Släng dig i väggen, Jack Black!
FILMENJag och många med mig har aldrig läst hela Jonathan Swifts bok. Som liten hade jag en sagobok där endast resan till Lilliputt ingick och där det starkaste minnet är illustrationen av Gulliver när han kissandes släcker elden i kejsarens palats.
Denna mini-serie var den första filmatiseringen som vågade ta ett helhetsgrepp på Jonathan Swifts klassiska roman. Det innebär att alla Gullivers resor finns med, inklusive den mörka avslutande resan till Houyhnhnmernas land där han likställs med de vilda Yahooerna. Man har dock valt att skriva om en del för att få till en bättre film. I originalet gör Gulliver fyra separata resor medan denna filmatisering har bakat ihop dem till en enda lång resa.
I filmens inledning återvänder Gulliver hem efter åtta år. Han är medtagen och verkar yra och hallucinera. När han börjar berätta om sin egendomliga resa blir han så småningom inspärrad på mentalsjukhus av en läkare som i hemlighet vill åt hans familj. Den här nya ramhandlingen gör att filmen känns tajt och hittar ett utmärkt berättartempo. De dryga tre timmarna formligen flyger förbi. Originalets viktigaste delar - Gullivers upplevelser i de fyra länderna - är dock tämligen orörda vilket visar på den respekt man verkar ha haft för verket.
När Gulliver berättar om sina upplevelser glider tittaren ibland nästan obemärkt mellan nutid och dåtid. På ett synnerligen skickligt sätt flyttas kameran till exempel från Gulliver i jättarnas land till hans nutida cell på sjukhuset och man märker knappt att det händer. Dessa snillrika övergångar förstärks av att Gulliver till en början har svårt att skilja sina minnen från verkligheten. Lilliputtar dyker upp där han sitter och pratar med doktorn. En annan gång kastas han omkring i sin cell precis som han gjorde när han fraktades i en låda i jättarnas land. Det är verkligen ett imponerande hantverk som skänker ytterligare magi till en redan magisk historia.
Övriga specialeffekter är fullt acceptabla, speciellt med tanke på att detta är en produktion från mitten av 90-talet, men ibland skiner filmens ålder igenom. En strid mellan Gulliver och några jättelika getingar är ett exempel. Ett annat är när man får se den flygande ön. Men det spelar mindre roll då den fängslande historien är i fokus. Effekterna fungerar fortfarande och det är nog.
Trots att jag sett Ted Danson göra mer dramatiska roller förut, nu senast i TV-serien "Damages", blev jag glatt överraskad över hans insats här. Han är formidabel och ju längre filmen går desto mer saknas han i de scener han inte är med i. Överlag känns hela rollbesättningen perfekt. Mary Steenburgen gör en utmärkt frustrerad och övergiven hustru. Omar Sharifs fantastiska närvaro ger en extra kuslig dimension till hans magiker-karaktär. Peter O'Toole som den lätt alzheimer-tokige, dekadenta Lilliputt-kejsaren ger ekon av hans bästa rollprestationer och så Alfre Woodard som den mäktiga drottningen i jättarnas rike. Ingenstans hittar jag någon skönhetsfläck eller något att peka på. Det ska väl möjligtvis vara att John Gielgud är skamligt underutnyttjad i sin lilla roll som professor i solsken.
Jag har tittat på "Gullivers resor" ungefär en halvtimma varje kväll innan jag somnar och nu när jag är klar börjar abstinensen göra sig påmind. Jag skulle vilja se mycket mer och det är väl ett så bra betyg jag kan ge. Släng dig i väggen Jack Black, det här är den Gulliver-filmatisering alla borde ha i filmhyllan.
Denna mini-serie var den första filmatiseringen som vågade ta ett helhetsgrepp på Jonathan Swifts klassiska roman. Det innebär att alla Gullivers resor finns med, inklusive den mörka avslutande resan till Houyhnhnmernas land där han likställs med de vilda Yahooerna. Man har dock valt att skriva om en del för att få till en bättre film. I originalet gör Gulliver fyra separata resor medan denna filmatisering har bakat ihop dem till en enda lång resa.
