Långt ifrån en traditionell superhjälteserie
FILMEN"Legion" är det första tv-serien i "X-Men"-universumet, men är tonmässigt en serie som skiljer sig väldigt mycket från de filmer som gjorts. Jag skulle vilja beskriva det som David Lynchs tolkning av superhjältegenren, men bland extramaterialet finns en ännu bättre beskrivning, nämligen "Om Stanley Kubrick hade gjort Pixarfilmen 'Insidan ut'". Klockrent!
Serien har åtta avsnitt och jag ska säga att man får anstränga sig rätt bra för att ta sig igenom de fyra första. Jag vill inte påstå att jag var på väg att ge upp, men det var svårt att hänga med. Men sedan händer något och under andra hälften av serien - om än fortfarande knepig så det räcker och blir över - blir det lättare att förstå hur saker och ting hänger ihop och det blir dessutom vansinnigt spännande in i det sista.
Det som gör serien svår är att utgångspunkten är att huvudpersonen David Haller (Dan Stevens) är schizofren och sitter inspärrad på mentalsjukhus. I ett briljant montage ser vi hans uppväxt från baby till vuxen och hur sjukdomen och alla röster som maler i hans huvud successivt gjort hans liv värre och värre tills han spärrats in bland annat efter ett självmordsförsök. Inne på sjukhuset finns kompisen Lenny Busker (Aubrey Plaza) som David har en historia med. Men det är när Syd Barrett (Rachel Keller) kommer in i sammanhanget som Davids liv förändras. Han blir kär, men hon blir även hans väg ut ur sjukhuset. Syd har nämligen krafter och det har David också - han är inte sjuk, han är en mutant med krafter han inte känner till och framför allt inte vet hur han ska hantera. Rösterna han hör är inte andra personligheter utan David har telepatiska förmågor. Som synes är andra mycket väl medvetna om att David är en mutant, och en regeringsstyrd organisation försöker hantera honom, men andra mutanter fritar honom och försöker hjälpa honom att hitta vem han faktiskt är.
Och det är då det blir knepigt. Mutanterna håller till ett avsides komplex som kallas Summerland där de kan undersöka David på alla olika sätt och vis. En mutant har förmågan att ta sig in i en persons minnen och när de gör det hittar de störningar och avvikelser i Davids minnen. Han har hela tiden refererat till ett "monster med gula ögon" som vi även får se, men är det bara ett hjärnspöke eller finns det ett spöke i hans hjärna? Parallellt med att David lär sig mer om vem han är och därmed blir en starkare mutant, blir situationen svårare för de runt om honom. David är en tickande bomb, både för de goda och för de onda.
Jag inser nu att det är sjukt svårt att beskriva serien då formatet är extremt flummigt. Vi har någon sorts nutid, men vi har även tillbakablickar, minnen, minnen som pausas, förvirrade fantasier, mentala rum och astrala platser... Ja, ni hör - det är inte lätt. Vändpunkten - då jag ena sekunden överväger att ge upp och i andra känner att bitarna faller på plats - innehåller en beatpoet utklädd till dykare som bor i en gigantisk isbit. Denna karaktär spelas av Flight of the Conchords-Jemaine Clement och vid det här laget borde jag ha lärt mig att så fort Clement dyker upp blir det ett lyft. Och så även denna gång.
"Legion" är långt ifrån en traditionell superhjälteserie och det finns heller ingen film i genren som liknar den. Karaktärsstallet är ganska litet, men skådespelarna får mycket att jobba med, speciellt som flera av dem får spela olika versioner av sig själva. Jag imponeras av Aubrey Plaza som jag först la märke till när hon spelade en stalkerversion av sig själv i "Welcome to Sweden" och redan då kände jag att hon var bra på att spela obehaglig. Under säsongens gång utvecklas hennes roll något enormt och obehaglig är bara förnamnet...
Jag dras in djupare i serien än vad jag hade räknat med och ser verkligen fram emot mer. De som kan sin seriehistoria vet vem David/Legion är i ett större perspektiv men serien smyger fram och det är egentligen bara vid ett - eller, ja, två - tillfälle som vi får en liten aning om vem som är hans pappa. Vad det kan leda till i framtiden återstår att se. Jag både hoppas och hoppas inte att serien ska knyta an mer till filmuniversumet. Men mer vill jag se.
Serien har åtta avsnitt och jag ska säga att man får anstränga sig rätt bra för att ta sig igenom de fyra första. Jag vill inte påstå att jag var på väg att ge upp, men det var svårt att hänga med. Men sedan händer något och under andra hälften av serien - om än fortfarande knepig så det räcker och blir över - blir det lättare att förstå hur saker och ting hänger ihop och det blir dessutom vansinnigt spännande in i det sista.
Det som gör serien svår är att utgångspunkten är att huvudpersonen David Haller (Dan Stevens) är schizofren och sitter inspärrad på mentalsjukhus. I ett briljant montage ser vi hans uppväxt från baby till vuxen och hur sjukdomen och alla röster som maler i hans huvud successivt gjort hans liv värre och värre tills han spärrats in bland annat efter ett självmordsförsök. Inne på sjukhuset finns kompisen Lenny Busker (Aubrey Plaza) som David har en historia med. Men det är när Syd Barrett (Rachel Keller) kommer in i sammanhanget som Davids liv förändras. Han blir kär, men hon blir även hans väg ut ur sjukhuset. Syd har nämligen krafter och det har David också - han är inte sjuk, han är en mutant med krafter han inte känner till och framför allt inte vet hur han ska hantera. Rösterna han hör är inte andra personligheter utan David har telepatiska förmågor. Som synes är andra mycket väl medvetna om att David är en mutant, och en regeringsstyrd organisation försöker hantera honom, men andra mutanter fritar honom och försöker hjälpa honom att hitta vem han faktiskt är.
