Fyra fullträffar av italiensk mästare
FILMENI denna fina box trängs fyra axplock ur den italienske regissören Vittorio De Sicas mångsidiga karriär. De Sica, vars fattiga bakgrund tveklöst inspirerat honom i skapandet av många filmer, inledde sin bana mot berömmelse som skådespelare, men det är främst som regissör han är ihågkommen. Han var en av de viktigaste personerna inom den italienska neorealismen, en rörelse startad på 40-talet och inriktad på att skildra den fattiga arbetarklassens vedermödor i efterkrigstidens Italien.
Filmade on location och till stor del befolkade av aktörer med liten till ingen erfarenhet av skådespeleri gjorde filmerna inom neorealismen, trots trendens relativt korta popularitet, ett stort avtryck i filmhistorien, och inspirerade till exempel filmskaparna inom den viktiga franska nya vågen.
De Sica var mycket prisad under sin livstid och är ihågkommen som en av de stora regissörerna.
Cykeltjuven
I efterkrigstidens Rom är arbetslösheten stor. Varje dag ställer sig Antonio (amatören Lamberto Maggiorani) i en lång kö utanför arbetsförmedlingen i hopp om att kunna bringa in lite pengar till familjen. När han dag blir erbjuden jobb som affischklistrare verkar lyckan vara gjord. Problemet är bara att jobbet kräver att han har en egen cykel, och Antonio har satt sin i pant.
Nöden är dock uppfinningens moder, och i samråd med sin fru bestämmer sig Antonio för att pantsätta familjens sängkläder, för att på så vis återfå sin cykel. Scenen där pantbankstjänstemannen placerar lakanen längst upp på ett ofantligt berg av sängkläder innehåller en av många slående bilder som De Sica levererar i filmen.
Antonio är stolt över sitt nya jobb, men lyckan blir kortvarig. Under hans första pass blir cykeln stulen av en förbipasserande oppurtunist. Polisen visar föga intresse av att hjälpa honom leta rätt på tjuven (skönt att vissa saker inte förändras), och det blir upp till Antonio att tillsammans med sin åttaårige son att ge sig ut på en till synes hopplös odyssé för att återfinna trampfordonet.
Genom Antonios och hans sons jakt på cykeln introduceras vi för en mängd lokaler och karaktärer. Även om filmen har ett allvarligt tema är många av dess konfrontationer av komisk natur. Sökandet efter en suspekt gubbe i en kyrka mitt under söndagsmässan och ett restaurangbesök på gränsen till nervsammanbrott är särskilt underhållande.
Maggioranis prestation som Antonio är alldeles förträfflig. De Sica hade en idé om att varje människa kunde spela sig själv till perfektion, en tanke jag ställer mig tveksam till. Snarare var det nog så att De Sica var mycket skicklig i att regissera sina aktörer, och det märks med all tydlighet i "Cykeltjuven".
Även om vi aldrig lär känna Antonio på djupet, förmedlar karaktären genom Maggioranis tolkning på pricken de känslor De Sica vill ingjuta i publiken. Den totala hopplösheten när cykeln blir stulen. Ångesten inför möjligheten att själv sno någon annans. Skammen när han åker fast. Allt detta berör.
Jag vill påstå att "Cykeltjuven" är ett sällsynt exempel på det perfekta narrativet. Enkelheten i storyn är genialisk. Det känns smått löjligt att använda termer som "high concept" när det gäller en 40-talsfilm, men om "Cykeltjuven" hade premiär idag, skulle dess tagline mycket väl kunna vara: "His bike was stolen. Now he wants it back!". Inget i storyn känns överflödigt och det finns ingen känsla av att något borde läggas till eller förklaras ytterligare. Det är bara att luta sig tillbaka och låta sig röras och underhållas av denna fantastiska film.
Miraklet i Milano
Den här filmen har beskrivits som en neorealistisk fantasi, och det är nog så nära sanningen man kan komma när det gäller "Miraklet i Milano". Den bär med sig neorealismens patos och samhällsskildring, men tar sin struktur från de klassiska sagorna och innehåller en stor del fantastiska element.
I huvudrollen återfinns Francesco Golisano. Han spelar hittebarnet Totò, som uppfostrats först av en gammal gumma och sedan på ett barnhem, utan någon som helst kontakt med omvärlden. När han blir myndig släpps han lös på Milanos gator, och som ett resultat av sin uppväxt ser han världen med totalt oskyldiga om än naiva ögon, som lite av en italiensk Forrest Gump. Han börjar genast med att hälsa på främlingar på gatan, och de stressade storstadsmänniskorna svarar med förskräckta huvudskakningar. De Sica får här in en del snygga kommentarer om det moderna storstadslivet.
Totò slår sig snart i lag med en hop luffare, som erbjuder honom tak över huvudet i form av spartanska vindskydd uppställda på ett fält bredvid järnvägen. De enkla byggnationerna förstörs tyvärr under en storm, men Totò verkar vara precis rätt kille för att få ordning på trashankarna, och under hans dåraktigt optimistiska ledarskap lyckas de små småningom bygga upp ett mindre samhälle av trivsamma skjul.
Medborgarna i luffarstaden trivs i sin enkelhet, men när olja upptäcks på marken de ockuperar dröjer det inte länge innan en illasinnad kapitalist, komplett med pälsrock och hög hatt, anlitar polis och militär för att köra bort lösdrivarna. Situationen verkar hopplös, ända tills titelns "mirakel" inträffar.
Jag måste säga att för att vara från 1951 så är "Miraklet i Milano" tämligen sprängfylld av specialeffekter. Miraklet består av att Totò får en magisk duva av spöket efter den gumma som tagit hand om honom. Duvan tillåter honom att göra i princip vad som helst, och blir ett effektivt vapen mot luffarnas fiender. Man har tagit till ganska sinnrika knep för att gestalta spöken, folk som flyger och ändrar kroppsform, och vid ett tillfälle levandegöra en staty. Effekterna håller naturligtvis inte måttet idag, och stundtals känns filmen faktiskt lite smålöjlig. Jag kan dock bortse från detta, då den har så mycket värme och humor.
Samhällsanalysen är välmenad och dramaturgiskt effektiv, men om man ska vara kritisk faktiskt ganska banal. Polis, militär, tjänstemän och rika bryr sig bara om makt och pengar och går inte att lita på. Luffare, fattiga och utstötta är måhända lite udda, men de enda som begripit vad livet går ut på. Nåja, filmen underhåller hur som helst.
Umberto D.
Även om "Cykeltjuven" trots sin humor inte är någon feel good-rulle, så tas priset för nedstämdhet i denna box av den gripande "Umberto D.". Filmen skildrar pensionärslivets vedermödor i ett fattigt Italien, och var De Sicas favoritögonblick i karriären. Han tillägnade denna film till sin far och det är uppenbart att han brann för dess ämne.
Herr Umbertos (Carlo Battisti) gyllene år kunde ha varit bättre. Pensionen är uselt låg, han är ensam och till råga på allt hotas han med vräkning av sin ragata till hyresvärdinna. De enda ljuspunkterna i livet är hans hund Flike (kan inte hitta ett namn på jycken som spelade rollen, med dess prestation är så bra att den förtjänar att nämnas) och den spröda vänskapen till hushållerskan i huset där han bor.
Han försöker desperat betala sina hyresskulder genom att sälja av gamla ägodelar. När han inte får in tillräckligt med pengar överväger han att tigga på gatan, men hans stolthet räddar honom från den förnedringen. Storyn är mycket sorglig, men De Sica visar även prov på sin förmåga att infoga subtil humor mitt i svärtan - när Umberto inte klarar av att hålla upp händerna för att tigga sätter han istället en upp- och nedvänd hatt i munnen på sin hund medan han själv skamset gömmer sig i ett gatuhörn.
Hushållerskan Maria (Maria-Pia Casilio) har samtidigt sina egna problem. Hon har blivit på smällen med en soldat, och då hon dejtar fler av dem vet hon inte vem fadern är. I en lång och berömd scen i filmens mitt vankar hon av och an i sitt rum och utför småsysslor. Scenen säger ingenting och allting på en och samma gång.
"Umberto D" är ingen typisk berättelse. Den skildrar bara vardagen hos ett par människor med svårigheter att klara sig. Och det gör den mycket väl.
Igår, idag, imorgon
De Sica skildrade inte enbart fattigdomens misär, utan arbetade även med mer lättsinniga filmer, och "Igår, idag, imorgon" är ett exempel på just detta. I detta Oscarbelönade verk ser vi Marcello Mastroianni och Sophia Loren gestalta tre olika par med tre olika öden. Filmen är uppdelad i tre fristående episoder med komiskt skildrade relationer som fokuspunkt.
Den första och starkaste episoden handlar om Adelina och Carmine, vars försörjning som säljare av smuggelcigaretter underlättas av en lag som säger att en gravid kvinna inte får arresteras. Det kriminella paret ser sålunda till att sätta en kontinuerlig ström av ungar till världen för att på så vis undgå lagens långa arm. Problem uppstår när Carmine blir utbränd och får svårigheter att prestera i sänghalmen. En mycket rolig episod med underhållande prestationer från huvudrollsinnehavarna.
De två resterande episoderna når inte riktigt upp till samma klass som den första, även om de båda bjuder på fint skådespeleri och mycket humor. I den första av dem spelar Mastroianni och Loren ett äktenskapsbrytande par som grälar under en bilfärd. Avsnittet är i stort sett en enda lång dialog i och omkring bilen, vilket är tillräckligt intressant i sig och fungerar väl nog för att hålla intresset uppe episoden igenom.
Avslutar gör episoden om Mara, en sällskapsdam vars yrkesval inte ses på med blida ögon av hennes grannar. Mastroianni spelar mannen som uppvaktar henne, och tillsammans måste de försöka övertyga grannfuns son, som blivit blixtförälskad i Mara, om att glömma henne och istället fokusera på sin prästutbildning.
Även här finns många skratt, och den huvudsakliga behållningen är som i de andra episoderna det härliga samspelet mellan Mastroianni och Loren. Jag kan mot slutet inte undgå att känna att avsnittet är lite utdraget, men det är mitt enda egentliga klagomål på "Igår, idag, imorgon", som på det hela taget är en fin och rolig film.
"Vittoria De Sica - Masterpiece Collection" är en väldigt köpvärd box. Alla filmerna är mycket bra, lätta att uppskatta, och åtminstone tre av dem representerar en viktig del av filmhistorien. Det enda som hindrar boxen från att kamma hem en förbehållslös rekommendation från mig är det något skrala extramaterialet, och appropå det...
Filmade on location och till stor del befolkade av aktörer med liten till ingen erfarenhet av skådespeleri gjorde filmerna inom neorealismen, trots trendens relativt korta popularitet, ett stort avtryck i filmhistorien, och inspirerade till exempel filmskaparna inom den viktiga franska nya vågen.
De Sica var mycket prisad under sin livstid och är ihågkommen som en av de stora regissörerna.
Cykeltjuven
I efterkrigstidens Rom är arbetslösheten stor. Varje dag ställer sig Antonio (amatören Lamberto Maggiorani) i en lång kö utanför arbetsförmedlingen i hopp om att kunna bringa in lite pengar till familjen. När han dag blir erbjuden jobb som affischklistrare verkar lyckan vara gjord. Problemet är bara att jobbet kräver att han har en egen cykel, och Antonio har satt sin i pant.
Nöden är dock uppfinningens moder, och i samråd med sin fru bestämmer sig Antonio för att pantsätta familjens sängkläder, för att på så vis återfå sin cykel. Scenen där pantbankstjänstemannen placerar lakanen längst upp på ett ofantligt berg av sängkläder innehåller en av många slående bilder som De Sica levererar i filmen.
Antonio är stolt över sitt nya jobb, men lyckan blir kortvarig. Under hans första pass blir cykeln stulen av en förbipasserande oppurtunist. Polisen visar föga intresse av att hjälpa honom leta rätt på tjuven (skönt att vissa saker inte förändras), och det blir upp till Antonio att tillsammans med sin åttaårige son att ge sig ut på en till synes hopplös odyssé för att återfinna trampfordonet.
Genom Antonios och hans sons jakt på cykeln introduceras vi för en mängd lokaler och karaktärer. Även om filmen har ett allvarligt tema är många av dess konfrontationer av komisk natur. Sökandet efter en suspekt gubbe i en kyrka mitt under söndagsmässan och ett restaurangbesök på gränsen till nervsammanbrott är särskilt underhållande.
Maggioranis prestation som Antonio är alldeles förträfflig. De Sica hade en idé om att varje människa kunde spela sig själv till perfektion, en tanke jag ställer mig tveksam till. Snarare var det nog så att De Sica var mycket skicklig i att regissera sina aktörer, och det märks med all tydlighet i "Cykeltjuven".
Även om vi aldrig lär känna Antonio på djupet, förmedlar karaktären genom Maggioranis tolkning på pricken de känslor De Sica vill ingjuta i publiken. Den totala hopplösheten när cykeln blir stulen. Ångesten inför möjligheten att själv sno någon annans. Skammen när han åker fast. Allt detta berör.
Jag vill påstå att "Cykeltjuven" är ett sällsynt exempel på det perfekta narrativet. Enkelheten i storyn är genialisk. Det känns smått löjligt att använda termer som "high concept" när det gäller en 40-talsfilm, men om "Cykeltjuven" hade premiär idag, skulle dess tagline mycket väl kunna vara: "His bike was stolen. Now he wants it back!". Inget i storyn känns överflödigt och det finns ingen känsla av att något borde läggas till eller förklaras ytterligare. Det är bara att luta sig tillbaka och låta sig röras och underhållas av denna fantastiska film.
Miraklet i Milano
Den här filmen har beskrivits som en neorealistisk fantasi, och det är nog så nära sanningen man kan komma när det gäller "Miraklet i Milano". Den bär med sig neorealismens patos och samhällsskildring, men tar sin struktur från de klassiska sagorna och innehåller en stor del fantastiska element.
I huvudrollen återfinns Francesco Golisano. Han spelar hittebarnet Totò, som uppfostrats först av en gammal gumma och sedan på ett barnhem, utan någon som helst kontakt med omvärlden. När han blir myndig släpps han lös på Milanos gator, och som ett resultat av sin uppväxt ser han världen med totalt oskyldiga om än naiva ögon, som lite av en italiensk Forrest Gump. Han börjar genast med att hälsa på främlingar på gatan, och de stressade storstadsmänniskorna svarar med förskräckta huvudskakningar. De Sica får här in en del snygga kommentarer om det moderna storstadslivet.
Totò slår sig snart i lag med en hop luffare, som erbjuder honom tak över huvudet i form av spartanska vindskydd uppställda på ett fält bredvid järnvägen. De enkla byggnationerna förstörs tyvärr under en storm, men Totò verkar vara precis rätt kille för att få ordning på trashankarna, och under hans dåraktigt optimistiska ledarskap lyckas de små småningom bygga upp ett mindre samhälle av trivsamma skjul.
Medborgarna i luffarstaden trivs i sin enkelhet, men när olja upptäcks på marken de ockuperar dröjer det inte länge innan en illasinnad kapitalist, komplett med pälsrock och hög hatt, anlitar polis och militär för att köra bort lösdrivarna. Situationen verkar hopplös, ända tills titelns "mirakel" inträffar.
Jag måste säga att för att vara från 1951 så är "Miraklet i Milano" tämligen sprängfylld av specialeffekter. Miraklet består av att Totò får en magisk duva av spöket efter den gumma som tagit hand om honom. Duvan tillåter honom att göra i princip vad som helst, och blir ett effektivt vapen mot luffarnas fiender. Man har tagit till ganska sinnrika knep för att gestalta spöken, folk som flyger och ändrar kroppsform, och vid ett tillfälle levandegöra en staty. Effekterna håller naturligtvis inte måttet idag, och stundtals känns filmen faktiskt lite smålöjlig. Jag kan dock bortse från detta, då den har så mycket värme och humor.
Samhällsanalysen är välmenad och dramaturgiskt effektiv, men om man ska vara kritisk faktiskt ganska banal. Polis, militär, tjänstemän och rika bryr sig bara om makt och pengar och går inte att lita på. Luffare, fattiga och utstötta är måhända lite udda, men de enda som begripit vad livet går ut på. Nåja, filmen underhåller hur som helst.
Umberto D.
Även om "Cykeltjuven" trots sin humor inte är någon feel good-rulle, så tas priset för nedstämdhet i denna box av den gripande "Umberto D.". Filmen skildrar pensionärslivets vedermödor i ett fattigt Italien, och var De Sicas favoritögonblick i karriären. Han tillägnade denna film till sin far och det är uppenbart att han brann för dess ämne.
Herr Umbertos (Carlo Battisti) gyllene år kunde ha varit bättre. Pensionen är uselt låg, han är ensam och till råga på allt hotas han med vräkning av sin ragata till hyresvärdinna. De enda ljuspunkterna i livet är hans hund Flike (kan inte hitta ett namn på jycken som spelade rollen, med dess prestation är så bra att den förtjänar att nämnas) och den spröda vänskapen till hushållerskan i huset där han bor.
Han försöker desperat betala sina hyresskulder genom att sälja av gamla ägodelar. När han inte får in tillräckligt med pengar överväger han att tigga på gatan, men hans stolthet räddar honom från den förnedringen. Storyn är mycket sorglig, men De Sica visar även prov på sin förmåga att infoga subtil humor mitt i svärtan - när Umberto inte klarar av att hålla upp händerna för att tigga sätter han istället en upp- och nedvänd hatt i munnen på sin hund medan han själv skamset gömmer sig i ett gatuhörn.
Hushållerskan Maria (Maria-Pia Casilio) har samtidigt sina egna problem. Hon har blivit på smällen med en soldat, och då hon dejtar fler av dem vet hon inte vem fadern är. I en lång och berömd scen i filmens mitt vankar hon av och an i sitt rum och utför småsysslor. Scenen säger ingenting och allting på en och samma gång.
"Umberto D" är ingen typisk berättelse. Den skildrar bara vardagen hos ett par människor med svårigheter att klara sig. Och det gör den mycket väl.
Igår, idag, imorgon
De Sica skildrade inte enbart fattigdomens misär, utan arbetade även med mer lättsinniga filmer, och "Igår, idag, imorgon" är ett exempel på just detta. I detta Oscarbelönade verk ser vi Marcello Mastroianni och Sophia Loren gestalta tre olika par med tre olika öden. Filmen är uppdelad i tre fristående episoder med komiskt skildrade relationer som fokuspunkt.
Den första och starkaste episoden handlar om Adelina och Carmine, vars försörjning som säljare av smuggelcigaretter underlättas av en lag som säger att en gravid kvinna inte får arresteras. Det kriminella paret ser sålunda till att sätta en kontinuerlig ström av ungar till världen för att på så vis undgå lagens långa arm. Problem uppstår när Carmine blir utbränd och får svårigheter att prestera i sänghalmen. En mycket rolig episod med underhållande prestationer från huvudrollsinnehavarna.
De två resterande episoderna når inte riktigt upp till samma klass som den första, även om de båda bjuder på fint skådespeleri och mycket humor. I den första av dem spelar Mastroianni och Loren ett äktenskapsbrytande par som grälar under en bilfärd. Avsnittet är i stort sett en enda lång dialog i och omkring bilen, vilket är tillräckligt intressant i sig och fungerar väl nog för att hålla intresset uppe episoden igenom.
Avslutar gör episoden om Mara, en sällskapsdam vars yrkesval inte ses på med blida ögon av hennes grannar. Mastroianni spelar mannen som uppvaktar henne, och tillsammans måste de försöka övertyga grannfuns son, som blivit blixtförälskad i Mara, om att glömma henne och istället fokusera på sin prästutbildning.
Även här finns många skratt, och den huvudsakliga behållningen är som i de andra episoderna det härliga samspelet mellan Mastroianni och Loren. Jag kan mot slutet inte undgå att känna att avsnittet är lite utdraget, men det är mitt enda egentliga klagomål på "Igår, idag, imorgon", som på det hela taget är en fin och rolig film.
"Vittoria De Sica - Masterpiece Collection" är en väldigt köpvärd box. Alla filmerna är mycket bra, lätta att uppskatta, och åtminstone tre av dem representerar en viktig del av filmhistorien. Det enda som hindrar boxen från att kamma hem en förbehållslös rekommendation från mig är det något skrala extramaterialet, och appropå det...
EXTRAMATERIALET
På en egen skiva återfinns "Tidlösa mästerverk", en timslång dokumentär bestående av samlade intervjuer av och med De Sica. Karln gör ett gott och vältaligt intryck, alltid oantastligt klädd i kostym och slips. Man får ett hyfsat men ändå lite rörigt grepp om hans karriär, lång och fylld av filmer som den var. Även om dokumentären inte känns borkastad skulle jag gärna sett en djupdykning i var och en av filmerna som finns i boxen istället. Som det är nu berörs vissa av dem knappt alls.
Istället har varje film sitt eget extramaterial i form av läsbar trivia, samt bildgallerier, biografier och trailers. Det myckna läsbara materialet är förvisso intressant, men jag anser att sådant främst hör hemma i böcker och inte på dvd.
Extramaterialet får godkänt, varken mer eller mindre.
Istället har varje film sitt eget extramaterial i form av läsbar trivia, samt bildgallerier, biografier och trailers. Det myckna läsbara materialet är förvisso intressant, men jag anser att sådant främst hör hemma i böcker och inte på dvd.
Extramaterialet får godkänt, varken mer eller mindre.
TRE SAKER
1. De Sica samarbetade på samtliga filmer i denna box med manusförfattaren Cesare Zavattini. De båda var något av ett radarpar, och Zavattini har sålunda stor del i De Sicas framgångsrika karriär.
2. Både Zavattini och De Sica var medlemmar i Italiens kommunistparti.
3. Sophia Loren utför i slutet av "Igår, idag, imorgon" en striptease inför en kärlekskrank Marcello Mastroianni. Scenen hade stor del i filmens framgång, och räknas till de mest klassiska scenerna i italiensk film.
2. Både Zavattini och De Sica var medlemmar i Italiens kommunistparti.
3. Sophia Loren utför i slutet av "Igår, idag, imorgon" en striptease inför en kärlekskrank Marcello Mastroianni. Scenen hade stor del i filmens framgång, och räknas till de mest klassiska scenerna i italiensk film.
JOEL FORNBRANT (2008-01-25)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
