Den bästa Batman-filmen i 90-talssviten
FILMENI sitt andra försök att skildra "moderna, mörkare" Batman lyckas Tim Burton hundra gånger bättre än med "Batman". Här får han utrymme för sitt gotiska anslag i både scenografi och karaktärer. Det hela avgörs av att filmens superskurk Pingvinen (Danny DeVito) är allt annat än en sprallig och färglad lirare med ett stort smil i ansiktet - han är hatisk, grotesk, bitter, skitig och deformerad från födseln.
Filmen börjar ett 30-tal år tidigare när överklassparet Cobblepot tar ett hemskt beslut om att kasta ned sin deformerade son Oswald i avloppssystemet för att helt enkelt förtränga hans existens. I filmens nutid försöker den snorrika affärsmannen Max Schreck (Christopher Walken) ta kommandot över Gotham Citys energiresurser genom en del lömska planer bakom kulisserna, medan han inför Gothams invånare är den stora generösa gentlemannen. En av de han försöker lura med sig som investor är Bruce Wayne (Michael Keaton).
Som Batman har Wayne fullt schå med ett gäng bovar som kallar sig Cirkusligan. De gör livet surt för alla andra, men den de vill åt är Shreck. Det visar sig att Cirkusligan leds av Pingvinen nere i avloppssystemet och han har ledsnat på att vara där. Genom att utpressa Shreck ämnar han ta sig upp till Gotham City för att bli respekterad för den han är samt att rota rätt i sitt förflutna för att veta vem han egentligen är.
Batman anar ugglor i mossen och snart utkristalliserar sig en plan där Shreck jobbar hårt för att få Pingvinen vald till borgmästare, men när den hastigt och lustigt går i stöpet på grund av Batman så plockar Pingvinen fram sin hatiska sida och ämnar ta hämnd - på alla.
Det finns en till viktig karaktär i filmen och det är Selina Kyle (Michelle Pfeiffer). Hon är inledningsvis en sekteterare till Shreck som lyckas komma underfund med hans lömska planer varpå han knuffar ut henne från sin skyskrapa för att helt enkelt undanröja alla bevis. Kyle överlever fallet och genomgår en metamorfos där hon lämnar sitt gamla tråkiga och mesiga jag och blir hämnddrivna superhjälte-skurken Catwoman.
Hennes motiv är oklara och Batman finner sig gång på gång i slagsmål med kattkvinnan, samtidigt som han privat inleder ett kärleksförhållande med Kyle. Mycket komplicerat, tills de båda förstår vilka de egentligen är. Som upplagt för ett samarbete - eller?
"Batman Returns" är en betydligt rikare historia än sin föregångare. Burton är fortfarande oerhört luddig med när filmen utspelar sig - 40-talsmänniskor kolliderar med Bruce Waynes 60-tums-tv och cd-spelare i Batmobilen. Men det känns mer acceptabelt i denna film.
Keaton har fått mer att jobba med som Bruce Wayne, men får återigen stå tillbaka för lysande skådespeleri från DeVito och Pfieffer (och inte minst Walken) som fullkomligt dominerar när de är med i rutan. Pingvinen och Catwoman borde sannolikt hamna på topp-10-listorna över respektive skådespelares bästa roller. DeVito är klockren som pingvinskurken som fräser fram aggressiva repliker genom svart spott och fiskslamsor, och Pfieffer är suggestivt sexig i sin komplexa karaktär. Batman-serien får i och med "Batman Returns" en rejäl sexuell injektion som aldrig blir plump utan febrigt förföriskt.
Som sagt - en klart bättre film och den allra bästa i 90-talskvartetten.
Filmen börjar ett 30-tal år tidigare när överklassparet Cobblepot tar ett hemskt beslut om att kasta ned sin deformerade son Oswald i avloppssystemet för att helt enkelt förtränga hans existens. I filmens nutid försöker den snorrika affärsmannen Max Schreck (Christopher Walken) ta kommandot över Gotham Citys energiresurser genom en del lömska planer bakom kulisserna, medan han inför Gothams invånare är den stora generösa gentlemannen. En av de han försöker lura med sig som investor är Bruce Wayne (Michael Keaton).
