Anders Jakobsons blogg

Den här veckan skulle man kunna säga att vi har en liten Stephen King-vecka på DVDKritik.se. Om inget oväntat sker kommer fyra av veckans fem recensioner ha Stephen King gemensamt. Dock kan de bli färre, men va fan, vi kallar det för en "möjlig Stephen King-vecka" då!

Först ut är "Det". Här är för övrigt allt det som man kan koppla till King i vårt arkiv (minus gästspelet i "Sons of Anarchy - Säsong 3").

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 

Jag ska inte klaga, men emellanåt kan det vara lite knivigt att vara recensent, speciellt om tv-säsongsboxar lägger sig på hög. Det är lite mer överkomligt att ta sig an fem långfilmer än fem säsonger - för att generalisera lite - och då kan det krävas lite prioriteringar som kan få konsekvenser.

Jag hann inte med "The Strain - Säsong 2" när den kom. Den hamnade på hög och blev snabbt gammal, så gammal att "The Strain - Säsong 3" hann komma och då blev det ännu mer problematiskt, och båda blev liggande tills det lugnade ned sig lite. Men bättre sent än aldrig - nu är båda boxarna sedda och recenserade och vilar i vårt arkiv i väntan på den fjärde och avslutande säsongen.

Det var dock riktigt trevligt (ja, kanske inte innehållsmässigt...) att se säsongerna tätt inpå varandra och jag ser verkligen fram emot avslutningen.

Nattens Golden Globe-galan var möjligen en liten föraning om vilka filmer som kommer att figurera på Oscarsgalan om några veckor. Det brukar vara så. Vi får se om "Three Billboards Outside Ebbing, Missouri", "Ladybird", "The Disaster Artist" och "The Shape of Water", till exempel, är några av de som premieras med guldgubbar.

Då dessa filmer knappt gått upp på bio i Sverige än var det inte många av nattens vinnare som vi har i vårt arkiv, men bland tv-priserna fanns det i alla fall några.

"Big Little Lies" belönades med fyra priser: bästa miniserie eller tv-film, bästa kvinnliga huvudroll (Nicole Kidman), bästa kvinnliga biroll (Laura Dern) samt bästa manliga biroll (Alexander Skarsgård), där vi i vanlig nationalistisk anda kan sträcka på oss stolt.

Sen var det även framgångar för "The Handmaid’s Tale" som fick två priser: bästa tv-serie - drama och bästa kvinnliga huvudroll (Elisabeth Moss).

Den som läst noggrant ser nu att både Kidman och Moss vann i vad som synes vara samma kategori, men Golden Globe skiljer på "tv-serie - drama", "tv-serie - musikal eller komedi" och "miniserie eller tv-film" när det gäller huvudrollerna, medan birollerna klumpas ihop till en kategori.

Hur som helst är det värdiga vinnare och mycket rekommenderade serier.

Nytt år, nya dödsfall. Ja, med morbida ordval kan man beskriva det så. Johannes Brost klev ur tiden 71 år gammal, ett offer för cancers skoningslöshet.

Senast igår såg jag honom på film, som Bond-liknande skurk i "Jönssonligan dyker upp igen", och bara någon vecka sedan eller så såg jag vad som blev hans sista större insats, som charmant rikeman i "Fröken Frimans krig 4".

Mitt första minne är från 1981 när han var med i julkalendern "Stjärnhuset" (bilden ovan). Den passade mig perfekt och några år senare blev han återkommande i "Gäster med gester" och så småningom en veckomässig vän i "Rederiet".

För några år sedan fick han en liten comeback och en bekräftelse i och med rollen i "Avalon", som jag inte tror att jag sett men jag har en känsla av att den kommer på tv snart.

Vila i frid, Johannes!

JOHANNES BROST I ARKIVET:
• Avalon
• Beck 28 - Familjen
• Bröllopsfotografen
• Den fjärde mannen
• En pilgrims död
• Jordskott - Säsong 1
• Lilyhammer - Säsong 2
• Maria Wern - Först när givaren är död
• Min så kallade pappa
• Vittra

Av någon anledning har jag missat att en svensk katastroffilm är under produktion och kommer att gå upp på bio lagom till midsommar. Teasertrailern till "Den blomstertid nu kommer" släpptes strax innan jul och häromdagen såg jag den på bio och blev minst sagt intresserad. Här är den:



Det är kollektivet Crazy Pictures med skådespelaren Christoffer Nordenrot i spetsen som ligger bakom filmen som till viss del finansierats via Kickstarter.

