Mästerligt skriven tv för andra gången

FILMEN

Marvels Netflixproducerade New York-universum (inuti det filmiska universumet) har efter ett år "bara" visat två av fyra individuella serier, men det har varit riktigt lovande hittills. Premiärsäsongen av "Daredevil" var lysande och den första säsongen av "Jessica Jones" var fullt godkänd och nu kommer "Daredevil" tillbaka med en andra omgång i minst samma klass. "Luke Cage" släpps lös i höst och sen får vi se vad som händer innan "Iron Fist" kompletterar kvartetten. Mer av "Daredevil" och "Jessica Jones" är förmodligen givet, och jag säger inte nej till det.

När vi nu kommer in i handlingen är det värmebölja i Hell's Kitchen. Matt Murdock (Charlie Cox) har blivit Daredevil fullt ut med specialgjord kostym och allt och gör livet surt för buset nattetid. På dagtid driver han sin egen advokatfirma med Foggy Nelson (Elden Henson) och Karen Page (Deborah Ann Woll) som dock inte riktigt lyckas få de stora kunderna. De har valt att stå på den lille mannen och kvinnans sida och får därför betalt i fruktkorgar och annat. Tiderna är svåra och konkursen svävar som ett mörkt moln borta i horisonten.

New York skakas av en rad våldsdåd där ett antal kriminella gäng mer eller mindre avrättats. Alla misstänker förstås att det handlar om gängkrig men i själva verket är det en enda person som är skyldig. Daredevil hittar honom i natten och blir själv skjuten mitt i hjälmen vilket är anledning nog att förbättra kostymen. När han träffar honom nästa gång blir det mer av en psykologisk kamp än en fysisk och vi får veta lite mer om mannen och hans motiv. Han är Frank Castle (Jon Bernthal), en före detta soldat som förlorat sin fru och barn. Han är ute på en hämndturné och det enda sättet för honom att få rättvisa är att döda de skyldiga. Ryktet har redan givit honom ett öknamn: The Punisher. Daredevil försöker tala honom till rätta och välja en lösning som inte innefattar döda kroppar men det är kört.

När Castle slutligen åker fast blir det Murdock och Nelson som ska försvara honom i "årtiondets rättegång". Karen blir extra engagerad i fallet då hennes research visar att det finns mängder av konstigheter kring Castle och speciellt omständigheterna runt hans familjs död. Mitt i allt detta blir Matt distraherad. Från ingenstans kommer Elektra Natchios (Elodie Yung) och behöver hans hjälp. Elektra är en bekant från förr som har en viss makt över Matt, så där så att han släpper allt för hennes skull. Hon skjuter in en slant i firman så det motiverar Matts frånvaro, men hans brist på fokus får allvarliga konsekvenser i vänskapen och arbetsrelationen till framför allt Foggy. Karen ser sig besviken på ett annat vis då hon och Matt inlett en kärleksrelation som uppenbart påverkas av Elektra.

I några flashbacks ser vi hur Matt och Elektra blev ett sorts par men även hur deras olikheter i vissa väsentliga värderingar blev det som skilde dem åt. Nu behöver Elektra Matts, eller snarare Daredevils hjälp, i ett problem som först inkluderar den japanska maffian Yakuza och sedan den kriminella falangen Handen, som Elektra och Matts mentor Stick (Scott Glenn) kämpat emot länge. Ju länge säsongen går ju mer utkristalliserar sig två separata storylines som inte spretar bort från varandra, men egentligen inte går samman heller. Bra blir det i alla fall och "Daredevils" andra säsong är mästerligt skriven tv inom det actionbetonade superhjältefacket.