I filmens inledning återvänder Gulliver hem efter åtta år. Han är medtagen och verkar yra och hallucinera. När han börjar berätta om sin egendomliga resa blir han så småningom inspärrad på mentalsjukhus av en läkare som i hemlighet vill åt hans familj. Den här nya ramhandlingen gör att filmen känns tajt och hittar ett utmärkt berättartempo. De dryga tre timmarna formligen flyger förbi. Originalets viktigaste delar - Gullivers upplevelser i de fyra länderna - är dock tämligen orörda vilket visar på den respekt man verkar ha haft för verket.
När Gulliver berättar om sina upplevelser glider tittaren ibland nästan obemärkt mellan nutid och dåtid. På ett synnerligen skickligt sätt flyttas kameran till exempel från Gulliver i jättarnas land till hans nutida cell på sjukhuset och man märker knappt att det händer. Dessa snillrika övergångar förstärks av att Gulliver till en början har svårt att skilja sina minnen från verkligheten. Lilliputtar dyker upp där han sitter och pratar med doktorn. En annan gång kastas han omkring i sin cell precis som han gjorde när han fraktades i en låda i jättarnas land. Det är verkligen ett imponerande hantverk som skänker ytterligare magi till en redan magisk historia.
Övriga specialeffekter är fullt acceptabla, speciellt med tanke på att detta är en produktion från mitten av 90-talet, men ibland skiner filmens ålder igenom. En strid mellan Gulliver och några jättelika getingar är ett exempel. Ett annat är när man får se den flygande ön. Men det spelar mindre roll då den fängslande historien är i fokus. Effekterna fungerar fortfarande och det är nog.
Trots att jag sett Ted Danson göra mer dramatiska roller förut, nu senast i TV-serien "Damages", blev jag glatt överraskad över hans insats här. Han är formidabel och ju längre filmen går desto mer saknas han i de scener han inte är med i. Överlag känns hela rollbesättningen perfekt. Mary Steenburgen gör en utmärkt frustrerad och övergiven hustru. Omar Sharifs fantastiska närvaro ger en extra kuslig dimension till hans magiker-karaktär. Peter O'Toole som den lätt alzheimer-tokige, dekadenta Lilliputt-kejsaren ger ekon av hans bästa rollprestationer och så Alfre Woodard som den mäktiga drottningen i jättarnas rike. Ingenstans hittar jag någon skönhetsfläck eller något att peka på. Det ska väl möjligtvis vara att John Gielgud är skamligt underutnyttjad i sin lilla roll som professor i solsken.
Jag har tittat på "Gullivers resor" ungefär en halvtimma varje kväll innan jag somnar och nu när jag är klar börjar abstinensen göra sig påmind. Jag skulle vilja se mycket mer och det är väl ett så bra betyg jag kan ge. Släng dig i väggen Jack Black, det här är den Gulliver-filmatisering alla borde ha i filmhyllan.
EXTRAMATERIALET
En liten bakom kulisserna-film får vi oss till livs där Ted Danson guidar. Förutom de sedvanliga platta intervjuerna med skådespelarna får vi en del insikt i hur specialeffekterna gjordes samt hur stor produktionen egentligen var. Den är informativ men samtidigt känns den lite torftig.
TRE SAKER
1. Mary Steenburgen, tidigare gift med Malcolm McDowell, gifte sig med Ted Danson under inspelningen. Bland bröllopsgästerna fanns bland annat dåvarande presidenten i USA; Bill Clinton.
2. I efterhand har jag fått höra att Gullivers kissande på Lilliputtarnas palats är borttaget i många barnboksversioner. I stället går han helt sonika och hämtar vatten. Trist, som barn var ju kissandet höjdpunkten i hela sagan.
3. Hallmark-produktioner brukar i dag oftast anges som den raka motsatsen till HBO:s diton. Att det inte alltid varit så är "Gullivers resor" ett utmärkt exempel på. Vad hände på 2000-talet, Hallmark?
2. I efterhand har jag fått höra att Gullivers kissande på Lilliputtarnas palats är borttaget i många barnboksversioner. I stället går han helt sonika och hämtar vatten. Trist, som barn var ju kissandet höjdpunkten i hela sagan.
3. Hallmark-produktioner brukar i dag oftast anges som den raka motsatsen till HBO:s diton. Att det inte alltid varit så är "Gullivers resor" ett utmärkt exempel på. Vad hände på 2000-talet, Hallmark?
THOMAS HELSING (2011-09-13)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Ted Danson (3)
Ted Danson (3)