Passa även på att titta på produktionsdagboken som visar hur en dramatisk sekvens skapas med praktiska effekter. Fräckt!

Hoppas filmen levererar när den kommer. Det enda jag inte alls gillar just nu är titeln, men den lär ju inte ändras. Den internationella titeln "The Unthinkable" är mycket bättre.

Ännu ett år har lagts till handlingarna och jag väljer att summera på precis samma sätt som jag gjort de senaste åtta åren, det vill säga att plocka ut de 25 bästa grejerna ur mina publicerade recensioner under året. Den siffran landade på 125 vilket har att göra med att vi generellt sett recenserar lite mindre numera. Det innebär även att en femtedel av det jag skrivit om är med på listan, vilket gör listan lite mindre "skärpt" än, låt säga 2011-listan, då 25 av 285 valdes ut. Jag övervägde att minska ned listan till 20 titlar, men det fick bli 25 som vanligt.

Totalt sett har jag sett 200 långfilmer, dokumentärer, föreställningar eller tv-seriesäsonger under året som gått vilket också är en mindre siffra än tidigare. 2017 har på flera olika sätt varit ett annorlunda år, mest beroende på privata skäl som skakat om mitt liv totalt, och det har märkts inte minst i den här bloggen då inläggen har varit väldigt få. Jag hoppas på att göra en bloggcomeback under 2018.

Till sist, DVDKritik.se landade på 247 nya recensioner under 2017 och min generella känsla är att vi skrivit mer om tv än vanligt, men det stämmer faktiskt inte. Procentfördelningen mellan film och tv är 75-25 och så var det även 2016. Jag misstänker dock att fördelningen om ett år kommer att se lite annorlunda ut.

Nåja, nog om det, här är...

...DE 25 BÄSTA SLÄPPEN PÅ DVD/BLU-RAY/STREAMAT UNDER 2017

The Accountant (Thriller)
Bourne korsad med Rainman
- I en av årets bästa actionfilmer spelar Ben Affleck den autistiske antihjälten i en film som kändes genomarbetad och seriös. Afflecks karaktär utnyttjade både hjärnan och musklerna i en rafflande och intensiv historia.

Arrival (Science fiction)
Om kommunikation, språk och tid
- En ur alla synvinklar annorlunda alien invasion-film med ett tänkvärt upplägg, fullständigt originella utomjordingar och ett tonläge som bet sig fast i ryggmärgen. Det utdragna tempot samspelade fint med filmens tankar om tid.

Big Little Lies (Drama)
En riktig fullträff på alla sätt och vis
- Årets bästa tv-drama utan tvekan. Den sju avsnitt långa miniserien var spännande i det sista och en riktig uppvisning i bra skådespel med Reese Witherspoon och Nicole Kidman i spetsen. Och det kommer att komma mer snart.

Den allvarsamma leken (Drama)
Periodfilm om passion och hemligheter
- Pernilla Augusts periodfilm var absolut en välgjord historia, men stannar kvar hos mig främst för att det var en av de sista insatser jag såg Michael Nyqvist göra. Han gick bort alldeles för tidigt under året, och rollen i ”Den allvarsamma leken” gav honom en Guldbagge.

Doctor Strange 3D (Action)
Magi och mysticism i visuell fullträff
- ”Doctor Strange” introducerar magi i Marvels filmuniversum och med Benedict Cumberbatch i huvudrollen och ett för filmserien visuellt unikt uttryck blev filmen en av årets bästa. Jag vill se betydligt mer av karaktären och hans värld.

Everybody Wants Some!! (Dramakomedi)
Livet var en fest (och lite baseball) 1980
- Richard Linklaters stilmässiga fortsättning på kultklassikern "Dazed and Confused” lånade sin titel från en skön Van Halen-låt och var en lika skön film som jag gärna hade sett som en komplett tv-serie. Den gav en längtan efter mer.

Geralds lek (Skräck)
Panik, obehag och äckel i lyckad tolkning
- 2017 var Stephen Kings största filmår på länge med två biofilmer och två tv-filmer, där ”Geralds lek” var den bästa av de senare. Regissören Mike Flanagan lyckades översätta en mindre känd Kingroman till film på ett sätt som få kan och resultatet blev obehagligt och bra.

