han klen och rädd, vilket hans pappa ursäktar med att det bara lite längre tid för Arlo att hitta styrkan i sig själv. Arlo får ett specialuppdrag om att vakta familjens vinterförråd mot kryp men när Arlo väl fångat krypet kan han inte bara slå ihjäl det som planerat. I ursinne tar hans pappa med honom i en farlig jakt på inkräktaren. Dessvärre är vädrets makter på sin ondaste sida och pappan sväljs av en massiv flodvåg. Familjen har förlorat en medlem och strax därpå får Arlo syn på inkräktaren igen och jagar iväg honom och faller ned i floden på köpet. Plötsligt är han långt bort från hemmet och det enda sättet att komma tillbaka är att samarbeta med krypet.
Krypet i det här fallet är en liten människopojke fast i den här historien är pojken mer hund än människa. Äventyret de delar är fullt av faror men innehåller även en varm gemenskap där de båda har förlorat familjemedlemmar och hittar en trygghet i varandra. Det i sig är ett klassiskt Pixar-upplägg men det räcker inte. Arlo och Pricken som han döper barnet till stöter på vissa andra karaktärer, både onda och goda, men inga är speciellt minnesvärda - med undantag för en hippie-Styracosaurus (med röst av nya regissören Peter Sohn) - eller egentligen roliga. Bristen på humor är uppenbar och det mest av storyn går ut på att Arlo och Pricken går från en fara till en annan. Raymond Ochoa som gör rösten till Arlo har fått skrika en hel del i inspelningsbåset.
Jag vet att jag framstår som oerhört negativ men den här förhållandevis låga nivån är vi inte vana att få från Pixar. Tittar man på filmen i sin helhet går det att göra ganska rejäla kopplingar till "Lejonkungen" och även den första "Ice Age"-filmen. Det är för enkelt som sagt, och medan vissa recensenter tycker att filmen är Pixars mest barnanpassade hittills anser jag att den är alldeles för deprimerande för barn och för humorbefriad för hela familjen. Nåja, någon Pixar-film måste vara sämst och detta är nog den som kniper epitetet tyvärr.
I "Den gode dinosauriens" fall blev det en rejäl omarbetning runt 2013. Filmen hade utvecklats av regissören Bob Peterson sedan 2009, men han körde fast. Storyns tredje akt fungerade inte och det slutade med att Peterson lämnade uppdraget och väldigt mycket av filmen gjordes om. Karaktärer och story förändrades till det som slutligen blev filmen. Jag tror egentligen inte att man på något vis ska märka detta men för mig är detta nog tyvärr Pixars sämsta film rent storymässigt. Enkelt sagt är det en historia som är för enkel, som saknar renodlade komiska inslag och som helt enkelt inte har det där superba finliret som man är van att få från bolaget. Jämför man med "Toy Story", "Hitta Nemo" eller "Upp" är "Den gode dinosaurien" inte i närheten av att nå samma klass.
Det stora undantaget är filmens utseende som är i absolut högsta klass. Miljöerna är fotorealistiska och imponerande in i minsta grässtrå. Jag läste någonstans att Pixar utvecklat en ny teknik för att göra 3D-moln till filmen så varje ny film är som alltid ett utvecklingssteg framåt för bolaget. Just där finns det inget negativt att säga.
Filmen utgår från frågan: Tänk om asteroiden som förändrade livet på Jorden för alltid missade planeten och därmed förhindrade utrotningen av dinosaurierna? Det är precis vad som händer och vips är dinosaurierna det ledande släktet som i den här filmen fått mänskliga egenskaper och fungerar som vilka farmare som helst. En familj Apatosaurus väntar med spänning på att deras tre ägg ska kläckas. Ett efter ett spricker de och nya härliga individer med karaktärer tar sin första steg. Ur det allra största ägget kommer det minsta barnet - Arlo. Det är han som är titelns dinosaurie.
Arlos syskon växer till sig och gör sina sysslor på farmen väl. Själv är han klen och rädd, vilket hans pappa ursäktar med att det bara lite längre tid för Arlo att hitta styrkan i sig själv. Arlo får ett specialuppdrag om att vakta familjens vinterförråd mot kryp men när Arlo väl fångat krypet kan han inte bara slå ihjäl det som planerat. I ursinne tar hans pappa med honom i en farlig jakt på inkräktaren. Dessvärre är vädrets makter på sin ondaste sida och pappan sväljs av en massiv flodvåg. Familjen har förlorat en medlem och strax därpå får Arlo syn på inkräktaren igen och jagar iväg honom och faller ned i floden på köpet. Plötsligt är han långt bort från hemmet och det enda sättet att komma tillbaka är att samarbeta med krypet.
Krypet i det här fallet är en liten människopojke fast i den här historien är pojken mer hund än människa. Äventyret de delar är fullt av faror men innehåller även en varm gemenskap där de båda har förlorat familjemedlemmar och hittar en trygghet i varandra. Det i sig är ett klassiskt Pixar-upplägg men det räcker inte. Arlo och Pricken som han döper barnet till stöter på vissa andra karaktärer, både onda och goda, men inga är speciellt minnesvärda - med undantag för en hippie-Styracosaurus (med röst av nya regissören Peter Sohn) - eller egentligen roliga. Bristen på humor är uppenbar och det mest av storyn går ut på att Arlo och Pricken går från en fara till en annan. Raymond Ochoa som gör rösten till Arlo har fått skrika en hel del i inspelningsbåset.
Jag vet att jag framstår som oerhört negativ men den här förhållandevis låga nivån är vi inte vana att få från Pixar. Tittar man på filmen i sin helhet går det att göra ganska rejäla kopplingar till "Lejonkungen" och även den första "Ice Age"-filmen. Det är för enkelt som sagt, och medan vissa recensenter tycker att filmen är Pixars mest barnanpassade hittills anser jag att den är alldeles för deprimerande för barn och för humorbefriad för hela familjen. Nåja, någon Pixar-film måste vara sämst och detta är nog den som kniper epitetet tyvärr.
EXTRAMATERIALET
Krånglet med regissörsbytet nämns enbart i förbifarten bland extramaterialet och ingenstans ser man Bob Peterson kommentera det som hände eller filmen. Det kanske inte är så konstigt när det väl kommer till kritan. Nu hamnar nya regissören Peter Sohn i fokus i stället, och den huvudsakliga bakomfilmen handlar mest om hur han framhävde att han var en debuterande regissör och var uppmärksam och lyhörd inför sina kollegors kompetenser. Fint så.
En del handlar om en liten researchresa de gjorde till prärieliknande miljöer och separat finns en annan resa till en cowboyfarm vars familj blev något av förebilder till en familj boskapshanterande T-rex i filmen.
I övrigt finns en liten inledande brasklappsfilm som berättar om de friheter filmskaparna tagit när det gäller dinosaurierna som till exempel att man inte vet vilka färger de egentligen hade och att det skiljde 65 miljoner år (!) mellan Apatosaurus och T-rex med mera.
Vi får även återigen en film som framhäver Pixar som världens bästa arbetsplats, i det här fallet representerat av deras årliga kreativa tävling där det den här gången handlade om att skapa en dinosaurie av återvunna saker och en rulle tejp. Fantasifyllt värre!
De bortklippta scenerna med introduktioner och kommentarer är i skissformat och är i mitt tycke sekvenser som jag har lite svårt att se i filmen, och uppenbarligen var det så då de uteslöts på ett hyfsat tidigt stadie. Separat finns några kortare animeringar med Pricken och alla dinosaurier som i fast bild bara skildrar lite roliga scener (bland annat den som är filmens omslag), och så finns det en minutlång film där Arlo och Pricken leker "hämta pinnen" och Kurragömma.
Höjdpunkten på hela utgåvan är kortfilmen "Sanjay's Super Team" som visades på bio innan "Den gode dinosaurien". Här har vi Pixar i sitt esse - personligt, unikt och supersnyggt. Kortfilmen baseras på regissören Sanjay Patels barndom (i alla fall i någon utsträckning) och handlar om en indisk pojke som bänkar sig framför sin bästa superhjälteserie på tv samtidigt som hans pappa mediterar. Pappan ledsnar på tv-skvalet och beordrar sin son att delta ta i de indiska traditionerna, och när pojken dagdrömmer sig bort blir de indiska gudarna superhjältar som ställs mot en ruskig fiende. Filmen är fartfylld och färgglad och en utmärkt kortfilm av bästa Pixarsnitt.
En del handlar om en liten researchresa de gjorde till prärieliknande miljöer och separat finns en annan resa till en cowboyfarm vars familj blev något av förebilder till en familj boskapshanterande T-rex i filmen.
I övrigt finns en liten inledande brasklappsfilm som berättar om de friheter filmskaparna tagit när det gäller dinosaurierna som till exempel att man inte vet vilka färger de egentligen hade och att det skiljde 65 miljoner år (!) mellan Apatosaurus och T-rex med mera.
Vi får även återigen en film som framhäver Pixar som världens bästa arbetsplats, i det här fallet representerat av deras årliga kreativa tävling där det den här gången handlade om att skapa en dinosaurie av återvunna saker och en rulle tejp. Fantasifyllt värre!
De bortklippta scenerna med introduktioner och kommentarer är i skissformat och är i mitt tycke sekvenser som jag har lite svårt att se i filmen, och uppenbarligen var det så då de uteslöts på ett hyfsat tidigt stadie. Separat finns några kortare animeringar med Pricken och alla dinosaurier som i fast bild bara skildrar lite roliga scener (bland annat den som är filmens omslag), och så finns det en minutlång film där Arlo och Pricken leker "hämta pinnen" och Kurragömma.
Höjdpunkten på hela utgåvan är kortfilmen "Sanjay's Super Team" som visades på bio innan "Den gode dinosaurien". Här har vi Pixar i sitt esse - personligt, unikt och supersnyggt. Kortfilmen baseras på regissören Sanjay Patels barndom (i alla fall i någon utsträckning) och handlar om en indisk pojke som bänkar sig framför sin bästa superhjälteserie på tv samtidigt som hans pappa mediterar. Pappan ledsnar på tv-skvalet och beordrar sin son att delta ta i de indiska traditionerna, och när pojken dagdrömmer sig bort blir de indiska gudarna superhjältar som ställs mot en ruskig fiende. Filmen är fartfylld och färgglad och en utmärkt kortfilm av bästa Pixarsnitt.
TRE SAKER
1. Innan filmen skrevs om hade den stora namn som John Lithgow, Judy Greer, Bill Hader och Neil Patrick Harris bland röstskådespelarna. Nu är det visserligen kända röster i några av rollerna, men det är inte några direkta toppnamn. Jeffrey Wright, Frances McDormand, Steve Zahn, Anna Paquin och Sam Elliott är de stora rösterna nu.
2. En av filmens mest komiska sekvenser innefattar jäst frukt och leder till en "Emil och griseknoen"-liknande baksmälla för Arlo och Pricken.
3. Tillsammans med "Superhjältarna" är detta den enda Pixar-film där man inte kan hitta påskägget med Pizza Planet-bilen.
2. En av filmens mest komiska sekvenser innefattar jäst frukt och leder till en "Emil och griseknoen"-liknande baksmälla för Arlo och Pricken.
3. Tillsammans med "Superhjältarna" är detta den enda Pixar-film där man inte kan hitta påskägget med Pizza Planet-bilen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Jeffrey Wright (11)
Jeffrey Wright (11)