Och det är då det blir knepigt. Mutanterna håller till ett avsides komplex som kallas Summerland där de kan undersöka David på alla olika sätt och vis. En mutant har förmågan att ta sig in i en persons minnen och när de gör det hittar de störningar och avvikelser i Davids minnen. Han har hela tiden refererat till ett "monster med gula ögon" som vi även får se, men är det bara ett hjärnspöke eller finns det ett spöke i hans hjärna? Parallellt med att David lär sig mer om vem han är och därmed blir en starkare mutant, blir situationen svårare för de runt om honom. David är en tickande bomb, både för de goda och för de onda.
Jag inser nu att det är sjukt svårt att beskriva serien då formatet är extremt flummigt. Vi har någon sorts nutid, men vi har även tillbakablickar, minnen, minnen som pausas, förvirrade fantasier, mentala rum och astrala platser... Ja, ni hör - det är inte lätt. Vändpunkten - då jag ena sekunden överväger att ge upp och i andra känner att bitarna faller på plats - innehåller en beatpoet utklädd till dykare som bor i en gigantisk isbit. Denna karaktär spelas av Flight of the Conchords-Jemaine Clement och vid det här laget borde jag ha lärt mig att så fort Clement dyker upp blir det ett lyft. Och så även denna gång.
"Legion" är långt ifrån en traditionell superhjälteserie och det finns heller ingen film i genren som liknar den. Karaktärsstallet är ganska litet, men skådespelarna får mycket att jobba med, speciellt som flera av dem får spela olika versioner av sig själva. Jag imponeras av Aubrey Plaza som jag först la märke till när hon spelade en stalkerversion av sig själv i "Welcome to Sweden" och redan då kände jag att hon var bra på att spela obehaglig. Under säsongens gång utvecklas hennes roll något enormt och obehaglig är bara förnamnet...
Jag dras in djupare i serien än vad jag hade räknat med och ser verkligen fram emot mer. De som kan sin seriehistoria vet vem David/Legion är i ett större perspektiv men serien smyger fram och det är egentligen bara vid ett - eller, ja, två - tillfälle som vi får en liten aning om vem som är hans pappa. Vad det kan leda till i framtiden återstår att se. Jag både hoppas och hoppas inte att serien ska knyta an mer till filmuniversumet. Men mer vill jag se.
EXTRAMATERIALET
Nästan en halvtimme med borttagna scener finns att se i ett block, och vanligtvis när man klumpar ihop borttaget material på det här viset kan det vara svårt att förstå var scenerna ska petas in och i det här fallet blir det förstås ännu svårare! Snudd på överkurs.
En tiominuters bakomfilm och en handfull "Inside looks" i treminutersklipp ger en ganska bra bild av serien utifrån vad den är med fokuserade tittar på allt från karaktärsrelationer, specialeffekter och design med mera. Allra mest intressant är treminutaren om seriens monster. Här hade jag önskat ett längre inslag, speciellt med fördjupande information om dess ursprung i serierna.
Där har vi en annan lustig sak att notera - trots att det är tydligt att serien är baserad på "X-Men" får vi inte se några jämförande bilder på huvudkaraktären, vilket är lite märkligt. Det pratas bland annat om att han i tecknad form har en väldigt speciell frisyr, men den får vi gissa oss till hur den ser ut. Eller googla.
En tiominuters bakomfilm och en handfull "Inside looks" i treminutersklipp ger en ganska bra bild av serien utifrån vad den är med fokuserade tittar på allt från karaktärsrelationer, specialeffekter och design med mera. Allra mest intressant är treminutaren om seriens monster. Här hade jag önskat ett längre inslag, speciellt med fördjupande information om dess ursprung i serierna.
Där har vi en annan lustig sak att notera - trots att det är tydligt att serien är baserad på "X-Men" får vi inte se några jämförande bilder på huvudkaraktären, vilket är lite märkligt. Det pratas bland annat om att han i tecknad form har en väldigt speciell frisyr, men den får vi gissa oss till hur den ser ut. Eller googla.
TRE SAKER
1. Säsong 2 kommer under 2018. Då går serien upp till tio avsnitt. Känns rimligt.
2. Det är lite oklart när serien ska utspela sig. Emellanåt känns det som nutid och emellanåt som 60-tal. Utseendet är futuristiskt 60-tal vilket även går igen i kläder och frisyrer på vissa karaktärer, och i sin helhet bidrar tidsförvirringen bara till seriens känsla.
3. Karaktären Syd Barrett är döpt efter Pink Floyd-medlemmen med samma namn som led av psykiska problem. Pink Floyds musik används i serien vid flra tillfällen.
2. Det är lite oklart när serien ska utspela sig. Emellanåt känns det som nutid och emellanåt som 60-tal. Utseendet är futuristiskt 60-tal vilket även går igen i kläder och frisyrer på vissa karaktärer, och i sin helhet bidrar tidsförvirringen bara till seriens känsla.
3. Karaktären Syd Barrett är döpt efter Pink Floyd-medlemmen med samma namn som led av psykiska problem. Pink Floyds musik används i serien vid flra tillfällen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
