Ömsom imponerande, ömsom bedrövlig
FILMENLek med tanken för en stund att den första "Star Wars"-filmen inte var starten på ett populärkulturellt fenomen med en hel värld av relaterade filmer, tv-serier, böcker och all tänkbar merchandise. Tänk i stället att det blev en kultfilm, älskad av många men ingen braksuccé. Föreställ er att ni inte såg den när det begav sig utan att det är först i modern tid ni tar del av den. Vad skulle man egentligen tycka om den då? Skulle man skruva på sig åt bristande specialeffekter, högtravande dialog, storyns olika världar och folk, och åt det ändå rätt pretentiösa anslaget?
Så känner jag efter att ha sett "Willow", en 25 år gammal kultfilm som jag missade helt när det begav sig och inte haft anledning att se förrän nu. Att jag refererar till "Star Wars" är inte så långsökt som man kan tro. George Lucas står för storyn och den skrevs - enligt uppgift - med Warwick Davis i den tänkta huvudrollen (Davis debuterade som elvaåring i "Jedins återkomst") och i stora drag finns det ganska gott om likheter med "Star Wars" upplägg, trots att detta är en fantasyfilm med troll och häxor och magi och svärdsvingande hjältar.
Ron Howard regisserade filmen och i sina bästa stunder blir jag lite imponerad över det ändå rätt episka anslaget, men i sina sämsta stunder tycker jag att det är en kalkonfilm så det skramlar om det. Jag föreställer mig att det kanske hade varit annorlunda om jag hade sett "Willow" som femtonåring - helst ännu yngre, men det hade varit totalt omöjligt - och haft det där viktiga nostalgiska bandet i bagaget (som jag till exempel har till "Legenden - Mörkrets härskare", en film som jag tror att många som inte sett den tidigare upplever på exakt samma sätt som jag känner inför "Willow").
Storyn då? Det är mörka tider och den onda drottningen Bavmorda (Jean Marsh) härskar obehindrat. En profetia säger att ett flickebarn med ett speciellt märke är den som slutligen ska störta Bavmorda, och som försäkringsåtgärd håller hon alla gravida kvinnor fångna och tar deras barn. När så detta flickebarn faktiskt föds, smugglas hon ut och hamnar slutligen hos ett kortvuxet folk kallat Nelvins. Motvilliga bonden och aspirerande magikern Willow (Davis) blir den som hittar barnet och efter lite rabalder skickas han i väg på ett uppdrag tillsammans med några andra för att lokalisera en Daikini, det vill säga en människa, som får ta hand om barnet. Han hittar en sådan, en fängslad krigare - Madmartigan (Val Kilmer) - som lovar att ta hand om barnet.
Det dröjer dock inte länge innan barnet blir kidnappad av några Brunisar som är några ungefär 25 cm långa figurer. I samband med detta får Willow veta att barnet är speciellt och får ett nytt uppdrag om att skydda det och föra det till en trollpacka. Det stora äventyret inleds, men hack i häl har Willow drottningen Bavmorda och hennes krigare.
Det finns oerhört många beröringspunkter med "Sagan om ringen", med den kortväxta hjälten och ett inledande brödraskap, ett väktande uppdrag med mera. Vid ett tillfälle mot slutet kommer hela gänget till något som verkligen ser ut som Mordors svarta portar, så det känns nästan som om Peter Jackson sneglat lite på filmen.
Blandningen av fantasy, rätt mycket komedi och familjeanpassad action fungerar väl egentligen på något plan, och som sagt - i ena stunden gillar jag det och i andra tycker jag att det är bedrövligt. Men det slutgiltiga omdömet blir väl ändå positivt. Jag ser filmens kultvärde men är kanske inte speciellt tagen av den.
Så känner jag efter att ha sett "Willow", en 25 år gammal kultfilm som jag missade helt när det begav sig och inte haft anledning att se förrän nu. Att jag refererar till "Star Wars" är inte så långsökt som man kan tro. George Lucas står för storyn och den skrevs - enligt uppgift - med Warwick Davis i den tänkta huvudrollen (Davis debuterade som elvaåring i "Jedins återkomst") och i stora drag finns det ganska gott om likheter med "Star Wars" upplägg, trots att detta är en fantasyfilm med troll och häxor och magi och svärdsvingande hjältar.
Ron Howard regisserade filmen och i sina bästa stunder blir jag lite imponerad över det ändå rätt episka anslaget, men i sina sämsta stunder tycker jag att det är en kalkonfilm så det skramlar om det. Jag föreställer mig att det kanske hade varit annorlunda om jag hade sett "Willow" som femtonåring - helst ännu yngre, men det hade varit totalt omöjligt - och haft det där viktiga nostalgiska bandet i bagaget (som jag till exempel har till "Legenden - Mörkrets härskare", en film som jag tror att många som inte sett den tidigare upplever på exakt samma sätt som jag känner inför "Willow").