I, Daniel Blake (Drama)
Superrealistiskt om byråkratins trassel
- Ken Loachs extremt realistiska film handlade om en man som fastnade i byråkratins snårigheter och hamnade i ett ingenmansland, för sjuk för att kunna jobba men för frisk för att inte få bidrag. Plågsamt verklig.

Kubo och de två strängarna (Animerad)
Imponerande hantverk i gripande historia
- Animationsstudion Laika bjöd på ännu en otroligt välgjord handanimerad historia som tog oss in i en japansk sagovärld och gav oss en gripande familjehistoria. Den sköna Beatles-referensen gjorde knappast filmen sämre.

La La Land (Drama)
Väl värd alla lovord och utmärkelser
- Oscarsvinnaren levde upp till hypen och levererade sång och dans och en fin kärlekshistoria om två personer som på olika vis letade efter lyckan i Hollywood och fann varandra - i alla fall en stund. En bra modern musikalfilm.

Legion - Säsong 1 (Action)
Långt ifrån en traditionell superhjälteserie
- Precis som årets X-Men-film (”Logan”) var annorlunda var även franchisens första tv-serie något unikt inom superhjälteformatet. ”Legion” utmanade tittaren men belöningen var väl värt allt hjärnskrynklande under de åtta avsnitten.

Lion (Drama)
Böla ordentligt till en av årets bästa filmer
- Ibland överträffas dikten av sanningen, som i den här fullständigt gripande historien om den lilla indiska pojken som kom bort från sin familj och allt vad trygghet hette och som växte upp någon helt annanstans. Men alla minnen förde honom tillbaka.

The Lobster (Drama)
En minst sagt udda dystopisk kärleksfilm
- ”Hitta en partner inom 45 dagar, eller förvandlas permanent till ett valfritt djur.” - ja, det var upplägget i den dystopiska ”The Lobster” där Colin Farrell spelade huvudrollen. En udda film som inte var helt behaglig trots romantiken.

Logan (Action)
En epok går i graven
- Efter 17 år och nio filmer avslutade Hugh Jackman sin insats som Logan a.k.a. Wolverine med X-Men-franchisens mörkaste kapitel. Långt ifrån en ordinär superhjältefilm, men en på alla sätt värdig sorti som kan ge ringar på vattnet.

Manchester by the Sea (Drama)
Om familj och förluster
- Casey Affleck briljerade verkligen som den plågade mannen som tvingas återvända till kuststaden Manchester-by-the-Sea där det värsta som hänt honom skett. Affleck vann en Oscar för rollen i den känslosamma filmen.

Mindhorn (Komedi)
Rolig brittisk 80-talsparodi med en twist
- Självgod skådespelare från en 80-talssuccé tvingas bli sin fiktiva snutkaraktär på riktigt när det krisar. Under den fånroliga humorn vilar ett allvar om karriärer som gått i stöpet och gamla meriter som inte är värt något längre.

Mindhunter - Säsong 1 (Thriller)
Blodfattig men ändå blodisande
- Långsamt men stadigt kryper vi i ”Mindhunter” in under skinnet på brutala mördare allt medan FBI utvecklar metoder och sätt att kategorisera och identifiera seriemördare innan uttrycket fanns. Kusligt på ett eget vis.

Okja (Drama)
Smått fantastisk och tänkvärd
- ”Okja” bjöd på ett av de bästa datagenererade ”djur” jag sett, den hundlika supergrisen som skulle rädda världen. Men filmen gör tittaren betydligt mer sugen på vegetariska alternativ. En smart och udda historia.

Rogue One: A Star Wars Story 3D (Action)
Värdigt komplement med rätt känsla
- Star Wars-franchisens framtid är säkrad för flera år framöver och medan ”The Force Awakens” och ”The Last Jedi” tar Skywalker-sagan vidare blev ”Rogue One” en rå och tonsäker komplettering. Franchisens bästa film?

Sameblod (Drama)
Viktigt om likheter mellan dåtid och nutid
- Årets starkaste svenska drama tog med oss till 30-talets Sverige och landets otrevliga särbehandling av samer med Statens institut för rasbiologi vidriga mätningar som kronan på verket. Tänkvärt om utanförskap, även med moderna ögon.

Sing (Animerad)
Charmigt och snyggt så det sjunger om det
- Illumination har haft lite svårt att få till riktigt bra filmer utanför sin ”Dumma mej”-serie, men ”Sing” träffade rätt ton med en mysig story, roliga karaktärer och gott om maffiga sångnummer. Snyggt och om några år kommer uppföljaren.

