När vansinnet tar över
FILMENJag ska väl frankt erkänna att jag inte var speciellt nöjd när en film med Joker utannonserades för några år sedan. Inte på grund av filmen i sig, utan för att den inte var en del av det filmuniversum som DC äntligen hade fått lite snurr på, där det redan fanns en Joker som alltså inte var den version som skulle ses i filmen. Inkonsekvens gillar jag inte! Men så här några år senare är det verkligen skit samma, för det där filmuniversumet har självkollapsat även om det finns en och annan titel som fortsätter tidslinjen på något sätt. Och den här filmen är klart mycket intressantare än vad en film med filmuniversumets Joker hade varit (därmed inte sagt att Jared Letos version var ointressant).
Todd Phillips "Joker" är en helt fristående film som inte kommer att knytas ihop med någon annan film (framför allt inte den nya Batman-filmen som spelas in just nu) och det är ju bra på sitt sätt. Den nosar lite försiktigt på det större sammanhang karaktären hör hemma i, men i mångt och mycket är det en film som berättar hur Joker kom till. Det ska väl sägas att någon officiellt förankrad historia om hur det gick till inte finns. När Heath Ledger spelade karaktären i "The Dark Knight" uppgav han tre olika förklaringar till hur han fick sina ärr, tv-serien "Gotham" hade en härligt komplicerad och intrikat backstory till karaktären och 1989-"Batman" hade den gamla "falla ned i syra"-versionen. För att ta några exempel.
Ingen av dessa anknyter till denna films version av uppkomsten, som närmast är inspirerad av Alan Moore/Brian Bolland-storyn "The Killing Joke" från 1988 (som kom som animerad film för några år sedan). Arthur Fleck (Joaquin Phoenix) är en hyr-clown som drömmer om att bli komiker. Han har en åkomma som gör att han när som helst kan brista ut i vansinniga skrattattacker, oftast när det är som minst lämpligt, och som gjort att hans mamma (Frances Conroy) kallar honom för Happy. Det är även mamman som sagt åt honom att hans uppgift i livet är att ge glädje och skratt åt andra människor. Det går väl så där. Arthur är en mentalt instabil människa med mörka tankar, vilka påverkas negativt av den hårda, galna och otrevliga stämning som råder i hemstaden Gotham i början av 80-talet.
Omständigheter leder till att Arthur blir av med jobbet och det leder även till att han av en ren reflex skjuter tre personer i en tunnelbanevagn. Det första fröet till Joker planteras och allt medan hans mentala tillstånd blir allt sämre går Arthur successivt över till att bli den figur som ska hamna högst upp på toppen av den ruttnande hög som heter Gotham.
Det är en ren karaktärsstudie vi har att göra med här, som visserligen tar sin start i Moore/Bolland-serien, men som plockat mycket inspiration från tre Martin Scorsese-filmer; "Taxi Driver"(1976), "Tjuren från Bronx" (1980) och "The King of Comedy" (1982). Framför allt den sista är otroligt viktig för "Joker" då en del av storyn är att Arthur drömmer om att få vara med i ett "Tonight Show"-liknande program lett av Murray Franklin (Robert De Niro). Detta är ungefär handlingen i "The King of Comedy" där De Niro spelade den aspirerande och galna komikern som ville vara med i tv. Att De Niro nu har skiftat roll är symboliskt, precis som det mycket väl kunde ha varit han som hade gestaltat Joker i fall filmen hade gjorts för 40 år sedan.
Joker är en tacksam karaktär att spela och många har gjort det bra genom åren. Heath Ledger fick postumt en Oscar för sin insats, Joaquin Phoenix fick ta emot sin livs levande. I båda fallen har karaktären blivit något man kan ta på. En vanlig gestaltning, främst i serietidningarna och den gamla tv-serien, återger Batmanskurken som en diabolisk Uppfinnar-Jocke som verkar ha oändliga resurser till allehanda kemiska och fysiska hjälpmedel och samtidigt kunna avlöna mängder av godtrogna undersåtar. Ett kul upplägg för ett lite mer fantasifyllt utförande, men inte så speciellt verklighetstroget. Ledgers och Phoenix version är psykopater som mycket väl skulle kunna gå bland oss i dag. Det gör karaktären och filmen till något mer verkligt och vuxet, i brist på bättre ord.
I en alternativ värld där det inte finns någon seriefigur som heter Batman med sitt enorma galleri av skurkar, hade "Joker" rankats på samma vis som "Taxi Driver". Det borde den kanske göras i alla fall, för även om det finns en tecknad förlaga är "Joker" ingen typisk superhjältefilm. Verkligen inte.
Todd Phillips "Joker" är en helt fristående film som inte kommer att knytas ihop med någon annan film (framför allt inte den nya Batman-filmen som spelas in just nu) och det är ju bra på sitt sätt. Den nosar lite försiktigt på det större sammanhang karaktären hör hemma i, men i mångt och mycket är det en film som berättar hur Joker kom till. Det ska väl sägas att någon officiellt förankrad historia om hur det gick till inte finns. När Heath Ledger spelade karaktären i "The Dark Knight" uppgav han tre olika förklaringar till hur han fick sina ärr, tv-serien "Gotham" hade en härligt komplicerad och intrikat backstory till karaktären och 1989-"Batman" hade den gamla "falla ned i syra"-versionen. För att ta några exempel.