Storyn då? Det är mörka tider och den onda drottningen Bavmorda (Jean Marsh) härskar obehindrat. En profetia säger att ett flickebarn med ett speciellt märke är den som slutligen ska störta Bavmorda, och som försäkringsåtgärd håller hon alla gravida kvinnor fångna och tar deras barn. När så detta flickebarn faktiskt föds, smugglas hon ut och hamnar slutligen hos ett kortvuxet folk kallat Nelvins. Motvilliga bonden och aspirerande magikern Willow (Davis) blir den som hittar barnet och efter lite rabalder skickas han i väg på ett uppdrag tillsammans med några andra för att lokalisera en Daikini, det vill säga en människa, som får ta hand om barnet. Han hittar en sådan, en fängslad krigare - Madmartigan (Val Kilmer) - som lovar att ta hand om barnet.
Det dröjer dock inte länge innan barnet blir kidnappad av några Brunisar som är några ungefär 25 cm långa figurer. I samband med detta får Willow veta att barnet är speciellt och får ett nytt uppdrag om att skydda det och föra det till en trollpacka. Det stora äventyret inleds, men hack i häl har Willow drottningen Bavmorda och hennes krigare.
Det finns oerhört många beröringspunkter med "Sagan om ringen", med den kortväxta hjälten och ett inledande brödraskap, ett väktande uppdrag med mera. Vid ett tillfälle mot slutet kommer hela gänget till något som verkligen ser ut som Mordors svarta portar, så det känns nästan som om Peter Jackson sneglat lite på filmen.
Blandningen av fantasy, rätt mycket komedi och familjeanpassad action fungerar väl egentligen på något plan, och som sagt - i ena stunden gillar jag det och i andra tycker jag att det är bedrövligt. Men det slutgiltiga omdömet blir väl ändå positivt. Jag ser filmens kultvärde men är kanske inte speciellt tagen av den.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet har några år på nacken men har liksom ramats in av nyinspelade kommentarer, vilket blir en ganska trivsam kombination. Det har kanske inte funnits budget att göra något rejält på nytt, samtidigt som det äldre materialet har varit tillräckligt bra för att inte användas. Det fungerar i alla fall.
Ron Howard nykommenterar lite bortklippt material som handlar om scener som inte fungerade eller som behövde trimmas bort av andra skäl. Med lite distans kan Howard prata om scenerna med nya värderingar. En liknande inramning får en fristående making of, och specialen om morfning får en dubbel inramning då den nykommenteras av Dennis Muren som i inslaget redan kommenterar ett äldre inslag... Komplicerat! Specialen handlar om morfningstekniken som i princip uppfanns till filmen. Även om slutresultatet inte är så där knäckande snyggt var det top-of-the-line när filmen gjordes och helt banbrytande.
Huvudpersonen Warwick Davis får sedan kommentera lite gamla bilder och ge sin bild av inspelningen och upplevelsen. Enkelt, men fullt fungerande.
Till sist finns det en titt på några matte paintings ur filmen. Detta svåröversatta uttryck syftar på målade bakgrunder eller förlängningar av scenbyggen, sådant som numera görs helt digitalt men en gång i tiden gjordes för hand.
Ron Howard nykommenterar lite bortklippt material som handlar om scener som inte fungerade eller som behövde trimmas bort av andra skäl. Med lite distans kan Howard prata om scenerna med nya värderingar. En liknande inramning får en fristående making of, och specialen om morfning får en dubbel inramning då den nykommenteras av Dennis Muren som i inslaget redan kommenterar ett äldre inslag... Komplicerat! Specialen handlar om morfningstekniken som i princip uppfanns till filmen. Även om slutresultatet inte är så där knäckande snyggt var det top-of-the-line när filmen gjordes och helt banbrytande.
Huvudpersonen Warwick Davis får sedan kommentera lite gamla bilder och ge sin bild av inspelningen och upplevelsen. Enkelt, men fullt fungerande.
Till sist finns det en titt på några matte paintings ur filmen. Detta svåröversatta uttryck syftar på målade bakgrunder eller förlängningar av scenbyggen, sådant som numera görs helt digitalt men en gång i tiden gjordes för hand.
TRE SAKER
1. Filmen Oscarsnominerades för bästa ljudeffekter och bästa visuella effekter.
2. "Willow" har ynglat av sig i lite böcker, serietidningar och dataspel.
3. En uppföljare som tv-serie eller film har varit på tal av och till under alla år och Warwick Davis är fortfarande sugen på att göra rollen på nytt.
2. "Willow" har ynglat av sig i lite böcker, serietidningar och dataspel.
3. En uppföljare som tv-serie eller film har varit på tal av och till under alla år och Warwick Davis är fortfarande sugen på att göra rollen på nytt.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Val Kilmer (12)
Val Kilmer (12)
