Bara halvkul när 1973 möter 2016

FILMEN

Ulf Malmros fortsätter att svaja lite från film till film. Efter finfina revanschen med "Min så kallade pappa" efter smått bedrövliga "Mammas pojkar" får han i "Flykten till framtiden" till en halvrolig film. På trailerbasis var 70-talspastischen riktigt rolig men i själva verket levererar den inte fullt ut. En bidragande orsak till det är de tämligen unga och okända skådespelarna i några av filmens tyngre roller som tyvärr inte klarar av att göra helt trovärdiga insatser. Och det är ju lite synd.

1973 har Svante (Elias Palin) ett slappt jobb i en skivaffär. Han kan inte ha närmare till jobbet - han behöver bara gå tvärsöver gatan från sin lya med rivningskontrakt så är han i "Klangs musik" där haschrökande Bengt "Bengan" Klang (Henrik Dorsin) äger verksamheten. Bengan drömmer ett genombrott som proggmusiker och funderar på var klockan i butiken tagit vägen. Det är Svante som stuvat undan den. Han gillar inte tid nämligen då han lever på lånad sådan. Han har ett hjärtproblem som läkarna sagt kanske går att bota "i framtiden". Nu är hans värden drastiskt försämrade, men på något oförklarligt vis hittar Svante ett möjligt sätt att bli frisk i just framtiden.

Av någon anledning kommer ett modernt tunnelbanetåg in på Svantes station och så fort han kliver in i det är han i 2016. Samma dag och tid, bara 43 år senare. Här kan han potentiellt få hjälp med sitt hjärtproblem men hur förklarar man att man att man är från 1973? Kultur- och tidskrocken blir ett faktum, men Svante tar sig till sin gamla lägenhet och hittar Elsa (Victoria Dyrstad) och försöker få henne att tro på honom. Det går trögt men när hon väl förstår gäller det att snabbt hitta lösningen på Svantes problem. Hans dödsdag är nämligen bara några dagar bort och det krävs ett par tidsresor fram och tillbaka - med givetvis de konsekvenser tidsresor får - för att ställa allt till rätta.

Emellanåt blir 70-talsgestaltningen lite ansträngt tokrolig och kulturkrockarna lite sökta men stundtals blir det roligt som repliken "Diabilden framkallades ju direkt i walkie-talkien!" (när kamerafunktionen i en iPhone demonstreras i 70-talet) eller också lite ont-i-magen-realistiskt (1973: "Folk kommer alltid att köpa skivor!", 2016: "Jag vet ingen som betalar för musik.").

På pluskontot tycker jag att filmskaparna fått till ett 70-tal som känns igen, och storyn som sådan är möjligen lite enkel med ganska finurlig och följer de lagar som behövs i tidsresefilmer, men det blir bara halvkul. Underhållande för stunden men inte alls så roligt som man som tittare kanske förväntar sig.


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. Musiken i filmen, och tänker jag mest på som spelas i Bengans skivaffär, är fina kopior på tidsmässigt korrekta låtar. Bland annat spelas en låt som känns som om någon hört The Doors "Light my fire" en gång och försökt återskapa den ur minnet. Snyggt!

2. En scen som verkligen sticker ut är när Svantes kompis Gunnar kastar jordnötter på en tjej. Replikskiftet - och leveranserna från skådespelarna - känns direkt kopierat från en 70-talsdokumentär. Otroligt träffsäkert.

3. Ett uttryck jag bär med mig från filmen är "Reagera!" även om jag kommer att använda det utan de värderingar som Johan Ulvesons karaktär har.


ANDERS JAKOBSON (2017-03-22)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

Relaterade recensioner (6)
20 senaste recensionerna i kategorin komedi
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Komedi
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2017
Bolag: SF
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Fler recensioner i med skådespelarna i filmen:
Köp filmen hos:
Delning:

NIO TIPS FRÅN NOVEMBER
12 SENASTE
ACTIONKOMEDIERNA