Skådespelarmässigt är det återigen lysande. Grundtrion med Cox, Woll och Henson är otroligt stabil och rätt. Alla får utrymme att utveckla sina karaktärer under säsongens gång och det går spikrakt framåt. Nya denna gång är Bernthal och Yung som båda också är övertygande i sina gestaltningar och blir utmärkta tolkningar av karaktärerna jag läst i serietidningarna. Bernthal kom in under min radar under de första säsongerna av "The Walking Dead" där jag tyckte han mest var jobbig och bökig. Här kommer han absolut mer till sin rätt när han gestaltar den komplicerade antihjälten. Yung har rätt fysik och "full i fan"-blick för att ge liv åt den förföriskt farliga Elektra så det är verkligen två fullträffar där.

Under förra säsongen var en av de stora behållningarna Vincent D'Onofrios insats som Wilson Fisk, den otroligt milda men samtidigt kokande aggressiva brottsherren. Fisk dyker upp i några avsnitt och vi ser hur han håller på att förvandlas till karaktären Kingpin som läsare av serien känner väl till. Trots att det bara handlar om några avsnitt bevisar D'Onofrio återigen varför hans rollgestaltning är en av de bästa Marvelskurkarna som fångats på film hittills. Fullständigt magiskt och en sekvens tillsammans med Cox går till historien som en av de starkaste scenerna i säsongen.

En annan scen ur säsongen som går till historien är slutet på avsnitt tre där Daredevil tar sig an en nästan omöjlig situation i en sekvens som liknar den långa tagningen i första säsongen. Här har man i och för sig inte gjort en lång tagning på samma sätt, men kontentan är den samma: att visa Daredevils fysik och efterspelet av en fysiskt krävande insats. Mycket bra!

Jag gillar den ickelinjära stilen på avsnitten. Det var tydligt redan i den första säsongen, men även i denna är det som det är en tretton timmar lång film som bara klippts upp utan att ta hänsyn till dramaturgiska kurvor och liknande. Fast samtidigt är det inte så, utan avsnitten är avsnitt om än allt annat än strömlinjeformade. Ibland startar de med en riktig actionsekvens som i vilken annan actionserie som helst skulle vara avsnittets final, och ibland är det knappt någon action alls utan totalt dialogdrivet där de små gesterna och agerandet kommer före akrobatiskt raffel. Jag säger inte att det är unikt på något sätt, men "Daredevil"-teamet har verkligen prickat rätt format för sin serie.

Vad jag inte är riktigt lika förtjust i är det råa våldet, speciellt när det handlar om rena misshandlingar. Här kommer våldet lite för nära verkligheten och jag tycker att det är obehagligt att se. Generellt sett är superhjältefilmer och -tv-serier ganska polerade när det gäller våldets konsekvenser men här får vi vår beskärda del av mosade ansikten och det gör mig lite lätt illamående.

Med det sagt kan jag dock bara konstatera att "Daredevil" fortsätter att vara en av de bästa superhjältefilmatiseringar som gjorts. Det är en riktigt bra serie!


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. Både Charlie Cox och Scott Glenn, men framför allt den förre, är väldigt duktiga på att spela blinda. Det måste vara otroligt svårt som seende skådespelare att titta förbi eller igenom sina medskådespelare och fixera blicken på ingenting i det mer intima skådespelet. Jag kan inte minnas ett enda tillfälle där deras blick avslöjar att de faktiskt ser.

2. I serien och i de tidigare filmatiseringarna har The Punisher en stor vit stiliserad dödskalle på sitt bröst som kännetecknande uniform. I och med att detta är en originstory har han inte det (eller...?) men man ser hur idén väcks till liv vid ett antal tillfällen.

3. Jag hittar några solklara kopplingar till "Jessica Jones", men det är mycket möjligt att de smugit in någon syftning på "Luke Cage" och "Iron Fist" också. Det ska bli väldigt intressant att se när dessa fyra karaktärer knyts ihop allt mer.


ANDERS JAKOBSON (2016-03-25)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

Relaterade recensioner (27)
20 senaste recensionerna i kategorin action
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Action, TV-serie
Format: Streamat
Utkomstår: 2016
Bolag: Netflix
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Fler recensioner i med skådespelarna i filmen:
Köp filmen hos:
Delning:

NIO TIPS FRÅN NOVEMBER
12 SENASTE
THRILLERNA