Spider-Man: Homecoming (Action)
Spider-Man kommer hem till rätt plats
- Med Marvel Studios i ryggen har Spider-Man hittat hem, efter två försök som börjat bra men landat illa, och med Tom Holland som nätsvingaren kan karaktären tas vidare och möjligen bli Avengers ryggrad om några år.

Split (Thriller)
Fantastisk insats i en av årets bästa filmer
- M. Night Shyamalans karriär de senaste tio åren eller så har skiftat lite i kvalitet men ”Split” var en comeback som hette duga. Och när det visade sig att filmen var en uppföljare som kompletteras av ”Glass” snart blev allt ännu bättre.

Swiss Army Man (Drama)
Unikt, fantasifullt och väderspänt
- Ibland behövs det inte mer än en udda idé, ett bra manus och två lysande skådespelare för att resultatet ska bli unikt och bra. Vem trodde att ”Harry Potter” skulle bli ett pruttande lik som Paul Dano släpade runt i skogen?

Vaiana 3D (Animerad)
Urtjusig prinsessfilm utan prinsessa
- Med en smaragdfärgad fräschör bjöd Disney på en ny värld i ”Vaiana” - visserligen en i allra högsta grad verklig värld, men ny i animerade sammanhang och resultatet blev snyggt, charmigt och på alla sätt och vis lysande.

Just nu våras det för superhjältegängen. På bio rullar DC:s "Justice League" där vi äntligen får se deras hjälteensemble tillsammans för första gången. I alla fall sex av alla som finns att tillgå. Jag har sett filmen och recensionen får ni vänta på tills filmen kommer för hemmamarknaden, men man kan säga så mycket att DC ligger långt efter Marvel men "Justice League" är absolut ett steg åt rätt håll.



Avsevärt fler hjältar samlades i årets fyrdubbla (!) crossover för serierna i "Arrowverse" som sändes den här veckan. Med tanke på att serierna är spinoffs på varandra har det funnits crossovers tidigare med ett första mer ambitiöst samarbete förra året i tre avsnitt långa "Invasion!". Den här gången slog de på stort och kallade händelsen för "Crises on Earth-X" och betade av fyra avsnitt på två dagar.

Om man som jag är ett fan av dessa fyra serier så är det en fröjd att se hur karaktärer samspelar och hur allting vävs ihop kors och tvärs på ett smakfullt sätt. Visserligen är det lite tv-anpassat men ensemblekänslan finns där och fungerar, år efter år.



Slutligen då så släpptes trailern till "Avengers: Infinity War" i veckan och nu snackar vi högsta klass i just den här subgenren av superhjälteaction. Tio år och 18 filmer har byggt upp till denna semifinal inför den än så länge obetitlade fjärde Avengers-filmen 2019 då hela det här universumet kommer att få ett slut, och en nystart.

Fräckt är bara förnamnet.

Förra veckan tillbringade jag i New York och hade en liten höstsemester med min fru. Det är alltid trevligt att vara i denna minst sagt speciella stad. För min del var det femte besöket men blott det andra andra av det längre slaget.

Har jag något DVDKritik.se-relaterat att dela med mig av? Ja, kanske. New York är ju en stad som det inte är några problem att shoppa i, men med en dollar som låg på ungefär 8:50 i kurs gick jag inte bananas. Det blev bara två inköp (av det nördigare slaget), en Pied Piper-mugg ("Silicon Valley") inköpt i HBO Shop (som till 80% bestod av "Game of Thrones"-merch) och en Carrie i Funkos Pop!-figurserie. Jag ville köpa en Pennywise, men de var omöjliga att hitta i de tre olika butiker jag var inne i. Så denna fick bli min första Pop!-figur. Kul!



Sist jag var i New York, maj 2016, var jag på 4DX-bio för första gången, och det blev ett nytt besök även denna gång. Ett dyrt nöje som jag ju faktiskt inte blev så imponerad av sist och denna andra gång var nog sista gången jag hostar upp strax över 500 kr för två biobiljetter. Så himla lattjo är det inte med krängande biostol och fysiska specialeffekter. Lyckligtvis var filmen jag såg lysande - "Thor: Ragnarök" är en av de roligaste Marvel-filmerna hittills.

