Superrealistiskt om byråkratins trassel
FILMENDen brittiska filmskaparen Ken Loach är i skrivandets stund ganska precis 81 år fyllda. "I, Daniel Blake" är hans senaste spelfilm och om man läser på lite om Loach på IMDB så hittar man följande återkommande kännetecken i hans regi:
• Naturalistisk och socialrealistisk stil
• Använder improvisation för att skapa ett genuint spel mellan aktörerna
• En trebent hund kan ses i många av hans filmer
Jag tänkte framför allt fokusera på den första punkten för i mångt och mycket känns "I, Daniel Blake" som en dokumentär där någon bara råkat fånga historien med kameror. Jag känner inte igen en enda skådespelare i filmen, och jag skulle misstänka att när det handlar om de mindre rollerna så är det kanske till och med amatörer eller vanliga människor som gör trovärdiga insatser. Jag förstår förstås att det är etablerade skådespelare i de viktigaste rollerna men de är otroligt genuina och extremt verkliga.
Den här filmen sätter ett vasst finger på bidragsbyråkratin i England. Vår huvudperson Daniel Blake (Dave Johns) är en klassisk arbetare som satt stort värde i att vara just en hårt arbetande skattebetalare. Just nu är han sjukskriven efter att ha fått hjärtproblem och ramlat ned från en byggnadsställning. Hans läkare tycker inte att han är kry nog för att börja arbeta igen, vilket är vad Daniel helst vill, men samtidigt menar hans sjukbidragsgivare att han är fullt kapabel att arbeta och drar in bidraget.
Beskedet kommer brevledes men för att kunna överklaga beslutet måste Daniel först invänta ett telefonsamtal som borde kommit innan brevet. För att över huvud taget kunna leva tvingas därför Daniel att söka jobb som han ändå inte kan ta, och här öppnar sig en ny värld av trassel och krångel och regler och bestämmelser och framför allt datorer. Daniel är en "blyertspennaman" och förstår inte datorer. Här blir filmen en smula komisk och nog kan man dra vissa likheter mellan Daniel och Ove från "En man som heter Ove". Man lider med Daniel och hans krångliga sits.
Men han är långt ifrån ensam i byråkratins grepp. Hans vägar korsas med den unga ensamstående tvåbarnsmamman Katie (Hayley Squires) som vräkts från sitt hem i London och tvingats flytta till Newcastle och hamnat i ett råtthål utan jobb eller pengar i plånboken. Daniel hjälper henne så gott det går, men Katie tvingas till att ta en rad jobbiga beslut för försöka vända på sin situation.
Ja, det är förstås ingen vidare munter historia det här och det värsta är att det är precis så här. Visst har vi byråkrati i Sverige också men den brittiska sägs vara något i hästväg och förhoppningsvis bidrar "I, Daniel Blake" till att lyfta problemet. Det är en plågsamt realistisk film där jag verkligen tror på karaktärerna och situationerna. Det enda i filmen som får mig att skruva lite på mig är slutet på filmen som känns en smula framtvingat. Men fram till dess är det ett riktigt bra drama.
• Naturalistisk och socialrealistisk stil
• Använder improvisation för att skapa ett genuint spel mellan aktörerna
• En trebent hund kan ses i många av hans filmer
Jag tänkte framför allt fokusera på den första punkten för i mångt och mycket känns "I, Daniel Blake" som en dokumentär där någon bara råkat fånga historien med kameror. Jag känner inte igen en enda skådespelare i filmen, och jag skulle misstänka att när det handlar om de mindre rollerna så är det kanske till och med amatörer eller vanliga människor som gör trovärdiga insatser. Jag förstår förstås att det är etablerade skådespelare i de viktigaste rollerna men de är otroligt genuina och extremt verkliga.
Den här filmen sätter ett vasst finger på bidragsbyråkratin i England. Vår huvudperson Daniel Blake (Dave Johns) är en klassisk arbetare som satt stort värde i att vara just en hårt arbetande skattebetalare. Just nu är han sjukskriven efter att ha fått hjärtproblem och ramlat ned från en byggnadsställning. Hans läkare tycker inte att han är kry nog för att börja arbeta igen, vilket är vad Daniel helst vill, men samtidigt menar hans sjukbidragsgivare att han är fullt kapabel att arbeta och drar in bidraget.
Beskedet kommer brevledes men för att kunna överklaga beslutet måste Daniel först invänta ett telefonsamtal som borde kommit innan brevet. För att över huvud taget kunna leva tvingas därför Daniel att söka jobb som han ändå inte kan ta, och här öppnar sig en ny värld av trassel och krångel och regler och bestämmelser och framför allt datorer. Daniel är en "blyertspennaman" och förstår inte datorer. Här blir filmen en smula komisk och nog kan man dra vissa likheter mellan Daniel och Ove från "En man som heter Ove". Man lider med Daniel och hans krångliga sits.
Men han är långt ifrån ensam i byråkratins grepp. Hans vägar korsas med den unga ensamstående tvåbarnsmamman Katie (Hayley Squires) som vräkts från sitt hem i London och tvingats flytta till Newcastle och hamnat i ett råtthål utan jobb eller pengar i plånboken. Daniel hjälper henne så gott det går, men Katie tvingas till att ta en rad jobbiga beslut för försöka vända på sin situation.
Ja, det är förstås ingen vidare munter historia det här och det värsta är att det är precis så här. Visst har vi byråkrati i Sverige också men den brittiska sägs vara något i hästväg och förhoppningsvis bidrar "I, Daniel Blake" till att lyfta problemet. Det är en plågsamt realistisk film där jag verkligen tror på karaktärerna och situationerna. Det enda i filmen som får mig att skruva lite på mig är slutet på filmen som känns en smula framtvingat. Men fram till dess är det ett riktigt bra drama.
EXTRAMATERIALET
Utöver kommentarspår finns det i runda slängar tio minuter med bortklippt material och en drygt halvtimmeslång bakomfilm som tar oss med bakom kulisserna med specifikt fokus på Ken Loach. Inget av extramaterialet är textat vilket gör att man måste spetsa öronen duktigt då dialekterna är ganska svåra att ta in.
TRE SAKER
1. Trots att Ken Loach är en så pass prisad och hyllad filmskapare så är det inte många av hans titlar som passerat DVDKritik.se:s recensentögon. Blott "Kes" från 1969 finns i arkivet.
2. I filmen pratas det om "sovrumsskatt", vilket är ett försvenskat smeknamn på en välfärdsreform som infördes 2012 i England och som i grova drag innebar att folk som fick bostadsbidrag fick ett minskat bidrag om de hade extra sovrum i sitt boende. En omdiskuterad skatt.
3. Och, ja, det finns en trebent hund även i denna film.
2. I filmen pratas det om "sovrumsskatt", vilket är ett försvenskat smeknamn på en välfärdsreform som infördes 2012 i England och som i grova drag innebar att folk som fick bostadsbidrag fick ett minskat bidrag om de hade extra sovrum i sitt boende. En omdiskuterad skatt.
3. Och, ja, det finns en trebent hund även i denna film.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