Ingen av dessa anknyter till denna films version av uppkomsten, som närmast är inspirerad av Alan Moore/Brian Bolland-storyn "The Killing Joke" från 1988 (som kom som animerad film för några år sedan). Arthur Fleck (Joaquin Phoenix) är en hyr-clown som drömmer om att bli komiker. Han har en åkomma som gör att han när som helst kan brista ut i vansinniga skrattattacker, oftast när det är som minst lämpligt, och som gjort att hans mamma (Frances Conroy) kallar honom för Happy. Det är även mamman som sagt åt honom att hans uppgift i livet är att ge glädje och skratt åt andra människor. Det går väl så där. Arthur är en mentalt instabil människa med mörka tankar, vilka påverkas negativt av den hårda, galna och otrevliga stämning som råder i hemstaden Gotham i början av 80-talet.
Omständigheter leder till att Arthur blir av med jobbet och det leder även till att han av en ren reflex skjuter tre personer i en tunnelbanevagn. Det första fröet till Joker planteras och allt medan hans mentala tillstånd blir allt sämre går Arthur successivt över till att bli den figur som ska hamna högst upp på toppen av den ruttnande hög som heter Gotham.
Det är en ren karaktärsstudie vi har att göra med här, som visserligen tar sin start i Moore/Bolland-serien, men som plockat mycket inspiration från tre Martin Scorsese-filmer; "Taxi Driver"(1976), "Tjuren från Bronx" (1980) och "The King of Comedy" (1982). Framför allt den sista är otroligt viktig för "Joker" då en del av storyn är att Arthur drömmer om att få vara med i ett "Tonight Show"-liknande program lett av Murray Franklin (Robert De Niro). Detta är ungefär handlingen i "The King of Comedy" där De Niro spelade den aspirerande och galna komikern som ville vara med i tv. Att De Niro nu har skiftat roll är symboliskt, precis som det mycket väl kunde ha varit han som hade gestaltat Joker i fall filmen hade gjorts för 40 år sedan.
Joker är en tacksam karaktär att spela och många har gjort det bra genom åren. Heath Ledger fick postumt en Oscar för sin insats, Joaquin Phoenix fick ta emot sin livs levande. I båda fallen har karaktären blivit något man kan ta på. En vanlig gestaltning, främst i serietidningarna och den gamla tv-serien, återger Batmanskurken som en diabolisk Uppfinnar-Jocke som verkar ha oändliga resurser till allehanda kemiska och fysiska hjälpmedel och samtidigt kunna avlöna mängder av godtrogna undersåtar. Ett kul upplägg för ett lite mer fantasifyllt utförande, men inte så speciellt verklighetstroget. Ledgers och Phoenix version är psykopater som mycket väl skulle kunna gå bland oss i dag. Det gör karaktären och filmen till något mer verkligt och vuxet, i brist på bättre ord.
I en alternativ värld där det inte finns någon seriefigur som heter Batman med sitt enorma galleri av skurkar, hade "Joker" rankats på samma vis som "Taxi Driver". Det borde den kanske göras i alla fall, för även om det finns en tecknad förlaga är "Joker" ingen typisk superhjältefilm. Verkligen inte.
EXTRAMATERIALET
De fyra inslagen utöver filmen kan man se på en halvtimme ungefär, men de ger ett bra mervärde. Den centrala delen är den drygt 20 minuter långa bakomfilmen "Joker: Vision & Fury" som ger i princip allt vi behöver veta om hur, var och varför filmen gjordes. Övrigt material är avsevärt kortare och rent komplement.
"Becoming Joker" är en kommentarslöst montage av testfilmningar på Joaquin Phoenix i karaktär. Olika kläder och sammanhang. Jag tycker man ser redan i detta förproduktionsmaterial att han hittat rollen.
"Please Welcome... Joker!" visar upp ett tiotal olika tagningar av en och samma sekvens där ingen är den andra lik. Detta etablerar Phoenix mångsidighet.
Slutligen "Joker: A Chronicle of Chaos" som är ett sorts stillbildsmontage som återger hela filmen i rask takt. Snyggt!
"Becoming Joker" är en kommentarslöst montage av testfilmningar på Joaquin Phoenix i karaktär. Olika kläder och sammanhang. Jag tycker man ser redan i detta förproduktionsmaterial att han hittat rollen.
"Please Welcome... Joker!" visar upp ett tiotal olika tagningar av en och samma sekvens där ingen är den andra lik. Detta etablerar Phoenix mångsidighet.
Slutligen "Joker: A Chronicle of Chaos" som är ett sorts stillbildsmontage som återger hela filmen i rask takt. Snyggt!
TRE SAKER
1. En exakt tid för filmens story sägs aldrig i klartext, men Todd Philips säger i extramaterialet att han kände att filmen utspelade sig i New York 1981. Delar av Brooklyn, Bronx och närliggande Newark användes för att gestalta Gotham i filmen.
2. Joaquin Phoenix har sagt att det svåraste med rollen var att få till skrattet. Han baserade det på videor av folk som lider av sjukliga skrattattacker och poängen var att skapa en karaktär som folk inte kunde relatera till. Han lyckades!
3. Ursprungligen vill Warner att Martin Scorsese skulle göra filmen med Leonardo DiCaprio i huvudrollen, men båda var upptagna med andra uppdrag. Tur det, samtidigt som det skulle varit lite kul att se den versionen också.
2. Joaquin Phoenix har sagt att det svåraste med rollen var att få till skrattet. Han baserade det på videor av folk som lider av sjukliga skrattattacker och poängen var att skapa en karaktär som folk inte kunde relatera till. Han lyckades!
3. Ursprungligen vill Warner att Martin Scorsese skulle göra filmen med Leonardo DiCaprio i huvudrollen, men båda var upptagna med andra uppdrag. Tur det, samtidigt som det skulle varit lite kul att se den versionen också.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