Vad mer? Jag såg kanske en (1) kändis. När vi väntade på ett tunnelbanetåg började en tunnelbanetrummis (ja, sådana finns) att gorma "Spike Lee! Spike Lee is on the train!" lagom till när passagerarna fick kliva in i tåget. Eftersom jag klev in i samma vagn spanade jag bland de övriga resenärerna och såg en välklädd man som kan ha varit Spike Lee. Jag kan inte säga säkert. Utöver det var jag på samma hockeymatch som Diane Lane, men kan inte påstå att jag såg henne.

Till sist, ett ännu dyrare nöje efter 4DX och hockey i Madison Square Garden blev en Broadwaymusikal. Vi gick nämligen och såg långköraren "Lejonkungen". Jag kan inte påstå att jag hade en vulkanisk brinnande längtan efter att se en musikal, men den här har jag ändå haft i bakhuvudet sedan 2011 då skrev jag lite om den i min recension av "Lejonkungen"-blu-ray:en, och det var riktigt maffigt att se den, även om jag inte är någon större fantast av storyn. Kvaliteten på produktionen var otroligt hög.

Att superhjältefilmer är något som faller mig på läppen är ingen hemlighet. Nu för tiden känns det som det kommer fem nya per år och så alla tv-serier på det - gillar man genren får man verkligen så det räcker och blir över. Genren har ju funnits i princip lika länge som det funnits superhjältar och haft sina perioder då fler filmer än normalt gjorts men inget går att mäta med dagens läge.

En film som jag vill hävda gjorde något speciellt för genren är "Watchmen", Zach Snyders filmatisering av den hyllade grafiska romanen från 1995 skriven av Alan Moore och tecknad av Dave Gibbons. Jag hade inte år av nostalgiska band till förlagan när filmen kom utan hade köpt och läst den bara några månader innan biopremiären. Det räckte för mig, speciellt som filmen var så sjukt trogen förlagan. Jag såg filmen på bio och sedan 2-3 gånger hemma i samband med de recensioner jag skrivit om filmen men sedan dess har filmen fått vila. Jag har tänkt på den emellanåt och sett att den visats på tv, men jag har väntat på rätt tillfälle att se om filmen. Det tillfället kom häromdagen då jag hittade "Watchmen" i Netflix-appen i telefonen lagom till att jag skulle sova.

Jag kan konstatera följande saker:

1. Filmen håller fortfarande. Tekniken har inte sprungit förbi filmen och det enda som kunde gjorts bättre i dag är att Dr Manhattan sannolikt hade sett lite mer "verklig" ut och att filmen högst troligt hade gjorts i 3D.

2. Storyn håller fortfarande. "Watchman" var ingen vanlig superhjältehistoria från första början och även om lite av essensen av storyn skruvats till för att bli en mer logisk film så är det en fascinerande berättelse som kryper in innanför skinnet.

3. Skådespelarna håller fortfarande. Jeffrey Dean Morgan må ha fått en renässans som praktäckel som Negan i "The Walking Dead - Säsong 7" men som Comedian var han snudd på lika vidrig. Och Malin Akerman, Billy Crudup, Matthew Goode, Jackie Earle Haley, Patrick Wilson och Carla Gugino är givetvis även de fortfarande bra.

4. Stilen håller fortfarande. Snyders stiliserade våld, som i det här fallet är extra rått och brutalt, är snyggt skildrat och eftersom att de flesta scenerna plankar Gibbons teckningar är det helt enkelt jävligt tjusigt.

5. Allt håller fortfarande. Ja, "Watchmen" är fortfarande en riktigt bra film, och därför tyckte jag att den här planerade remaken som tv-serie med Damon Lindelof vid rodret känns ytterst onödig. Jag respekterar Lindelof, men den serien känns allt annat än självklar för mig.

I dag fyller skräckmästaren Stephen King 70 år, och det är bara att lyfta på hatten och buga sig i vördnad för ett långt liv där han berikat mänskligheten med diverse rysningar och kusliga läsupplevelser.

Det är en produktiv herre och film- och tv-branschen har givetvis gjort både sitt bästa och sämsta i otaliga filmatiseringar. Det finns möjligen en hel del att önska om man ska se till en helhetskvalitet, men ändå. Just detta jubileumsår är synnerligen gott för King i film- och tv-väg. Två tv-serier ("Dimman" och "Mr Mercedes"), två biofilmer ("The Dark Tower" och "Det") och två kommande Netflixfilmer ("Geralds lek" och "1922") - det är ju något få andra författare kan bocka av i år.

Vi har recenserat en del av det som filmats, och här har vi alla recensioner i ett trevligt block. Grattis igen!

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
•