Imponerande hantverk i gripande historia
FILMENSenast jag såg en film från animationsstudion Laika handlade det om den groteska "The Boxtrolls" som bjöd på en ganska skräckfylld barnsaga och ett imponerande hantverk. Laika blandar ju klassisk stop-motion-animering med dockor med modern dataanimation och resultatet blir som alltid gravt imponerande och riktigt snygga filmer. Oscarnominerade "Kubo och de två strängarna" är givetvis inget undantag.
Precis som studions föregångare är "Kubo och de två strängarna" en ganska läskig saga. "En animerad samurajfilm" säger skaparna i extramaterialet, och nog finns det tydliga japanska influenser i både utseende och innehåll. Och även om det finns en del våld i filmen är det främsta vapnet det tresträngade japanska musikinstrumentet shamisen. I inledningen av filmen ser vi hur Kubos mor flyr över ett stormande hav med sin nyfödda son. Hon använder shamisen för att slåss mot vädrets makter, men i samband med väderkaoset slår hon huvudet i en sten vilket får konsekvenser för resten av hennes liv.
När vi nästa gång träffar Kubo och hans mamma är hon i det närmaste apatisk och han tar hand om henne. Shamisen använder Kubo för att berätta historier om krigaren Hanzo och när han spelar väcks hans origamifigurer till liv och skapar ett fascinerande skådespel till historierna. Men hur bra Kubo än är på att berätta dem, har han stora problem att avsluta historierna mycket på grund av att mamman inte minns dem längre. Men en historia minns hon. Hur hon och hennes systrar fick i uppdrag av deras far Månkungen att döda Hanzo, men hur hon förälskade sig i honom och gick mot sin familjs vilja, vilket är anledningen till att de nu håller sig gömda på nätterna.
Men inget varar för evigt och när de attackeras för mamman över sin sista magi till en apstatyett innan hon dör varpå statyetten förvandlas till en pratande apa som tar med Kubo på ett äventyr för att lokalisera Hanzos rustning och vapen så att Kubo kan möta Månkungen. Under resans gång träffar de på en samuraj som tappat minnet och förvandlats till en skalbagge, och trions gemensamma äventyr blir både spännande och otäckt.
"Kubo och de två strängarna" är en udda saga. Eller egentligen är det en typisk hjältesaga, men den känns betydligt mörkare än vad vanliga animerade filmer brukar vara. Det är en barn- och familjefilm, men ingen glättig och glad sådan. Här inbillar jag mig att filmen verkligen håller sig till den stil japanska sagor har och det gör att berättelsen blir riktigt gripande och stark. Framför allt golvas jag av hur ruskigt snyggt gjord filmen är, något som blir ännu mer imponerande när jag förstår att det mesta vi ser är handgjorda, fysiska ting som varsamt och försiktigt hanterats och justerats för att animeringarna ska bli gjorda. Jag kan inte släppa hantverket och det bidrar till att jag tycker väldigt mycket om filmen. Det hade varit riktigt kul att se den i 3D.
Precis som studions föregångare är "Kubo och de två strängarna" en ganska läskig saga. "En animerad samurajfilm" säger skaparna i extramaterialet, och nog finns det tydliga japanska influenser i både utseende och innehåll. Och även om det finns en del våld i filmen är det främsta vapnet det tresträngade japanska musikinstrumentet shamisen. I inledningen av filmen ser vi hur Kubos mor flyr över ett stormande hav med sin nyfödda son. Hon använder shamisen för att slåss mot vädrets makter, men i samband med väderkaoset slår hon huvudet i en sten vilket får konsekvenser för resten av hennes liv.
När vi nästa gång träffar Kubo och hans mamma är hon i det närmaste apatisk och han tar hand om henne. Shamisen använder Kubo för att berätta historier om krigaren Hanzo och när han spelar väcks hans origamifigurer till liv och skapar ett fascinerande skådespel till historierna. Men hur bra Kubo än är på att berätta dem, har han stora problem att avsluta historierna mycket på grund av att mamman inte minns dem längre. Men en historia minns hon. Hur hon och hennes systrar fick i uppdrag av deras far Månkungen att döda Hanzo, men hur hon förälskade sig i honom och gick mot sin familjs vilja, vilket är anledningen till att de nu håller sig gömda på nätterna.
