Kul med för mycket utfyllnad
FILMENNågon form av massförstörelsevapen har ödelagt allt, men i staden Glendale i Kalifornien har alla tonåringar på Glendale High School överlevt. Alla vuxna är döda eller hjärndöda zombies som springer runt och försöker äta folk. Sex månader senare har de överlevande grupperat sig i olika delar av staden. Sportfånarna lyder den mordiske och brännskadade Turbo, alla cheerleaders har slagit sig ihop till The Cheermasons och golflaget har bildat The Jocks.
Vi följer Josh Wheeler (Colin Ford, "Under the Dome"), en lite tafatt och utfryst kille som är på jakt efter sin flickvän Sam som försvunnit i samband med ödeläggelsen. Tillsammans med den driftiga tjejen Angelica (som Josh brukade vara barnvakt för) och ex-mobbaren samt numera samurajen Wesley så nästlar de in sig i ett köpcentrum som småfifflaren Eli gjort till sitt eget. Men vad var det för bomb egentligen? Varför överlevde bara ungdomarna? Ja, och en av skolans lärare som visserligen gärna vill äta barn, men försöker att låta bli. Vart tog Sam vägen? Och vem är den grymme Baron Triumph som åker runt på sin motorcykel?
Dialogen är rapp och fullpepprad med kul skämt och popkulturreferenser. Josh talar in i kameran till publiken likt en viss Ferris Bueller, och vem spelar inte skolans rektor om inte Ferris själv, Matthew Broderick som lyckas framstå som riktigt creepy. Jag börjar också ana en trend inom standardkaraktärerna i ungdomsmedia. Ni vet, förr var det alltid sportfånen, den smarta tönten, den snygga tjejen, den galna och den vanliga snubben som man ska identifiera sig med. Genom att motarbeta de arketyperna har det på nåt sätt etablerats nya: sportfånen som faktiskt kan nåt annat, gaypersonen som är precis som alla andra, den smarta men numer också coola, den snygga tjejen som är självständig och faktiskt har en personlighet, den galna vars problem man ska sympatisera med, och så… den vanliga snubben. Ett sidospår.
De första avsnitten är riktigt kul när man etablerar världen och karaktärerna. Ofta används texter i bild för att förklara nånting eller få till en kul poäng och det är ett stilgrepp som jag gillar i till exempel en del animeserier. Men eftersom serien fortsätter så tappar den ångan. Lite mer än halvvägs genom de tio avsnitten så inser jag vad problemet är. Avsnitten är för långa. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med story för att fylla ut tio 45-minutersavsnitt, och i stället paddar man med utdragna scener. Inte sällan är det så tydligt var en scen är på väg, och när en serie vill vara så cool och hip som denna är det konstigt att man inte bara kapar ner det. Även spännande scener tappar helt tyngd när man fyller ut med slowmotionklipp och helt saknar komisk eller engagerande timing i redigeringen. Det är synd, för det är en kul story som ibland är genuint underhållande. Om det bara hade varit mer tajt och fokuserat hade jag kunnat rekommendera det här.
Vi följer Josh Wheeler (Colin Ford, "Under the Dome"), en lite tafatt och utfryst kille som är på jakt efter sin flickvän Sam som försvunnit i samband med ödeläggelsen. Tillsammans med den driftiga tjejen Angelica (som Josh brukade vara barnvakt för) och ex-mobbaren samt numera samurajen Wesley så nästlar de in sig i ett köpcentrum som småfifflaren Eli gjort till sitt eget. Men vad var det för bomb egentligen? Varför överlevde bara ungdomarna? Ja, och en av skolans lärare som visserligen gärna vill äta barn, men försöker att låta bli. Vart tog Sam vägen? Och vem är den grymme Baron Triumph som åker runt på sin motorcykel?
Dialogen är rapp och fullpepprad med kul skämt och popkulturreferenser. Josh talar in i kameran till publiken likt en viss Ferris Bueller, och vem spelar inte skolans rektor om inte Ferris själv, Matthew Broderick som lyckas framstå som riktigt creepy. Jag börjar också ana en trend inom standardkaraktärerna i ungdomsmedia. Ni vet, förr var det alltid sportfånen, den smarta tönten, den snygga tjejen, den galna och den vanliga snubben som man ska identifiera sig med. Genom att motarbeta de arketyperna har det på nåt sätt etablerats nya: sportfånen som faktiskt kan nåt annat, gaypersonen som är precis som alla andra, den smarta men numer också coola, den snygga tjejen som är självständig och faktiskt har en personlighet, den galna vars problem man ska sympatisera med, och så… den vanliga snubben. Ett sidospår.
De första avsnitten är riktigt kul när man etablerar världen och karaktärerna. Ofta används texter i bild för att förklara nånting eller få till en kul poäng och det är ett stilgrepp som jag gillar i till exempel en del animeserier. Men eftersom serien fortsätter så tappar den ångan. Lite mer än halvvägs genom de tio avsnitten så inser jag vad problemet är. Avsnitten är för långa. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med story för att fylla ut tio 45-minutersavsnitt, och i stället paddar man med utdragna scener. Inte sällan är det så tydligt var en scen är på väg, och när en serie vill vara så cool och hip som denna är det konstigt att man inte bara kapar ner det. Även spännande scener tappar helt tyngd när man fyller ut med slowmotionklipp och helt saknar komisk eller engagerande timing i redigeringen. Det är synd, för det är en kul story som ibland är genuint underhållande. Om det bara hade varit mer tajt och fokuserat hade jag kunnat rekommendera det här.
EXTRAMATERIALET
Inget på Netflix sida, men på deras YouTube kan man hitta en rundtur i seriens kulisser.
TRE SAKER
1. Det pratas om en andra säsong. För min del kan de stå över.
2. Serien är gjord i bildformatet 2.00:1, vilket har blivit mer och mer populärt bland serier på senare år. Serier som till exempel "House of Cards", "The Handsmaid's Tale och "Stranger Things" använder sig av det. Förmodligen för att ge dem en mer filmisk känsla.
3. Som alltid när det gäller film och serier med gymnasieelever så är alla skådespelare åtminstone fem år äldre än de sextonåringar de spelar. För att återgå till "Fira med Ferris" så var Alan Ruck (som spelade Cameron) till och med 30 år gammal vid inspelningen.
2. Serien är gjord i bildformatet 2.00:1, vilket har blivit mer och mer populärt bland serier på senare år. Serier som till exempel "House of Cards", "The Handsmaid's Tale och "Stranger Things" använder sig av det. Förmodligen för att ge dem en mer filmisk känsla.
3. Som alltid när det gäller film och serier med gymnasieelever så är alla skådespelare åtminstone fem år äldre än de sextonåringar de spelar. För att återgå till "Fira med Ferris" så var Alan Ruck (som spelade Cameron) till och med 30 år gammal vid inspelningen.
HENRIK ANDERSSON (2020-01-28)
KOMMENTARER -
Läs kommentarer (1)
DELA ELLER TIPSA
Streamat
