Om familj och förluster
FILMENDryga 5000 människor bor i Manchester-by-the-Sea i norra delen av Massachusetts, en sådär 90 minuters bilväg från Boston. Ett typexempel på ett litet samhälle där alla känner alla och där alla lägger sig i varandras liv. Nu är det inte därför filmens huvudperson Lee Chandler (Casey Affleck) valt att åka därifrån och helst inte vill vistas där. Den anledningen, om än djupt tragisk, är något som avslöjas längs med filmens gång.
Lee jobbar som fastighetsskötare i Boston. Han bor i en källarlägenhet och tar hand om hyresgästernas problem med stopp i avlopp, läckade rör och vad det nu kan vara. På kvällarna tar han gärna några glas för mycket på en bar och muckar gräl. Men så kommer telefonsamtalet som förändrar allt. Hans hjärtsjuka storebror Joe (Kyle Chandler) har lagts in på sjukhus och läget är mycket allvarligt.
Innan Lee kommit fram har Joe avlidit och Lee måste ta hand om allt praktiskt, från begravningen till brorsans fiskebåtsverksamhet. Och inte minst sin tonåriga brorson Patrick (Lucas Hedges). Joe har nämligen planerat allting och där har han bestämt att Lee ska omhänderta Patrick och därmed flytta tillbaka till Manchester-by-the-Sea, något som Lee verkligen inte vill. Där finns nämligen extremt plågsamma minnen av ett tidigare liv, minnen som är omöjliga att värja sig emot varenda minut han tillbringar där.
"Manchester by the Sea" är en gripande historia om familj och sorg och hur livet kan förändras totalt på en sekund. Det som förvånar mig mest med filmen är hur otroligt realistisk den känns i repliker och scener. Manusförfattaren och regissören Kenneth Lonergan har på pricken fångat tjafset som finns inom en familj. Aldrig någonsin känner jag att någon av skådespelarna förmedlar en skriven replik utan allting känns genuint och äkta.
Historien rymmer många olika känslor som är lätta att relatera till. Kanske inte alla, men mycket är sådant som var och varannan människa stött på i sina egna liv på något vis. Förluster kan kännas på olika vis och det är ett tema som avhandlas varsamt och fint i filmen. Även om det är en tung historia finns det trots det utrymme för humor och komik. Brorsonen Patrick är en typisk tonåring med typiska tonårsproblem och det öppnar för en rad komiska situationer. Det behövs för att lätta upp historien en smula, samtidigt som även det är en realistisk skildring av hur livet är - ömsom skratt, ömsom tårar. En mycket välgjord och sevärd film.
Lee jobbar som fastighetsskötare i Boston. Han bor i en källarlägenhet och tar hand om hyresgästernas problem med stopp i avlopp, läckade rör och vad det nu kan vara. På kvällarna tar han gärna några glas för mycket på en bar och muckar gräl. Men så kommer telefonsamtalet som förändrar allt. Hans hjärtsjuka storebror Joe (Kyle Chandler) har lagts in på sjukhus och läget är mycket allvarligt.
Innan Lee kommit fram har Joe avlidit och Lee måste ta hand om allt praktiskt, från begravningen till brorsans fiskebåtsverksamhet. Och inte minst sin tonåriga brorson Patrick (Lucas Hedges). Joe har nämligen planerat allting och där har han bestämt att Lee ska omhänderta Patrick och därmed flytta tillbaka till Manchester-by-the-Sea, något som Lee verkligen inte vill. Där finns nämligen extremt plågsamma minnen av ett tidigare liv, minnen som är omöjliga att värja sig emot varenda minut han tillbringar där.
"Manchester by the Sea" är en gripande historia om familj och sorg och hur livet kan förändras totalt på en sekund. Det som förvånar mig mest med filmen är hur otroligt realistisk den känns i repliker och scener. Manusförfattaren och regissören Kenneth Lonergan har på pricken fångat tjafset som finns inom en familj. Aldrig någonsin känner jag att någon av skådespelarna förmedlar en skriven replik utan allting känns genuint och äkta.
Historien rymmer många olika känslor som är lätta att relatera till. Kanske inte alla, men mycket är sådant som var och varannan människa stött på i sina egna liv på något vis. Förluster kan kännas på olika vis och det är ett tema som avhandlas varsamt och fint i filmen. Även om det är en tung historia finns det trots det utrymme för humor och komik. Brorsonen Patrick är en typisk tonåring med typiska tonårsproblem och det öppnar för en rad komiska situationer. Det behövs för att lätta upp historien en smula, samtidigt som även det är en realistisk skildring av hur livet är - ömsom skratt, ömsom tårar. En mycket välgjord och sevärd film.
EXTRAMATERIALET
De borttagna scenerna är tre till antalet och är samtliga flashbacks. En av dem roar mig lite extra. Det är en scen när Lee och Joe jobbar på båten och Joe berättar om företagsnamnet han tänkt sig, Chandler's Charter, något som Lee kritiserar. Han menar att det inte säger någonting om verksamheten utan att de måste ha ett tydligare namn. Jag håller med - den här sajten heter DVDKritik av exakt den anledningen.
I övrigt finns det en trevlig bakomfilm där vi visserligen hamnar väldigt nära det sedvanliga smörandet mellan de inblandade, men passerar inte gränsen till det outhärdliga. Väldigt mycket i denna bakomfilm handlar om agerandet, både utifrån manuset och från aktörerna, och det är ju betydligt roligt att höra om än hur wonderful det är att jobba med den och den.
Som fördjupning finns ett kommentarspår.
I övrigt finns det en trevlig bakomfilm där vi visserligen hamnar väldigt nära det sedvanliga smörandet mellan de inblandade, men passerar inte gränsen till det outhärdliga. Väldigt mycket i denna bakomfilm handlar om agerandet, både utifrån manuset och från aktörerna, och det är ju betydligt roligt att höra om än hur wonderful det är att jobba med den och den.
Som fördjupning finns ett kommentarspår.
TRE SAKER
1. Två gyllene Oscarsgubbar blev det på sex nomineringar. Casey Affleck vann Bästa manliga skådespelare och Kenneth Lonergan vann för Bästa originalmanus. I övrig var filmen nominerad för Bästa film, Bästa regi (Lonergan igen), Bästa manliga biroll (Lucas Hedges) och Bästa kvinnliga biroll (Michelle Williams, som spelar Lees ex-fru).
2. Sammanlagt nominerades filmen till 239 olika priser och vann 114 av dem, i många fall var det Affleck och Lonergan som fick gå hem med vinster.
3. Soundtracket till filmen är udda. Emellanåt är det sakral, klassisk musik, för att sedan stundtals vara jazziga bitar som tagna ur en Woody Allen-film och vid några enstaka tillfällen replokalsindierock. Udda var ordet.
2. Sammanlagt nominerades filmen till 239 olika priser och vann 114 av dem, i många fall var det Affleck och Lonergan som fick gå hem med vinster.
3. Soundtracket till filmen är udda. Emellanåt är det sakral, klassisk musik, för att sedan stundtals vara jazziga bitar som tagna ur en Woody Allen-film och vid några enstaka tillfällen replokalsindierock. Udda var ordet.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Casey Affleck (12)
Casey Affleck (12)