Som Batman har Wayne fullt schå med ett gäng bovar som kallar sig Cirkusligan. De gör livet surt för alla andra, men den de vill åt är Shreck. Det visar sig att Cirkusligan leds av Pingvinen nere i avloppssystemet och han har ledsnat på att vara där. Genom att utpressa Shreck ämnar han ta sig upp till Gotham City för att bli respekterad för den han är samt att rota rätt i sitt förflutna för att veta vem han egentligen är.
Batman anar ugglor i mossen och snart utkristalliserar sig en plan där Shreck jobbar hårt för att få Pingvinen vald till borgmästare, men när den hastigt och lustigt går i stöpet på grund av Batman så plockar Pingvinen fram sin hatiska sida och ämnar ta hämnd - på alla.
Det finns en till viktig karaktär i filmen och det är Selina Kyle (Michelle Pfeiffer). Hon är inledningsvis en sekteterare till Shreck som lyckas komma underfund med hans lömska planer varpå han knuffar ut henne från sin skyskrapa för att helt enkelt undanröja alla bevis. Kyle överlever fallet och genomgår en metamorfos där hon lämnar sitt gamla tråkiga och mesiga jag och blir hämnddrivna superhjälte-skurken Catwoman.
Hennes motiv är oklara och Batman finner sig gång på gång i slagsmål med kattkvinnan, samtidigt som han privat inleder ett kärleksförhållande med Kyle. Mycket komplicerat, tills de båda förstår vilka de egentligen är. Som upplagt för ett samarbete - eller?
"Batman Returns" är en betydligt rikare historia än sin föregångare. Burton är fortfarande oerhört luddig med när filmen utspelar sig - 40-talsmänniskor kolliderar med Bruce Waynes 60-tums-tv och cd-spelare i Batmobilen. Men det känns mer acceptabelt i denna film.
Keaton har fått mer att jobba med som Bruce Wayne, men får återigen stå tillbaka för lysande skådespeleri från DeVito och Pfieffer (och inte minst Walken) som fullkomligt dominerar när de är med i rutan. Pingvinen och Catwoman borde sannolikt hamna på topp-10-listorna över respektive skådespelares bästa roller. DeVito är klockren som pingvinskurken som fräser fram aggressiva repliker genom svart spott och fiskslamsor, och Pfieffer är suggestivt sexig i sin komplexa karaktär. Batman-serien får i och med "Batman Returns" en rejäl sexuell injektion som aldrig blir plump utan febrigt förföriskt.
Som sagt - en klart bättre film och den allra bästa i 90-talskvartetten.
EXTRAMATERIALET
På första skivan finns kommentarspår och trailers, på andra skivan finns resten av extramaterialet.
Dokumentären "The Bat, The Cat and The Penguin" är en sådan där lite halvtaskig tv-produktion med någon lirare som presenterar en genomgång av de tre huvudpersonerna i filmen. Skådespelarna medverkar med lite citat och även Tim Burton och några andra ur crewet är också med. Då filmen är gjord samtidigt som filmen så är kvaliteten lite förlegad. Ingen speciellt spännande bakomfilm.
Då är fjärde delen i "Nattens riddare på film" (de tre första var på "Batman") en klart bättre bakomfilm. Denna nyproducerade dokumentär (2005) med både gamla och nya intervjuer ger som alltid ett stabilt och pålitligt intryck. Till en början fokuseras det på hur man skulle följa upp den första filmen och hur man skulle övertala Tim Burton att göra det. Det visade sig att det som behövdes var fria tyglar och att inte bry sig så mycket om mytologin från serietidningarna, vilket är förklaringen till varför Pingvinen blev så bra i den här filmen. I serien är han tämligen endimensionell, en liten stroppig överklassfigur, medan han i den här filmen är den absolut mest välutvecklade - och i och med det mest intressanta karaktären. Vidare är det intervjuer med skådespelarna där vissa citat återkommer från den andra bakomfilmen.
Extramaterialet fortsätter med en presentation av hjältarna och skurkarna, i detta fall Batman och Alfred, och Pingvinen, Catwoman och Max Shreck. Batman känns det som de redan sagt det mesta om så det enda intressanta ur detta lilla klipp är lite detaljer om hur Michael Keaton tonade ned sin gestaltning genom att beordra manusförfattaren att ta bort (!) repliker. Presentationen av Alfred är bra och ger lite mer kött till karaktären. Det samma gäller presentationerna av Pingvinen och Catwoman, men det allra mest spännande är en liten manusdetalj som i slutändan ströks som avslöjade att Max Shreck var paret Cobblepots "lyckade" son. Det kunde blivit en intressant vändning på det hela.
I vanlig ordning finns det en rejäl titt (ca 65 minuter) på scenbyggen, rekvisitan, kostymer, sminkning, visuella effekter och musiken. Mest intressant här är sminkningen av Pingvinen och hur man byggde upp pingvinarmén med både riktiga och mekaniska pingviner, samt kortväxta personer i pingvinkostymer.
Slutligen en filminspirerad musikvideo till "Face to Face" med Siouxsie and the Banshees.
Dokumentären "The Bat, The Cat and The Penguin" är en sådan där lite halvtaskig tv-produktion med någon lirare som presenterar en genomgång av de tre huvudpersonerna i filmen. Skådespelarna medverkar med lite citat och även Tim Burton och några andra ur crewet är också med. Då filmen är gjord samtidigt som filmen så är kvaliteten lite förlegad. Ingen speciellt spännande bakomfilm.
Då är fjärde delen i "Nattens riddare på film" (de tre första var på "Batman") en klart bättre bakomfilm. Denna nyproducerade dokumentär (2005) med både gamla och nya intervjuer ger som alltid ett stabilt och pålitligt intryck. Till en början fokuseras det på hur man skulle följa upp den första filmen och hur man skulle övertala Tim Burton att göra det. Det visade sig att det som behövdes var fria tyglar och att inte bry sig så mycket om mytologin från serietidningarna, vilket är förklaringen till varför Pingvinen blev så bra i den här filmen. I serien är han tämligen endimensionell, en liten stroppig överklassfigur, medan han i den här filmen är den absolut mest välutvecklade - och i och med det mest intressanta karaktären. Vidare är det intervjuer med skådespelarna där vissa citat återkommer från den andra bakomfilmen.
Extramaterialet fortsätter med en presentation av hjältarna och skurkarna, i detta fall Batman och Alfred, och Pingvinen, Catwoman och Max Shreck. Batman känns det som de redan sagt det mesta om så det enda intressanta ur detta lilla klipp är lite detaljer om hur Michael Keaton tonade ned sin gestaltning genom att beordra manusförfattaren att ta bort (!) repliker. Presentationen av Alfred är bra och ger lite mer kött till karaktären. Det samma gäller presentationerna av Pingvinen och Catwoman, men det allra mest spännande är en liten manusdetalj som i slutändan ströks som avslöjade att Max Shreck var paret Cobblepots "lyckade" son. Det kunde blivit en intressant vändning på det hela.
I vanlig ordning finns det en rejäl titt (ca 65 minuter) på scenbyggen, rekvisitan, kostymer, sminkning, visuella effekter och musiken. Mest intressant här är sminkningen av Pingvinen och hur man byggde upp pingvinarmén med både riktiga och mekaniska pingviner, samt kortväxta personer i pingvinkostymer.
Slutligen en filminspirerad musikvideo till "Face to Face" med Siouxsie and the Banshees.
TRE SAKER
1. Pingvinen konstaterande "It's true I was their number one son... but they treated me like number two!" är en sådan där vansinnigt rolig replik vars knorr faller bort i översättningen.
2. Annette Bening skulle först göra rollen som Catwoman, men blev gravid och var tvungen att dra sig ur. Michelle Pfieffer fick rollen istället och tre gånger så hög lön. Andra påtänkta skådespelerskor var Susan Sarandon, Lena Olin och Madonna. Sean Young, som gick miste om rollen som Vicky Vale i "Batman" efter en ridningsskada, försökte desperat få rollen genom att storma produktionskontoret utklädd till Catwoman.
3. Filmen var den första som gjordes i Dolby digital.
2. Annette Bening skulle först göra rollen som Catwoman, men blev gravid och var tvungen att dra sig ur. Michelle Pfieffer fick rollen istället och tre gånger så hög lön. Andra påtänkta skådespelerskor var Susan Sarandon, Lena Olin och Madonna. Sean Young, som gick miste om rollen som Vicky Vale i "Batman" efter en ridningsskada, försökte desperat få rollen genom att storma produktionskontoret utklädd till Catwoman.
3. Filmen var den första som gjordes i Dolby digital.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Michael Keaton (15)
Michael Keaton (15)