Men inget varar för evigt och när de attackeras för mamman över sin sista magi till en apstatyett innan hon dör varpå statyetten förvandlas till en pratande apa som tar med Kubo på ett äventyr för att lokalisera Hanzos rustning och vapen så att Kubo kan möta Månkungen. Under resans gång träffar de på en samuraj som tappat minnet och förvandlats till en skalbagge, och trions gemensamma äventyr blir både spännande och otäckt.
"Kubo och de två strängarna" är en udda saga. Eller egentligen är det en typisk hjältesaga, men den känns betydligt mörkare än vad vanliga animerade filmer brukar vara. Det är en barn- och familjefilm, men ingen glättig och glad sådan. Här inbillar jag mig att filmen verkligen håller sig till den stil japanska sagor har och det gör att berättelsen blir riktigt gripande och stark. Framför allt golvas jag av hur ruskigt snyggt gjord filmen är, något som blir ännu mer imponerande när jag förstår att det mesta vi ser är handgjorda, fysiska ting som varsamt och försiktigt hanterats och justerats för att animeringarna ska bli gjorda. Jag kan inte släppa hantverket och det bidrar till att jag tycker väldigt mycket om filmen. Det hade varit riktigt kul att se den i 3D.
EXTRAMATERIALET
En halvtimmeslång bakomfilm ger en heltäckande bild av allt arbete som lagts ned för att skapa filmen. Från design och research, till det praktiska animationsarbetet och allt efterarbete med dataeffekter och musik. Mest intressant är mittendelen om den tidskrävande animationen och kanske framför allt de enorma byggen som krävdes för att skapa några av de gigantiska monster som figurerar i filmen. Här handlar det inte enbart om design utan även praktiska, mekaniska effekter för att styra rörelser, ljus och annat. Det är nästan obegripligt hur mycket tid och energi och hantverk som krävts.
Denna bakomfilm kompletteras av två kortare fördjupningar samt kommentarer till spelfilmen.
Denna bakomfilm kompletteras av två kortare fördjupningar samt kommentarer till spelfilmen.
TRE SAKER
1. Under eftertexterna spelas en sanslöst fräck version av The Beatles "While my guitar gently sleeps" med orientalisk touch och ljuvlig sång av Regina Spector. Toppklass!
2. I "The Boxtrolls" var det Isaac Hempstead-Wright, det vill säga Bran Stark i "Game of Thrones" som gjorde huvudrollsrösten. Den här gången är det Art Parkinson, det vill säga Brans ointressanta lillebror Rickon som gör rösten till Kubo. Övriga skådespelare som lånat ut sina röster är bland annat Charlize Theron, Ralph Fiennes, Cary-Hiroyuki Tagawa, George Takei, Rooney Mara och Matthew McConaughey
3. Likt i min recension av "The Boxtrolls" måste jag gnälla lite på översättningen. I det här fallet är det bland extramaterialet där regissören Travis Knight pratar om sin kärlek till The Beatles och kallar det "the soundtrack of my childhood" vilket översätts till "min barndoms ljudspår". SUCK!
2. I "The Boxtrolls" var det Isaac Hempstead-Wright, det vill säga Bran Stark i "Game of Thrones" som gjorde huvudrollsrösten. Den här gången är det Art Parkinson, det vill säga Brans ointressanta lillebror Rickon som gör rösten till Kubo. Övriga skådespelare som lånat ut sina röster är bland annat Charlize Theron, Ralph Fiennes, Cary-Hiroyuki Tagawa, George Takei, Rooney Mara och Matthew McConaughey
3. Likt i min recension av "The Boxtrolls" måste jag gnälla lite på översättningen. I det här fallet är det bland extramaterialet där regissören Travis Knight pratar om sin kärlek till The Beatles och kallar det "the soundtrack of my childhood" vilket översätts till "min barndoms ljudspår". SUCK!
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Art Parkinson (7)
Art Parkinson (7)
