Pixar tacklar döden som bara de kan
FILMENDía de los muertos, på svenska "De dödas dag", är en mexikansk religiös högtid som är jämförbar med vår Allhelgonahelg. Den infaller ungefär samtidigt (2 november) och är en högtid då man hedrar och minns sina döda släktingar genom att bland annat duka upp offergåvor på bord och dekorera med gyllene blomblad. Man ställer upp inramade fotografier på sina släktingar och skelett och kranium är vanliga attiraljer i firandet, både som dekorationer och som ätbara ting.
Det här låter ju förstås inte som en vettig grund till en animerad familjefilm, men i Pixars händer kan även livet efter döden bli ett äventyr som underhåller och berör djupt. Så är fallet med deras 19:e långfilm, "Coco"
Jag, och förmodligen många med mig, har på förhand trott att Coco är namnet på den musikälskande pojken som är filmens huvudperson. Det är det inte. Coco är namnet på hans äldsta levande släkting, hans gammelmormor. Själv heter han Miguel och älskar musik, men det får man inte i familjen Riviera. Cocos pappa var musiker och lämnade familjen hastigt och lustigt och i ren protest beslöt sig Cocos mamma Imelda att musik var något vidrigt och fokuserade i stället på skor. Det blev familjens stora grej och alla familjemedlemmar jobbar inom det egna företaget med skoproduktion. Miguel får än så länge bara putsa skor på byn och tjäna pengar på det viset.
Men Miguel drömmer om att få bli musiker och i smyg har han skapat ett litet rum där han kan spela och njuta av idolen Ernesto de la Cruz, en fantastisk och älskad musiker som dessvärre dog tragiskt. I samband med De dödas dag-firandet ska det hållas en talangtävling i byn och Miguel ser sin chans. När familjen kommer på honom slår mormor Abuelita sönder hans gitarr och så var det slut på den drömmen. Fast Miquel inte den som ger upp utan han tar sig in i Ernesto de la Cruz mausoleum för att i all enkelhet låna idolens gitarr.
I samband med det kliver Miguel över, som levande pojke, till De dödas rike, där skeletten efter hans och andras släktingar går omkring utmärkt nöjda över att bli ihågkomna denna dag och njuta av alla offergåvor som dukats upp å deras vägnar. Miguel träffar sina egna släktingar med gammelmormors mor Imelda i spetsen och de vill skicka tillbaka honom bums. Men han hittar även Hector som är på väg att försvinna även från De dödas rike då hans dotter håller på att glömma honom. Han säger sig känna Ernesto de la Cruz och en överenskommelse görs. Tillsammans ger de sig iväg i de dödas rike - Miguel för att fly sin familj och hitta idolen och Hector för att få en sista chans att bli ihågkommen.
"Coco" hade en väldigt lång produktionstid, men det var väl värt besväret för alla inblandade. Utifrån bakomfilmer på tidigare Pixarfilmer vet jag att en story går igenom otroligt många faser och former innan den blir vad den blir, och jag kan tänka mig att fallet är så även här. Men resultatet är lysande. Dels bokstavligt talat med alla färgglada dekorationer och ljus i De dödas rike, dels bildligt för det är en historia som går rätt in i hjärtat med sina teman om kultur, familj samt liv och död. Troligen är det många som inte känner till Día de los muertos sedan tidigare och som blir varse om detta fina sätt att minnas de som gått vidare.
Det börjar bli lite tjatigt att gång efter gång påpeka hur otroligt snygga Pixars filmer är. Fotorealismen i detaljerna är så imponerande att hälften vore nog. När filmen dessutom är magiskt färgsprakande till följd av alla lysande färger i högtidsfirandet får "Coco" en helt unik look. Att många karaktärer är skelett blir förstås en komisk effekt, speciellt i fallet Hector där han mest ramlar ihop hela tiden.
Jag gillar verkligen filmen. Den är både gullig och komisk samtidigt som det finns en emotionell tyngd i botten, och om man har någon närstående som man saknar extra mycket är det troligt att tårkanalerna öppnas i slutet av filmen.
3D-VERSION
I vanlig ordning ger 3D:n en extra dimension (jo då) till filmen, men det riktiga lyftet kommer när storyn tar oss till De dödas rike som är designat som en stad i lager med dignande torn och en snudd på oändlig miljö. Väldigt mäktigt att se.
