Från vild hund till vildhund
FILMENJack Londons "Skriet från vildmarken" är en klassiker som de flesta borde hört talas om. Men i fall man läst den, eller sett någon tidigare filmatisering, är förstås en annan femma. Jag kan inte med säkerhet säga att jag gjort det även om det är en berättelse jag är väl medveten om. I alla fall till namnet.
Denna version ska berätta historien mer ur hunden Bucks vinkel än de människor som rör sig i den. För att göra det fullt ut har Buck och alla andra hundar skapats med dataanimationer. Det innebär att de kan göra saker som hundar inte borde kunna göra och att de emellanåt får lite mänskliga drag. Resultatet är å ena sidan enastående, men å andra sidan blir det lite väl mycket "data". Detta är speciellt märkbart i filmens inledning där vi träffar den gigantiska hunden Buck i den amerikanska södern. Han tillhör en domare, vilket ger honom något sorts frikort i samhället. Han är tämligen vild och snudd på okontrollerbar där han far runt som en felprogrammerad gräsklipparrobot i 150-kilosklassen.
En man kidnappar Buck för på en helt annan plats i USA är rejäla hundar värda en bra slant. Vi är nämligen i slutet av 1800-talet och stora hundar behövs till att dra slädar i Alaska. Där hamnar Buck efter att ha fått stifta bekantskap med onda män som lärt honom att lyda med hjälp av hårda påkar. Buck köps av postmannen Perrault (Omar Sy) och hans medhjäpare Francoise (Cara Gee). Buck kastas in i deras hundspann och är givetvis hopplöst usel, men han lär sig snabbt och vinner både andra hundars och människornas respekt.
På omslaget ser vi Harrison Ford. Han spelar John Thornton, en man som av olika anledningar sökt ensamheten långt uppe i Alaska. Hans vägar korsas med Buck då och då och under andra hälften av filmen håller de ihop. Buck har då en massa erfarenheter innanför pälsen, men han känner även en dragning till vilda. Ett "skri" som blir allt starkare och starkare.
Jag måste säga att jag blir oväntat engagerad och indragen i filmen på en gång. Jag hade på förhand förväntat mig någon sorts barnfilm av ett slag som hör till det förgångna, men överraskande nog gav filmen betydligt mer än jag hade trott. Det hjälper förstås att jag har en 9,5-årig labrador i mitt hem som förgyller livet och som jag sannolikt har givit fler mänskliga och intelligenta drag än vad som är rimligt. Det gör att jag uppskattar hundskildringarna. Animatörerna har gjort sin läxa - och mer.
Denna version av "The Call of the Wild" är mycket bra. Jag förstår att historien är en klassiker. Det bekräftar filmen väl.
Denna version ska berätta historien mer ur hunden Bucks vinkel än de människor som rör sig i den. För att göra det fullt ut har Buck och alla andra hundar skapats med dataanimationer. Det innebär att de kan göra saker som hundar inte borde kunna göra och att de emellanåt får lite mänskliga drag. Resultatet är å ena sidan enastående, men å andra sidan blir det lite väl mycket "data". Detta är speciellt märkbart i filmens inledning där vi träffar den gigantiska hunden Buck i den amerikanska södern. Han tillhör en domare, vilket ger honom något sorts frikort i samhället. Han är tämligen vild och snudd på okontrollerbar där han far runt som en felprogrammerad gräsklipparrobot i 150-kilosklassen.
En man kidnappar Buck för på en helt annan plats i USA är rejäla hundar värda en bra slant. Vi är nämligen i slutet av 1800-talet och stora hundar behövs till att dra slädar i Alaska. Där hamnar Buck efter att ha fått stifta bekantskap med onda män som lärt honom att lyda med hjälp av hårda påkar. Buck köps av postmannen Perrault (Omar Sy) och hans medhjäpare Francoise (Cara Gee). Buck kastas in i deras hundspann och är givetvis hopplöst usel, men han lär sig snabbt och vinner både andra hundars och människornas respekt.
På omslaget ser vi Harrison Ford. Han spelar John Thornton, en man som av olika anledningar sökt ensamheten långt uppe i Alaska. Hans vägar korsas med Buck då och då och under andra hälften av filmen håller de ihop. Buck har då en massa erfarenheter innanför pälsen, men han känner även en dragning till vilda. Ett "skri" som blir allt starkare och starkare.
Jag måste säga att jag blir oväntat engagerad och indragen i filmen på en gång. Jag hade på förhand förväntat mig någon sorts barnfilm av ett slag som hör till det förgångna, men överraskande nog gav filmen betydligt mer än jag hade trott. Det hjälper förstås att jag har en 9,5-årig labrador i mitt hem som förgyller livet och som jag sannolikt har givit fler mänskliga och intelligenta drag än vad som är rimligt. Det gör att jag uppskattar hundskildringarna. Animatörerna har gjort sin läxa - och mer.
Denna version av "The Call of the Wild" är mycket bra. Jag förstår att historien är en klassiker. Det bekräftar filmen väl.
EXTRAMATERIALET
Fyra featuretter som grupperats 3-1 av någon anledning, ger både lite bakgrund till filmatiseringen och givande information om hur filmen gjorts. Bland annat fick koreografen Terry Notary - känd från mängder av filmer med digitala varelser samt som performance art-apan i "The Square" - gestalta Buck på inspelningarna. Alltid lika fascinerade att se hur detta går till.
Vi går även djupare in i miljödetaljer och så vidare. Det är en film som förlitat sig mycket på blue-/greenscreen, och det är inte alltid sömlöst, men det är samtidigt väldigt snyggt gjort.
Vi går även djupare in i miljödetaljer och så vidare. Det är en film som förlitat sig mycket på blue-/greenscreen, och det är inte alltid sömlöst, men det är samtidigt väldigt snyggt gjort.
TRE SAKER
1. Historien har adapterats på film och tv många gånger tidigare. Den första gjordes redan 1923, det vill säga nästan 100 år innan denna version.
2. Jag gillar inte riktigt den svenska titeln. "Call" är inte riktigt "Skri" i det här fallet. Originaltiteln känns mer filosofisk och den svenska alldeles för bokstavlig.
3. Jag läste en liten sammanfattning av Jack Londons originalroman och anser att adaptionen är ganska lik. Dock är Buck betydligt mer blodtörstig i romanen, vilket han inte är här.
2. Jag gillar inte riktigt den svenska titeln. "Call" är inte riktigt "Skri" i det här fallet. Originaltiteln känns mer filosofisk och den svenska alldeles för bokstavlig.
3. Jag läste en liten sammanfattning av Jack Londons originalroman och anser att adaptionen är ganska lik. Dock är Buck betydligt mer blodtörstig i romanen, vilket han inte är här.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
