Daterat men spännande
FILMEN"Tsarens kurir" är en tv-serie jag är för ung för att ha sett men som jag kan tänka mig slår an en del nostalgiska strängar hos somliga. Produktionsår är 1975 och tre år senare visades serien i Sveriges television för miljonpublik varje lördagkväll (kanske inte helt orimligt då tv-utbudet lär ha varit skralt på den tiden). Berättelsen är efter en roman av Jules Verne och en riktigt spännande äventyrshistoria, varför man kan överse med att serien i dag på många vis känns otroligt daterad.
Storyn handlar om den ryske kuriren Michael Strogoff (Raimund Harmstorf), som i slutet av 1800-talet skickas iväg på ett livsfarligt uppdrag att korsa Sibirien för att varna Alexander II:s bror i Irkutsk om en förestående tatarinvasion. Under den strapatsrika färden tvingas Strogoff inte bara passa sig för de krigiska tatarerna, utan också tampas med vilda djur, banditer och andra faror, samtidigt som hans identitet till varje pris måste hemlighållas. Lyckligtvis möter han den fagra Nadia (Lorenza Guerrieri) som blir en livsviktig bundsförvant och (naturligtvis) vår hjältes kärleksintresse.
Resan skildras i sju 50-minutersavsnitt, vilka portionerar ut berättelsen i ett väl avvägt tempo. Varje episod innehåller sin beskärda del av äventyr, kärlek, spänning och action. Parallellt med Strogoffs och Nadias vedermödor får vi följa antagonisten Ivan Ogareff (Valerio Popesco), en före detta överste i exil, som nu mobiliserar en tatararmé för att hämnas på den kungliga ryska familjen. En av berättelsens stora styrkor är de suddiga gränserna mellan gott och ont, och trots att vi sympatiserar mest med Strogoff har också Ogareff och tatarerna fullt förståeliga motiv, oavsett sina brutala metoder för att erövra Sibirien.
Sättet som denna episka berättelse skildras på lämnar dock ofta mycket att önska. Många scener känns stela och teatraliska, vilket förstärks av det stilistiska valet att fotografera en stor del av dialogen i halvbild och långa tagningar. Det blir inte bättre av den ganska dåliga franska dubbningen. "Tsarens kurir" var en europeisk samproduktion, med skådespelare av olika nationaliteter. Exempelvis är Harmstorf tysk och Guerrieri italienska. För en, säg, tysk publik som är van att all utländsk film dubbas till hemspråket är detta naturligtvis inget problem, men för oss svenskar blir det något märkligt att se en serie som utspelar sig i 1800-talets Ryssland där samtliga karaktärer talar franska.
En annan aspekt är koreografin i de relativt många krigs- och slagsmålsscenerna. Den är, med dagens mått mätt, skrattretande usel. Var beredd på att se många halvmissade rallarsvingar och stunt-tatarer som på uppenbart manér slänger sig av sina hästar för att indikera att de träffats av ryska gevärskulor. Anmärkningsvärt, och högst verkligt, är däremot det faktum att man vid ett par tillfällen kan se stuntmän bli översprungna av galopperande hästar. Tveksamt om olyckor av dylikt slag skulle få vara med i en film idag.
Fotot är genomgående trist och lågbudget, och det är nästan omöjligt att se vad som händer i de sparsamt upplysta nattscenerna. Det är lätt att slås av hur lite serien tar vara på den storslagna sibiriska naturen (jag ska dock erkänna att jag inte har en aning om huruvida "Tsarens kurir" faktiskt är inspelad där, eller om man skjutit hela rasket i en nationalpark i exempelvis Ungern), som blott sparsamt gör sig påmind i handlingen.
"Tsarens kurir" är sålunda en väldigt daterad och bristfällig tv-serie. Trots detta lyser berättelsens förtjänster igenom. Harmstorf och Guerrieri utvecklar en viss kemi genom avsnitten, och de cliffhangers som finns i slutet av varje episod är faktiskt genuint spännande. Hade denna serie gått på tv idag hade den knappast dragit miljonpublik, men det är inte svårt att förstå varför folk en gång i tiden bänkade sig framför detta vecka efter vecka.
Storyn handlar om den ryske kuriren Michael Strogoff (Raimund Harmstorf), som i slutet av 1800-talet skickas iväg på ett livsfarligt uppdrag att korsa Sibirien för att varna Alexander II:s bror i Irkutsk om en förestående tatarinvasion. Under den strapatsrika färden tvingas Strogoff inte bara passa sig för de krigiska tatarerna, utan också tampas med vilda djur, banditer och andra faror, samtidigt som hans identitet till varje pris måste hemlighållas. Lyckligtvis möter han den fagra Nadia (Lorenza Guerrieri) som blir en livsviktig bundsförvant och (naturligtvis) vår hjältes kärleksintresse.