Det här låter ju förstås inte som en vettig grund till en animerad familjefilm, men i Pixars händer kan även livet efter döden bli ett äventyr som underhåller och berör djupt. Så är fallet med deras 19:e långfilm, "Coco"
Jag, och förmodligen många med mig, har på förhand trott att Coco är namnet på den musikälskande pojken som är filmens huvudperson. Det är det inte. Coco är namnet på hans äldsta levande släkting, hans gammelmormor. Själv heter han Miguel och älskar musik, men det får man inte i familjen Riviera. Cocos pappa var musiker och lämnade familjen hastigt och lustigt och i ren protest beslöt sig Cocos mamma Imelda att musik var något vidrigt och fokuserade i stället på skor. Det blev familjens stora grej och alla familjemedlemmar jobbar inom det egna företaget med skoproduktion. Miguel får än så länge bara putsa skor på byn och tjäna pengar på det viset.
Men Miguel drömmer om att få bli musiker och i smyg har han skapat ett litet rum där han kan spela och njuta av idolen Ernesto de la Cruz, en fantastisk och älskad musiker som dessvärre dog tragiskt. I samband med De dödas dag-firandet ska det hållas en talangtävling i byn och Miguel ser sin chans. När familjen kommer på honom slår mormor Abuelita sönder hans gitarr och så var det slut på den drömmen. Fast Miquel inte den som ger upp utan han tar sig in i Ernesto de la Cruz mausoleum för att i all enkelhet låna idolens gitarr.
I samband med det kliver Miguel över, som levande pojke, till De dödas rike, där skeletten efter hans och andras släktingar går omkring utmärkt nöjda över att bli ihågkomna denna dag och njuta av alla offergåvor som dukats upp å deras vägnar. Miguel träffar sina egna släktingar med gammelmormors mor Imelda i spetsen och de vill skicka tillbaka honom bums. Men han hittar även Hector som är på väg att försvinna även från De dödas rike då hans dotter håller på att glömma honom. Han säger sig känna Ernesto de la Cruz och en överenskommelse görs. Tillsammans ger de sig iväg i de dödas rike - Miguel för att fly sin familj och hitta idolen och Hector för att få en sista chans att bli ihågkommen.
"Coco" hade en väldigt lång produktionstid, men det var väl värt besväret för alla inblandade. Utifrån bakomfilmer på tidigare Pixarfilmer vet jag att en story går igenom otroligt många faser och former innan den blir vad den blir, och jag kan tänka mig att fallet är så även här. Men resultatet är lysande. Dels bokstavligt talat med alla färgglada dekorationer och ljus i De dödas rike, dels bildligt för det är en historia som går rätt in i hjärtat med sina teman om kultur, familj samt liv och död. Troligen är det många som inte känner till Día de los muertos sedan tidigare och som blir varse om detta fina sätt att minnas de som gått vidare.
Det börjar bli lite tjatigt att gång efter gång påpeka hur otroligt snygga Pixars filmer är. Fotorealismen i detaljerna är så imponerande att hälften vore nog. När filmen dessutom är magiskt färgsprakande till följd av alla lysande färger i högtidsfirandet får "Coco" en helt unik look. Att många karaktärer är skelett blir förstås en komisk effekt, speciellt i fallet Hector där han mest ramlar ihop hela tiden.
Jag gillar verkligen filmen. Den är både gullig och komisk samtidigt som det finns en emotionell tyngd i botten, och om man har någon närstående som man saknar extra mycket är det troligt att tårkanalerna öppnas i slutet av filmen.
3D-VERSION
I vanlig ordning ger 3D:n en extra dimension (jo då) till filmen, men det riktiga lyftet kommer när storyn tar oss till De dödas rike som är designat som en stad i lager med dignande torn och en snudd på oändlig miljö. Väldigt mäktigt att se.
EXTRAMATERIALET
Som vanligt bjuder Pixar på ordentligt med extramaterial, till och med så mycket att en extra skiva klämts in i förpackningen. Men även på samma skiva som 2D-filmen finns ett par inslag.
