Burton tar skräckklassiker till barnen
FILMENRedan 1984 gjorde Tim Burton kortfilmen "Frankenweenie" och nu har han gjort en animerad långsfilmsversion av sin egen film. Stilen på filmen är klassisk Tim Burton. Här finns den säregna mixen av romantisk 50-talsförort och gotisk skräck, här finns de hålögda, pinnsmala figurerna och här finns referenser i överflöd till forna tiders skräckklassiker. Framförallt givetvis till "Frankenstein" vars historia och karaktärer ligger till grund för denna smått morbida, men underhållande barnskräckis.
Huvudpersonen heter till och med Victor Frankenstein och är ett påhittigt barn som både skapar egna filmer och experiment, samt älskar sin hund Sparky över allt annat. Victor är kanske lite för ensam för sitt eget bästa och det är när hans pappa övertalat honom att vara med i en baseballmatch som det värsta som kan hända inträffar.
Den bollgalna Sparky springer efter en boll och blir överkörd av en bil. Victors liv har ingen mening längre, men när han hör sin nya fysiklärare prata om att det fortfarande finns elektroniskt liv kvar i döda ting förstår han att det finns en möjlighet att återuppliva Sparky. Hunden grävs upp ur sin grav, Victor lappar ihop resterna och lyckas med blixtens hjälp få Sparky att återuppstå från de döda. Det spelar ingen roll om han är lite lös i sömmarna - Sparky är tillbaka!
Allt hade varit frid och fröjd om Victor hade fått behålla sin hemlighet, men så blir det inte och nu vill andra återuppliva döda ting för att vinna en tävling, men alla får inte lika lyckat resultat som Victor...
Om man gillar Burtons speciella stil och dessutom har haft någon sorts förtjusning för gammal svartvit skräck under sitt liv, kan man inte låta bli att bli varm i hjärtat av "Frankenweenie". Även om målgruppen är barn så tycker jag inte alls att det är en renodlad barnfilm. Nästan tvärtom. Den är stundtals riktigt läskig på ett sätt som de gamla klassiska skräckfilmerna aldrig blev. Dessutom är det så otroligt mycket referenser att filmvetare och cineaster kan sitta och mysa med all sin kunskap.
Att filmen är stop motion-animerad med dockor och miniatyrer kan jag knappt förstå. Det är väldigt snyggt och avancerat gjort och jag skulle snarare tro att det var en dataanimerad film som imiterat en stop motion-film som Burton gjort. Ett fantastiskt hantverk.
Mitt enda egentligen klagomål är att jag tycker att "Frankensteins monster"-författarinnan Mary Shelley borde krediterats för storyn eftersom den i grund och botten är hennes historia rakt av, men å andra sidan har hennes efternamn fått ge namn till en sköldpadda (!) som har en bokstavligt talat stor roll i filmens final...
3D-VERSION
Inte för att jag tror att det var en anledning i sig, men att göra en 50-talsskräckdoftande film i 3D blir ju onekligen en flirt med den gamla 3D-trenden vars utbud Burton tveklöst slukat med hull och hår. Svartvitt och 3D är en bra kombination och ger lite extra djup åt filmen, även om jag inte direkt tycker att det gör så oerhört mycket för helheten.
Huvudpersonen heter till och med Victor Frankenstein och är ett påhittigt barn som både skapar egna filmer och experiment, samt älskar sin hund Sparky över allt annat. Victor är kanske lite för ensam för sitt eget bästa och det är när hans pappa övertalat honom att vara med i en baseballmatch som det värsta som kan hända inträffar.
Den bollgalna Sparky springer efter en boll och blir överkörd av en bil. Victors liv har ingen mening längre, men när han hör sin nya fysiklärare prata om att det fortfarande finns elektroniskt liv kvar i döda ting förstår han att det finns en möjlighet att återuppliva Sparky. Hunden grävs upp ur sin grav, Victor lappar ihop resterna och lyckas med blixtens hjälp få Sparky att återuppstå från de döda. Det spelar ingen roll om han är lite lös i sömmarna - Sparky är tillbaka!
Allt hade varit frid och fröjd om Victor hade fått behålla sin hemlighet, men så blir det inte och nu vill andra återuppliva döda ting för att vinna en tävling, men alla får inte lika lyckat resultat som Victor...
Om man gillar Burtons speciella stil och dessutom har haft någon sorts förtjusning för gammal svartvit skräck under sitt liv, kan man inte låta bli att bli varm i hjärtat av "Frankenweenie". Även om målgruppen är barn så tycker jag inte alls att det är en renodlad barnfilm. Nästan tvärtom. Den är stundtals riktigt läskig på ett sätt som de gamla klassiska skräckfilmerna aldrig blev. Dessutom är det så otroligt mycket referenser att filmvetare och cineaster kan sitta och mysa med all sin kunskap.
Att filmen är stop motion-animerad med dockor och miniatyrer kan jag knappt förstå. Det är väldigt snyggt och avancerat gjort och jag skulle snarare tro att det var en dataanimerad film som imiterat en stop motion-film som Burton gjort. Ett fantastiskt hantverk.
