Modern men misslyckad film noir
FILMENI extramaterialet talas det rätt mycket om att det inte görs film noir-thrillers av den här typen längre och det påståendet kan jag till viss del ställa mig bakom. Å andra sidan lever inte "The Two Faces of January" upp till genrens bästa alster. Faktiskt är den lite småtrist för att vara en thriller.
Året är 1962 och det amerikanska paret Colette (Kirsten Dunst) och Chester MacFarland (Viggo Mortensen) är på genomresa i Grekland. Där får de kontakt med reseguiden Rydal (Oscar Isaac) som de bjuder in till middag. När makarna MacFarland senare på kvällen får påhälsning av en privatdetektiv slutar mötet med att detektiven dör och Rydal blir ofrivilligt vittne till hur Chester försöker städa undan spåren. Snart jagas de dock av polisen och tvingas fly samtidigt som spänningar dem emellan gör flykten allt annat än enkel.
Det är meningen att spänningen ska komma både utifrån och inifrån trion på flykt men det fallerar på det sistnämnda. Det är en sorts vem-lurar-vem-historia samtidigt som det också är en klassisk kärlekstriangel med allt vad det innebär av svartsjuka, hämnd och ond bråd död. Tyvärr tycker jag aldrig att regissör och manusförfattare Hossein Amini lyckas skapa något spännande av det. Den som håller hela filmen vid liv är Viggo Mortensen som gör en utmärkt insats. Tyvärr ser motspelaren Oscar Isaac oftast sömnig ut och Kirsten Dunst har ungefär lika mycket utstrålning här som i de andra filmer jag sett med henne – det vill säga nästan ingenting.
Jag välkomnar verkligen en rejäl comeback för genren men den här filmen kommer inte att innebära något startskott för det. Det finns mycket som hade kunnat vässas och tajtas till. Vändningarna är inte särskilt överraskande och karaktärernas motivation framstår som tämligen basala. Väldigt lite tänder någon nerv förutom möjligen de gånger som polisen kommer riktigt nära. Å andra sidan ser den här blu-ray-utgåvan riktigt bra ut. Jag kan sannerligen inte klaga på varken fotot eller den tekniska överföringen.
Året är 1962 och det amerikanska paret Colette (Kirsten Dunst) och Chester MacFarland (Viggo Mortensen) är på genomresa i Grekland. Där får de kontakt med reseguiden Rydal (Oscar Isaac) som de bjuder in till middag. När makarna MacFarland senare på kvällen får påhälsning av en privatdetektiv slutar mötet med att detektiven dör och Rydal blir ofrivilligt vittne till hur Chester försöker städa undan spåren. Snart jagas de dock av polisen och tvingas fly samtidigt som spänningar dem emellan gör flykten allt annat än enkel.
Det är meningen att spänningen ska komma både utifrån och inifrån trion på flykt men det fallerar på det sistnämnda. Det är en sorts vem-lurar-vem-historia samtidigt som det också är en klassisk kärlekstriangel med allt vad det innebär av svartsjuka, hämnd och ond bråd död. Tyvärr tycker jag aldrig att regissör och manusförfattare Hossein Amini lyckas skapa något spännande av det. Den som håller hela filmen vid liv är Viggo Mortensen som gör en utmärkt insats. Tyvärr ser motspelaren Oscar Isaac oftast sömnig ut och Kirsten Dunst har ungefär lika mycket utstrålning här som i de andra filmer jag sett med henne – det vill säga nästan ingenting.
Jag välkomnar verkligen en rejäl comeback för genren men den här filmen kommer inte att innebära något startskott för det. Det finns mycket som hade kunnat vässas och tajtas till. Vändningarna är inte särskilt överraskande och karaktärernas motivation framstår som tämligen basala. Väldigt lite tänder någon nerv förutom möjligen de gånger som polisen kommer riktigt nära. Å andra sidan ser den här blu-ray-utgåvan riktigt bra ut. Jag kan sannerligen inte klaga på varken fotot eller den tekniska överföringen.
EXTRAMATERIALET
Två korta filmer tar upp inspelningsplatserna och det sedvanliga tugget om hur fantastiskt manus/skådespelare/regissör är. Lägg till det bortåt fyra minuter med tabbar som far förbi i snabba klipp. Ingenting är särskilt intressant. Den amerikanska utgåvan innehåller mer. Mycket mer.
TRE SAKER
1. Det är de små sakerna som ibland sticker ut mest. Viggo Mortensen gör till exempel en av de mest trovärdiga fyllorna någonsin på film. Scenen varar inte länge men den får skådespelerinörden i mig att börja fundera på om han tagit hjälp av alkohol på riktigt. Enkelt spelat men ack så imponerande.
2. Romanen som ligger som förlaga är skriven av Patricia Highsmith som tidigare bland annat legat bakom "The Talented Mr. Ripley". Det här är ytterligare ett exempel på att det aldrig finns några garantier.
3. Det här är Hossein Aminis regidebut.
2. Romanen som ligger som förlaga är skriven av Patricia Highsmith som tidigare bland annat legat bakom "The Talented Mr. Ripley". Det här är ytterligare ett exempel på att det aldrig finns några garantier.
3. Det här är Hossein Aminis regidebut.
THOMAS HELSING (2015-02-05)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA