30-årsjubileum för ordet ”videovåld”
FILMENDen 2 december 1980 var jag nästan sju och ett halvt år och för ung för att ha något minne av den stora videovåldsdebatten som bubblade upp efter tv-sändningen av samhällsprogrammet "Studio S" i TV1 som kanalen hette då. Dock minns jag hur man hörde talas om vissa av filmerna som sorterades in i facket "videovåld" och totalförbjöds från marknaden under de kommande åren. Det var någon granne som hade "House by the Cemetery" och någons storebror som hade "Den krypande hämnaren" och så vidare. Utan att ha sett någon av dessa filmer så skapade jag mig mentala filmsekvenser som var så ruskigt otäcka att det inte fanns på kartan att jag skulle se dem!
Jag var oerhört känslig för blod och våld som liten. Jag var en sådan där som blundade eller sprang ut ur vardagsrummet när det blev för otäckt i en helt vanlig film. Det dröjde fram till högstadieåldern innan jag vågade se "Fredagen den 13:e Del 4" och minns att jag efteråt undrade vad som var så otäckt. Några år senare började zombiefilmer och liknande cirkulera i vänskapskretsen och vips hade man sett det mesta. Idag har jag, inte minst tack vare denna sajt, sett många av de filmer som stympades av censuren eller totalförbjöds. Otroligt nog har jag inte påverkats av detta...
Jag skiljer på orealistiskt och realistiskt våld, och realistiskt våld är betydligt mer otäckt. En film som påverkade mig något enormt som liten var "Gräshopporna" där det fanns en scen där Donald Sutherland (vars karaktär lite lustigt nog hette Homer Simpson) hoppar ihjäl en liten unge. Den scenen hemsökte mig för tid och evighet. Våldsamt handgemäng får mig också att må illa, som slutfajten mellan Mel Gibson och Jet Li i "Dödligt vapen 4". Det är ju krasst sett mycket mer sannolikt att man kan bli utsatt för våld av det slaget om man befinner sig vid fel plats och vid fel tid i en vanlig svensk stad än att man skulle bli upphängd på en köttkrok och sågad i bitar.
Med det sagt går vi i den här boxen. I och med att videon började dyka upp i svenska hem kom även möjligheten att se filmer som aldrig skulle gå upp på biografer, och i och med det kom även möjligheten att barn såg saker de inte skulle se. Med detta som bakgrund hade debatten kring våld på "videogram" börjat bubbla upp och samhällsprogrammet "Studio S" tog upp det hela i ett beryktat program som de flesta nog sett snuttar ur genom åren, men kanske aldrig i sin timslånga helhet. Redaktionen senarelade sändningen då de faktiskt visade klipp ur några högst olämpliga filmer, något som i sig blev vilt diskuterat redan under programmets gång.
I studion fanns två politiker, dåvarande utbildningsministern Jan-Erik Wikström (fp) och författaren Per Olof Sundman (c) samt några representanter ur det svenska folket som klumpats ihop som "föräldrar". Skepparkransförsedda Göran Elwin ledde programmet och demonstrerade hur man stoppade in en kassett i en toppmatad videobandspelare. Under programmets gång får vi se hur en hel skolgård med ungar lite skrytsamt säger att de sett våldsamma filmer, och sedan i ett lugnare inslag några barn som berättar om hur de haft svårt att sova efter att sett något otäckt.
Det ska sägas att de klipp som visas ur bland annat "Motorsågsmassakern" och "The Boogeyman" inte är speciellt trevliga, men man skulle kunna ta vilken intensiv scen ur vilken skräckfilm som helst ur sitt sammanhang och det skulle bli ungefär samma effekt. Som tittare får man intrycket av att varenda film består av 90 minuter extremt våld och så är det ju inte riktigt. Redaktionen kommenterar aldrig heller urvalet av scener vilket gör att man styr det hela precis som man vill. Reaktionerna låter inte vänta på sig. Alla tycker att det är fruktansvärt – politikerna, föräldrarna och redaktionsmedlemmarna. Problemet är här att redaktionen inte har någon bad guy att skylla på. I bandade intervjuer ställs några av videodistributörerna mot väggen och de sitter smått livrädda och svarar på frågor, fullt medvetna om vad de har för filmer i sitt sortiment men ursäktar sig genom att droppa oerhört barnvänliga titlar eller skylla på "grabbarna i butiken" när det kommit fram att tolvåringar hyrt våldsfilmer i en butik.
I stället blir det politikerna som blir the bad guys och kanske främst Jan-Erik Wikström som trots att han klämt ur sig ett bibelcitat som går ut på att han vill att alla som på något vis är inblandade i att barn kan se våldfilmer ska få "en kvarnsten runt sin hals och sänkas ned i havet", pressas hårt av föräldrarna om varför ingenting görs NU PÅ EN GÅNG! Ganska oväntad utveckling av debatten.