Mitt enda egentligen klagomål är att jag tycker att "Frankensteins monster"-författarinnan Mary Shelley borde krediterats för storyn eftersom den i grund och botten är hennes historia rakt av, men å andra sidan har hennes efternamn fått ge namn till en sköldpadda (!) som har en bokstavligt talat stor roll i filmens final...
3D-VERSION
Inte för att jag tror att det var en anledning i sig, men att göra en 50-talsskräckdoftande film i 3D blir ju onekligen en flirt med den gamla 3D-trenden vars utbud Burton tveklöst slukat med hull och hår. Svartvitt och 3D är en bra kombination och ger lite extra djup åt filmen, även om jag inte direkt tycker att det gör så oerhört mycket för helheten.
EXTRAMATERIALET
En ny kortfilm som i sin tur är en av Victors egenhändigt gjorda filmer inleder extramaterialet. Jag gillar verkligen den lekfulla hemmagjorda känslan i dessa filmer. Mycket påhittigt i flera led och en trevlig inledning på extramaterialet.
Det finns ingen traditionell bakomfilm, men väl en ganska heltäckande dokumentation av produktionen av filmen. Design, tillverkning av dockor och miniatyrer och animering. Det är smått sanslöst - och faktiskt utmattande - att se hur mycket tid och energi som lagts ned på detaljerna och jag blir lite otålig av vetskapen att en animatör blir nöjd om hen får ihop två sekunder (!) färdig film per arbetsdag. Jisses...
I en annan film får vi se hur dockor och minatyrer, skisser och bilder och allt annat rörande design och rekvisita samlats ihop till en utställning som turnerat världen runt. Ett väldigt smart och tjusigt sätt att presentera hur en film görs på ett praktiskt och visuellt vis. Jag hade gärna sett den på riktigt.
Burtons originalkortfilm, som tidigare funnit att se som bonusmaterial på "Nightmare Before Christmas"-utgåvan, finns tack och lov med även här, vilket gör det oerhört enkelt att jämföra de olika versionerna. Likheterna är många, speciellt i bildvinklar, men även i storyn förstås där originalet framstår som en komprimerad version av långfilmen. Burton har med andra ord varit sin förlaga trogen när den svällt från ca 30 minuter till det tredubbla.
Avslutningsvis finns det en musikvideo med Plain White T's som gjort en coverversion av Ramones "Pet Sematary" till filmen. Tjusig video men en tolkning som inte på långa vägar är lika bra som Ramones original.
Det finns ingen traditionell bakomfilm, men väl en ganska heltäckande dokumentation av produktionen av filmen. Design, tillverkning av dockor och miniatyrer och animering. Det är smått sanslöst - och faktiskt utmattande - att se hur mycket tid och energi som lagts ned på detaljerna och jag blir lite otålig av vetskapen att en animatör blir nöjd om hen får ihop två sekunder (!) färdig film per arbetsdag. Jisses...
I en annan film får vi se hur dockor och minatyrer, skisser och bilder och allt annat rörande design och rekvisita samlats ihop till en utställning som turnerat världen runt. Ett väldigt smart och tjusigt sätt att presentera hur en film görs på ett praktiskt och visuellt vis. Jag hade gärna sett den på riktigt.
Burtons originalkortfilm, som tidigare funnit att se som bonusmaterial på "Nightmare Before Christmas"-utgåvan, finns tack och lov med även här, vilket gör det oerhört enkelt att jämföra de olika versionerna. Likheterna är många, speciellt i bildvinklar, men även i storyn förstås där originalet framstår som en komprimerad version av långfilmen. Burton har med andra ord varit sin förlaga trogen när den svällt från ca 30 minuter till det tredubbla.
Avslutningsvis finns det en musikvideo med Plain White T's som gjort en coverversion av Ramones "Pet Sematary" till filmen. Tjusig video men en tolkning som inte på långa vägar är lika bra som Ramones original.
TRE SAKER
1. Stort plus för animationen av Sparky där man verkligen lyckats fånga alla ljud och rörelser hos en hund. Väldigt bra återskapat och som alltid ett ypperligt arbete av välrenommerade djurröstskådespelaren Frank Welker.
2. Ett nästan lika stort plus till att låta grannhunden, en pudel som Sparky är förtjust i, få samma vita blixtar i sin päls efter en elektronisk närkontakt som Frankensteins brud har i sitt hår. En tjusig referens.
3. Och ett plus till för den snygga övergången från Disneys färgglada slottlogga till en Burtonifierad svartvit dito i början av filmen.
2. Ett nästan lika stort plus till att låta grannhunden, en pudel som Sparky är förtjust i, få samma vita blixtar i sin päls efter en elektronisk närkontakt som Frankensteins brud har i sitt hår. En tjusig referens.
3. Och ett plus till för den snygga övergången från Disneys färgglada slottlogga till en Burtonifierad svartvit dito i början av filmen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Catherine O’Hara (9)
Catherine O’Hara (9)