Resan skildras i sju 50-minutersavsnitt, vilka portionerar ut berättelsen i ett väl avvägt tempo. Varje episod innehåller sin beskärda del av äventyr, kärlek, spänning och action. Parallellt med Strogoffs och Nadias vedermödor får vi följa antagonisten Ivan Ogareff (Valerio Popesco), en före detta överste i exil, som nu mobiliserar en tatararmé för att hämnas på den kungliga ryska familjen. En av berättelsens stora styrkor är de suddiga gränserna mellan gott och ont, och trots att vi sympatiserar mest med Strogoff har också Ogareff och tatarerna fullt förståeliga motiv, oavsett sina brutala metoder för att erövra Sibirien.
Sättet som denna episka berättelse skildras på lämnar dock ofta mycket att önska. Många scener känns stela och teatraliska, vilket förstärks av det stilistiska valet att fotografera en stor del av dialogen i halvbild och långa tagningar. Det blir inte bättre av den ganska dåliga franska dubbningen. "Tsarens kurir" var en europeisk samproduktion, med skådespelare av olika nationaliteter. Exempelvis är Harmstorf tysk och Guerrieri italienska. För en, säg, tysk publik som är van att all utländsk film dubbas till hemspråket är detta naturligtvis inget problem, men för oss svenskar blir det något märkligt att se en serie som utspelar sig i 1800-talets Ryssland där samtliga karaktärer talar franska.
En annan aspekt är koreografin i de relativt många krigs- och slagsmålsscenerna. Den är, med dagens mått mätt, skrattretande usel. Var beredd på att se många halvmissade rallarsvingar och stunt-tatarer som på uppenbart manér slänger sig av sina hästar för att indikera att de träffats av ryska gevärskulor. Anmärkningsvärt, och högst verkligt, är däremot det faktum att man vid ett par tillfällen kan se stuntmän bli översprungna av galopperande hästar. Tveksamt om olyckor av dylikt slag skulle få vara med i en film idag.
Fotot är genomgående trist och lågbudget, och det är nästan omöjligt att se vad som händer i de sparsamt upplysta nattscenerna. Det är lätt att slås av hur lite serien tar vara på den storslagna sibiriska naturen (jag ska dock erkänna att jag inte har en aning om huruvida "Tsarens kurir" faktiskt är inspelad där, eller om man skjutit hela rasket i en nationalpark i exempelvis Ungern), som blott sparsamt gör sig påmind i handlingen.
"Tsarens kurir" är sålunda en väldigt daterad och bristfällig tv-serie. Trots detta lyser berättelsens förtjänster igenom. Harmstorf och Guerrieri utvecklar en viss kemi genom avsnitten, och de cliffhangers som finns i slutet av varje episod är faktiskt genuint spännande. Hade denna serie gått på tv idag hade den knappast dragit miljonpublik, men det är inte svårt att förstå varför folk en gång i tiden bänkade sig framför detta vecka efter vecka.
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. Ledmotivet är otroligt bra och sånt man börjar gå runt och nynna på efter att ha sett några avsnitt.
2. Raimund Harmstorf var en framgångsrik friidrottare som fick sitt genombrott som skådis med tv-serien "The Sea-Wolf" efter en bok av Jack London. Förutom "Tsarens kurir" spelade han även i en del spaghettivästerns. Hans liv slutade olyckligt; han fick parkinsons, exploaterades av tysk slaskpress och tog livet av sig 1998.
3. Jules Verne förknippar man väl mer med science fiction-artade berättelser än renodlade äventyrsdito. En scen känns dock utpräglat Verne, och det är när Strogoff får snilleblixten att fylla ett antal behållare med luft och på så sätt tillfälligt förvandla en häst och vagn till en båt för att kunna korsa en flod.
2. Raimund Harmstorf var en framgångsrik friidrottare som fick sitt genombrott som skådis med tv-serien "The Sea-Wolf" efter en bok av Jack London. Förutom "Tsarens kurir" spelade han även i en del spaghettivästerns. Hans liv slutade olyckligt; han fick parkinsons, exploaterades av tysk slaskpress och tog livet av sig 1998.
3. Jules Verne förknippar man väl mer med science fiction-artade berättelser än renodlade äventyrsdito. En scen känns dock utpräglat Verne, och det är när Strogoff får snilleblixten att fylla ett antal behållare med luft och på så sätt tillfälligt förvandla en häst och vagn till en båt för att kunna korsa en flod.
JOEL FORNBRANT (2011-05-18)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Raimund Harmstorf (1)
Raimund Harmstorf (1)