Bland föräldrarna finns en obducent (!) med rejäla polisonger som gör några nyanserade kommentarer, men samtidigt menar att det är "barnmisshandel" när barn ser på sådana här filmer. Där kommer vi lite till pudelns kärna: De här filmerna var aldrig ämnade för barn och jag tror dessutom att problemet aldrig var så stort som det verkar vara enligt programmet. Att man hakat upp sig så kring detta är förargligt, speciellt som man i programmet inte får speciellt många belägg för att filmerna faktiskt påverkat barnen i något större perspektiv.
Ur ett annat perspektiv är det så klart intressant att se debatten då diskussionerna kring censur och uppfostran är relevanta än i dag. Men debatten är ensidig och kanske var det därför det faktiskt hände någonting efter programmet.
Jag var oerhört känslig för blod och våld som liten. Jag var en sådan där som blundade eller sprang ut ur vardagsrummet när det blev för otäckt i en helt vanlig film. Det dröjde fram till högstadieåldern innan jag vågade se "Fredagen den 13:e Del 4" och minns att jag efteråt undrade vad som var så otäckt. Några år senare började zombiefilmer och liknande cirkulera i vänskapskretsen och vips hade man sett det mesta. Idag har jag, inte minst tack vare denna sajt, sett många av de filmer som stympades av censuren eller totalförbjöds. Otroligt nog har jag inte påverkats av detta...
Jag skiljer på orealistiskt och realistiskt våld, och realistiskt våld är betydligt mer otäckt. En film som påverkade mig något enormt som liten var "Gräshopporna" där det fanns en scen där Donald Sutherland (vars karaktär lite lustigt nog hette Homer Simpson) hoppar ihjäl en liten unge. Den scenen hemsökte mig för tid och evighet. Våldsamt handgemäng får mig också att må illa, som slutfajten mellan Mel Gibson och Jet Li i "Dödligt vapen 4". Det är ju krasst sett mycket mer sannolikt att man kan bli utsatt för våld av det slaget om man befinner sig vid fel plats och vid fel tid i en vanlig svensk stad än att man skulle bli upphängd på en köttkrok och sågad i bitar.
Med det sagt går vi i den här boxen. I och med att videon började dyka upp i svenska hem kom även möjligheten att se filmer som aldrig skulle gå upp på biografer, och i och med det kom även möjligheten att barn såg saker de inte skulle se. Med detta som bakgrund hade debatten kring våld på "videogram" börjat bubbla upp och samhällsprogrammet "Studio S" tog upp det hela i ett beryktat program som de flesta nog sett snuttar ur genom åren, men kanske aldrig i sin timslånga helhet. Redaktionen senarelade sändningen då de faktiskt visade klipp ur några högst olämpliga filmer, något som i sig blev vilt diskuterat redan under programmets gång.
I studion fanns två politiker, dåvarande utbildningsministern Jan-Erik Wikström (fp) och författaren Per Olof Sundman (c) samt några representanter ur det svenska folket som klumpats ihop som "föräldrar". Skepparkransförsedda Göran Elwin ledde programmet och demonstrerade hur man stoppade in en kassett i en toppmatad videobandspelare. Under programmets gång får vi se hur en hel skolgård med ungar lite skrytsamt säger att de sett våldsamma filmer, och sedan i ett lugnare inslag några barn som berättar om hur de haft svårt att sova efter att sett något otäckt.
Det ska sägas att de klipp som visas ur bland annat "Motorsågsmassakern" och "The Boogeyman" inte är speciellt trevliga, men man skulle kunna ta vilken intensiv scen ur vilken skräckfilm som helst ur sitt sammanhang och det skulle bli ungefär samma effekt. Som tittare får man intrycket av att varenda film består av 90 minuter extremt våld och så är det ju inte riktigt. Redaktionen kommenterar aldrig heller urvalet av scener vilket gör att man styr det hela precis som man vill. Reaktionerna låter inte vänta på sig. Alla tycker att det är fruktansvärt – politikerna, föräldrarna och redaktionsmedlemmarna. Problemet är här att redaktionen inte har någon bad guy att skylla på. I bandade intervjuer ställs några av videodistributörerna mot väggen och de sitter smått livrädda och svarar på frågor, fullt medvetna om vad de har för filmer i sitt sortiment men ursäktar sig genom att droppa oerhört barnvänliga titlar eller skylla på "grabbarna i butiken" när det kommit fram att tolvåringar hyrt våldsfilmer i en butik.
I stället blir det politikerna som blir the bad guys och kanske främst Jan-Erik Wikström som trots att han klämt ur sig ett bibelcitat som går ut på att han vill att alla som på något vis är inblandade i att barn kan se våldfilmer ska få "en kvarnsten runt sin hals och sänkas ned i havet", pressas hårt av föräldrarna om varför ingenting görs NU PÅ EN GÅNG! Ganska oväntad utveckling av debatten.
Bland föräldrarna finns en obducent (!) med rejäla polisonger som gör några nyanserade kommentarer, men samtidigt menar att det är "barnmisshandel" när barn ser på sådana här filmer. Där kommer vi lite till pudelns kärna: De här filmerna var aldrig ämnade för barn och jag tror dessutom att problemet aldrig var så stort som det verkar vara enligt programmet. Att man hakat upp sig så kring detta är förargligt, speciellt som man i programmet inte får speciellt många belägg för att filmerna faktiskt påverkat barnen i något större perspektiv.
Ur ett annat perspektiv är det så klart intressant att se debatten då diskussionerna kring censur och uppfostran är relevanta än i dag. Men debatten är ensidig och kanske var det därför det faktiskt hände någonting efter programmet.
EXTRAMATERIALET
Som extramaterial finns ett kort klipp ur "Filmkrönikan" från 2002 där man letat rätt på två av de barn som "hade svårt att sova" som nu i vuxen ålder berättar att de agerade helt enligt manus och sa det som "Studio S"-redaktionen ville ha. Då de här barnens vittnesmål är det som hela debatten bottnar i så ställs allt i ett helt nytt ljus. Detta plus ett rejält antal textsidor där hela debatten kring videovåld från 1980 till i dag redovisas får mig att önska att man skulle gjort en riktigt bra dokumentär i stället för att bara leverera småbitar så här. Nu är i och för sig boxen bra som den är, men tänk vad mycket bättre det hade varit med en riktigt välgjord dokumentär...
I övrigt finns det ett inslag från årets upplaga av Fantastisk filmfestival i Lund som fokuserade kring 30-årsjubileumet av "Studio S"-sändningen där vi får se delar av en paneldebatt och intervjuer om censur och våldsfilmer.
Man kan även läsa lite fakta om filmerna som togs upp i programmet och se trailers till alla åtalade filmer. Allt detta på den första skivan, men det finns ytterligare sju skivor i boxen som får klumpas ihop som extramaterial. Det är nämligen sex av de filmer som totalförbjöds, här helt oklippta. Det är "Motorsågsmassakern" (med en egen bonusskiva med extramaterial), "Verktygsmördaren", "The Boogeyman", "Dödens mannekänger", "Eaten Alive" och "Terror". Som ni ser är de flesta redan recenserade här på DVDKritik.se.
I sin helhet får "Studio S & Videovåldet" ses som en liten kulturgärning som ger oss både debatten, dess efterspel och filmerna den handlade om.
I övrigt finns det ett inslag från årets upplaga av Fantastisk filmfestival i Lund som fokuserade kring 30-årsjubileumet av "Studio S"-sändningen där vi får se delar av en paneldebatt och intervjuer om censur och våldsfilmer.
Man kan även läsa lite fakta om filmerna som togs upp i programmet och se trailers till alla åtalade filmer. Allt detta på den första skivan, men det finns ytterligare sju skivor i boxen som får klumpas ihop som extramaterial. Det är nämligen sex av de filmer som totalförbjöds, här helt oklippta. Det är "Motorsågsmassakern" (med en egen bonusskiva med extramaterial), "Verktygsmördaren", "The Boogeyman", "Dödens mannekänger", "Eaten Alive" och "Terror". Som ni ser är de flesta redan recenserade här på DVDKritik.se.
I sin helhet får "Studio S & Videovåldet" ses som en liten kulturgärning som ger oss både debatten, dess efterspel och filmerna den handlade om.
TRE SAKER
1. Nästa år kommer sannolikt den svenska filmcensuren att avskaffas helt och hållet. Enligt förslag ska en ny myndighet svara för åldersgränserna, men tiden då filmer granskades och klipptes är sannolikt förbi.
2. Omslaget på boxen är schysst med bilder på gamla videobandspelare och tv-apparater samt en diskret inramning av VHS-kassettsdetaljer.
3. I februari 2007 startades Studio S Entertainment som givit ut denna box. Var namnet kom i från är lätt att räkna ut...
2. Omslaget på boxen är schysst med bilder på gamla videobandspelare och tv-apparater samt en diskret inramning av VHS-kassettsdetaljer.
3. I februari 2007 startades Studio S Entertainment som givit ut denna box. Var namnet kom i från är lätt att räkna ut...
KOMMENTARER -
Läs kommentarer (1)
DELA ELLER TIPSA
DVD