Först ut är en dialoglös kortfilm i "Cocos" stil som bjuder in oss till fiesta i De dödas rike. Det finns ingen direkt story utan det är en fantasifull animationsuppvisning, kan man säga. Bakomfilmen "Min familj" inleds med att vissa av de inblandade i filmen redogör för familjetraditioner, men ebbar ut i en film om mexikanska traditioner och miljöer som snappades upp under Pixars researchresor. Det är väldigt enkelt att se inspirationskällorna till delar av filmen i detta. Något liknande bjuds om hunden Dante som Miguel har i filmen, en Xolo-hund som är unik för Mexiko. Slutligen finns det en liten snabbkurs i hur man ritar ett skelett, samt ett kommentarspår till filmen.
På den renodlade bonusskivan dyker vi djupare in i researcharbetet med specifika tittar på musiken, kläder och pappersdekorationer samt tittar på designen av De dödas rike och Ernesto de la Cruz gitarr som byggdes på riktigt.
I "Vägar till Pixar: Coco" - som är ett format man känner igen från tidigare filmer - får några av de inblandade i de inte så publika produktionsrollerna berätta om deras resor inom Pixar. Här är det även fokus på att det är primärt var anställda med mexikanskt eller latinamerikanskt ursprung som jobbade med filmen, och betydelsen av det.
Det gulligaste klippet bland extramaterialet är när Pixar överraskar röstskådespelaren Anthony Gonzalez som spelade in temporära repliker till Miguel och ger honom rollen via ett stort paket. Lyckan går inte att ta miste på!
Utöver bakommaterial av det här slaget finns även en radda trailers samt en halvtimme med borttagna scener av det tidiga slaget, det vill säga storyboards till versioner av filmen som aldrig gjordes. Kul för fördjupningens skull och regissörerna Lee Unkrich och Adrian Molina kommenterar alltihop.
Först ut är en dialoglös kortfilm i "Cocos" stil som bjuder in oss till fiesta i De dödas rike. Det finns ingen direkt story utan det är en fantasifull animationsuppvisning, kan man säga. Bakomfilmen "Min familj" inleds med att vissa av de inblandade i filmen redogör för familjetraditioner, men ebbar ut i en film om mexikanska traditioner och miljöer som snappades upp under Pixars researchresor. Det är väldigt enkelt att se inspirationskällorna till delar av filmen i detta. Något liknande bjuds om hunden Dante som Miguel har i filmen, en Xolo-hund som är unik för Mexiko. Slutligen finns det en liten snabbkurs i hur man ritar ett skelett, samt ett kommentarspår till filmen.
På den renodlade bonusskivan dyker vi djupare in i researcharbetet med specifika tittar på musiken, kläder och pappersdekorationer samt tittar på designen av De dödas rike och Ernesto de la Cruz gitarr som byggdes på riktigt.
I "Vägar till Pixar: Coco" - som är ett format man känner igen från tidigare filmer - får några av de inblandade i de inte så publika produktionsrollerna berätta om deras resor inom Pixar. Här är det även fokus på att det är primärt var anställda med mexikanskt eller latinamerikanskt ursprung som jobbade med filmen, och betydelsen av det.
Det gulligaste klippet bland extramaterialet är när Pixar överraskar röstskådespelaren Anthony Gonzalez som spelade in temporära repliker till Miguel och ger honom rollen via ett stort paket. Lyckan går inte att ta miste på!
Utöver bakommaterial av det här slaget finns även en radda trailers samt en halvtimme med borttagna scener av det tidiga slaget, det vill säga storyboards till versioner av filmen som aldrig gjordes. Kul för fördjupningens skull och regissörerna Lee Unkrich och Adrian Molina kommenterar alltihop.
TRE SAKER
1. En sak som verkligen känns avgörande i Pixars finlirskänsla jämfört med andra bolag är de här små detaljerna som gör stor skillnad om man ser dem. I det här fallet tänker jag framför allt på alla sekvenser där någon spelar gitarr och det är rätt fingersättning på alla ackord och melodier. En typisk detalj som kunde ha skojats bort med "tecknad film-trams" men som här har hanterats realistiskt och korrekt.
2. Lägg märke till publiken under talangjaktssekvensen (ja, lägg märke till artisterna också).
3. Lägg även märke till orkesterledaren/dirigenten under det stora musiknumret i finalen. Där är kompositören Michael Giacchino som skelett!
2. Lägg märke till publiken under talangjaktssekvensen (ja, lägg märke till artisterna också).
3. Lägg även märke till orkesterledaren/dirigenten under det stora musiknumret i finalen. Där är kompositören Michael Giacchino som skelett!
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Gael García Bernal (6)
Gael García Bernal (6)
