Annorlunda och mycket mörk final
FILMENDe två första säsongerna av Hans Rosenfeldt-skrivna "Marcella" har haft en form som liknat "Bron". Det har varit jakt efter en mördare med ett stort antal tänkbara gärningsmän, där en synnerligen misstänkt blivit avskriven för att någon annan i stället blivit ännu mer misstänkt under säsongernas gång. Tittaren har fått jobba hårt med detektivarbetet i soffan. Omgång 3, till lika seriens sista säsong, bryter mot detta format och ger oss en helt annan typ av kriminaldrama som dock knyter ihop säsongen med de tidigare genom att ge karaktären Marcella ett sorts avslut.
I de tidigare säsongerna har vi insett att polisen Marcella Backlund (Anna Friel) har burit på en mörk hemlighet som successivt påverkat hennes psyke så till den milda grad att när vi sist såg henne i säsong tvås sista scener hade hon genomgått en total psykos. Hon kändes helt förlorad och det är någonstans där säsong tre tar sin början. Fast egentligen genom att hoppa fram lite tiden, vilket gör att man som tittare blir aningens förvirrad när Marcella numera kallar sig för Keira och är blondin. Dessutom är hon i Belfast i Nordirland och på något vis insyltad i den kriminella familjen Maguire. Det är lite krångligt under de inledande avsnitten men bilden klarnar och en bit in kommer ett avsnitt som knyter ihop de 18 månader som passerat.
Marcella har blivit värvad av polisen Frank Young (Hugo Speer) till att infiltrera familjen Maguire som ligger bakom många kriminella aktiviteter i en väldigt sluten krets. Marcella Backlund har officiellt dött och begravts och Marcella har jobbat hårt på att skapa en ny karaktär, ex-polisen Keira Devlin, som tagit sig in i familjen via deras revisor Lawrence Corrigan (Paul Kennedy) som hon har ett förhållande med. Ganska snabbt ska vi tittare bli varse om att familjen Maguire inte är som någon annan då de iskallt avrättar Lawrence mitt framför ögonen på Keira. Chockartat bryr hon sig inte nämnvärt då hon även har ett förhållande med Finn Maguire (Aaron McCusker) som är familjens hårding. Hjärnan är den OCD-drabbade Rory Maguire (Michael Colgan) som mest sitter och trycker i sitt kliniska rum. Fast ledaren är matriarken Katherine Maguire (Amanda Burton) som är hänsynslös i sitt styre. Det finns en syster/dotter också, höggravida Stacey Barrett (Kelly Gough) vars strulputte till man Bobby (Martin McCann) gör att säsongen knyts ihop med de tidigare.
Under en helg i London slår Bobby ihjäl en man som ska visa sig vara son till en högt uppsatt politiker och därför intresserar sig Londonpolisen och Marcellas gamla kollega Rav Sangha (Ray Panthaki) för fallet och han reser till Belfast för att bevisa att Bobby är den skyldige. Det innebär förstås att han bara är minuter från att återse sin gamla kollega livs levande igen, vilket givetvis också sker. Samtidigt är det fler som verkar veta att Keira egentligen är Marcella. Hon får mystiska försändelser skickade till sig och andra spår som pekar på att någon har kommit på henne. Allt detta komplicerar hennes liv samtidigt som hon försöker balansera rollen som lojal mot familjen och den roll hon verkligen har där och gör allt för att samla ihop så mycket bevis som möjligt för att kunna sätta dit dem. Parallellt är hennes svikande psyke en tickande bomb.
Jag sörjer det gamla formatet på "Marcella" men förstår att det inte gick att fortsätta på samma sätt efter förra omgångens upplösning. Det blir verkligen som en ny serie men med vissa trådar som håller oss fast vid det förflutna ända in i mål. Det är en helt annan version av karaktären vi får se nu. Marcella går verkligen in i rollen som Keira och stundtals framstår hon lite som en Lisbeth Salander-figur helt utan moraliska tvivel. Samtidigt är detta en sida av henne som vi faktiskt delvis har sett i tidigare säsonger.
Marcella är verkligen en annorlunda huvudperson för den här typen av serie. Tidigare har jag dragit visa jämförelser till Saga i "Bron", men det är förstås mest för att Rosenfeldt skapat båda. Karaktärerna är ju inte speciellt lika och det som är extra intressant med Marcella är skildringen av hennes psykes totala förfall. Det har varit mörkt i tidigare säsonger, men i den här blir det riktigt mörkt innan det hela kulminerar i en upplösning som visserligen är tillfredsställande på något plan, men samtidigt känns lite som en nödlösning. Dels upplösningen på själva storyn om familjen Maguire och dels hur serien i sin helhet slutar. Samtidigt finns det en viss logik i det som sker, vilket etablerats i de tidigare säsongerna.
Det känns kanske inte riktigt som dörren är helt stängd till en eventuell fortsättning, men samtidigt känns det som att det räcker här. En fortsättning från där säsongen slutar skulle nog bara kännas krystad. Så jag hoppas att det är allt vi får.
I de tidigare säsongerna har vi insett att polisen Marcella Backlund (Anna Friel) har burit på en mörk hemlighet som successivt påverkat hennes psyke så till den milda grad att när vi sist såg henne i säsong tvås sista scener hade hon genomgått en total psykos. Hon kändes helt förlorad och det är någonstans där säsong tre tar sin början. Fast egentligen genom att hoppa fram lite tiden, vilket gör att man som tittare blir aningens förvirrad när Marcella numera kallar sig för Keira och är blondin. Dessutom är hon i Belfast i Nordirland och på något vis insyltad i den kriminella familjen Maguire. Det är lite krångligt under de inledande avsnitten men bilden klarnar och en bit in kommer ett avsnitt som knyter ihop de 18 månader som passerat.
Marcella har blivit värvad av polisen Frank Young (Hugo Speer) till att infiltrera familjen Maguire som ligger bakom många kriminella aktiviteter i en väldigt sluten krets. Marcella Backlund har officiellt dött och begravts och Marcella har jobbat hårt på att skapa en ny karaktär, ex-polisen Keira Devlin, som tagit sig in i familjen via deras revisor Lawrence Corrigan (Paul Kennedy) som hon har ett förhållande med. Ganska snabbt ska vi tittare bli varse om att familjen Maguire inte är som någon annan då de iskallt avrättar Lawrence mitt framför ögonen på Keira. Chockartat bryr hon sig inte nämnvärt då hon även har ett förhållande med Finn Maguire (Aaron McCusker) som är familjens hårding. Hjärnan är den OCD-drabbade Rory Maguire (Michael Colgan) som mest sitter och trycker i sitt kliniska rum. Fast ledaren är matriarken Katherine Maguire (Amanda Burton) som är hänsynslös i sitt styre. Det finns en syster/dotter också, höggravida Stacey Barrett (Kelly Gough) vars strulputte till man Bobby (Martin McCann) gör att säsongen knyts ihop med de tidigare.
Under en helg i London slår Bobby ihjäl en man som ska visa sig vara son till en högt uppsatt politiker och därför intresserar sig Londonpolisen och Marcellas gamla kollega Rav Sangha (Ray Panthaki) för fallet och han reser till Belfast för att bevisa att Bobby är den skyldige. Det innebär förstås att han bara är minuter från att återse sin gamla kollega livs levande igen, vilket givetvis också sker. Samtidigt är det fler som verkar veta att Keira egentligen är Marcella. Hon får mystiska försändelser skickade till sig och andra spår som pekar på att någon har kommit på henne. Allt detta komplicerar hennes liv samtidigt som hon försöker balansera rollen som lojal mot familjen och den roll hon verkligen har där och gör allt för att samla ihop så mycket bevis som möjligt för att kunna sätta dit dem. Parallellt är hennes svikande psyke en tickande bomb.
Jag sörjer det gamla formatet på "Marcella" men förstår att det inte gick att fortsätta på samma sätt efter förra omgångens upplösning. Det blir verkligen som en ny serie men med vissa trådar som håller oss fast vid det förflutna ända in i mål. Det är en helt annan version av karaktären vi får se nu. Marcella går verkligen in i rollen som Keira och stundtals framstår hon lite som en Lisbeth Salander-figur helt utan moraliska tvivel. Samtidigt är detta en sida av henne som vi faktiskt delvis har sett i tidigare säsonger.
Marcella är verkligen en annorlunda huvudperson för den här typen av serie. Tidigare har jag dragit visa jämförelser till Saga i "Bron", men det är förstås mest för att Rosenfeldt skapat båda. Karaktärerna är ju inte speciellt lika och det som är extra intressant med Marcella är skildringen av hennes psykes totala förfall. Det har varit mörkt i tidigare säsonger, men i den här blir det riktigt mörkt innan det hela kulminerar i en upplösning som visserligen är tillfredsställande på något plan, men samtidigt känns lite som en nödlösning. Dels upplösningen på själva storyn om familjen Maguire och dels hur serien i sin helhet slutar. Samtidigt finns det en viss logik i det som sker, vilket etablerats i de tidigare säsongerna.
Det känns kanske inte riktigt som dörren är helt stängd till en eventuell fortsättning, men samtidigt känns det som att det räcker här. En fortsättning från där säsongen slutar skulle nog bara kännas krystad. Så jag hoppas att det är allt vi får.
EXTRAMATERIALET
Inget
TRE SAKER
1. Hans Rosenfeldt har skrivit in en verklig händelse från Sverige i storyn. Det är det tragiska fallet med Eric Torell, 20-åringen med Downs syndrom som blev ihjälskjuten av polisen när han gick omkring med en leksakspistol. Exakt samma sak händer i denna säsong.
2. Det finns en sidoplott som bara dör på ett väldigt märkligt sätt. Det handlar om en borgmästare som en sorts fiende till familjen Maguire. Han utsätts för något komprometterande som sedan inte följs upp alls, vilket känns väldigt märkligt med tanke på den energi som lades på att få till just denna sekvens.
3. Det är många fina gestaltningar bland skådespelarna, men jag fastnar för Michael Colgan som den bacillskräckslagna Rory Maguire. Han kallas "Raw Hands" av var och varannan person då han tvättat sina händer så ofta att de är alldeles såriga. Colgan gör rollen riktigt bra.
2. Det finns en sidoplott som bara dör på ett väldigt märkligt sätt. Det handlar om en borgmästare som en sorts fiende till familjen Maguire. Han utsätts för något komprometterande som sedan inte följs upp alls, vilket känns väldigt märkligt med tanke på den energi som lades på att få till just denna sekvens.
3. Det är många fina gestaltningar bland skådespelarna, men jag fastnar för Michael Colgan som den bacillskräckslagna Rory Maguire. Han kallas "Raw Hands" av var och varannan person då han tvättat sina händer så ofta att de är alldeles såriga. Colgan gör rollen riktigt bra.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
