Den osannolikt tunna blå linjen
FILMEN"Huss" hade egentligen premiär på Viaplay i våras men fick en nypremiär på Discovery+ ett halvår senare. Lite oklart varför det blev så. Kanske fick serien inte riktigt fäste på Viaplay eller så finns det någon annan logisk anledning till att det blev som det blev. Strunt samma: Det är hur som helst en serie med fem långfilmslånga avsnitt om polisen Huss. Nej, inte Irene Huss som var huvudpersonen i en radda långfilmer för 10-15 år sedan. Denna Huss (Karin Franz Körlof) är hennes dotter Katarina, fast Irene är också med, men nu spelad av Kajsa Ernst i stället för Angela Kovacs.
Jag har i min rubrik till denna recension gjort en liten jämförelse till SVT:s stora succéserie "Tunna blå linjen" då även "Huss" i stor grad skildrar poliser på gatan i uniform, men dessvärre är det en milsvid skillnad mellan serierna. Till SVT-seriens fördel. Jag inbillar mig att de som jobbar inom polisväsendet har problem att se de flesta serier som skildrar poliser, men i "Huss" fall är det problem även för vi som inte har polisen som arbetsgivare. Man kan lugnt säga att det är en väldigt osannolik serie där själva huvudpersonen gör alla tänkbara fel som skulle få en vanlig polis att få sparken på en gång.
Till att börja med är hon aspirant, vilket sätter sina begränsningar. Men hon följer inte sin närmaste chefs order, hon ger sig in i direkt farliga situationer på eget initiativ utan ha med sig - eller ens meddela - en kollega, hon avrapporterar inte när hon går undercover och så vidare. För att späda på det osannolika verkar Katarina göra någon sorts raketkarriär där hon blir utredande polis parallellt utan att fullgöra sina plikter som patrullerande polis. Som tittare är det bara att koppla bort allt logiskt kunnande man har om polisyrket och köpa läget.
Men med de förutsättningarna blir det ändå lite svårt att se serien utan att skruva på sig. Fast trots det är man ändå lite sugen på att se hur det går. De fem avsnitten har olika inriktningar men det finns även en omringade ramhistoria om det turlag som Katarina ingår i. Några månader tidigare var laget involverade i ett upplopp som slutade med att en polis fick en gatusten i huvudet och numera är ett medvetslöst vårdpaket. Något är skumt kring vad som hände. Poliserna säger en sak men är det hela sanningen? Pusselbit efter pusselbit läggs ihop tills allting får sin upplösning i den femte och sista filmen.
Utöver Katarina består turlaget av aspiranten Paul Kieri (Victor Ståhl Segerhagen) som har lättare att finna sig i den attityd som genomsyrar laget, samt Robert Björkemyr (Filip Berg) och ledaren Johan Jansson (Anders Berg). De två sistnämnda är inte speciellt sympatiska och Robert verkar i synnerhet vara instabil till följd av upploppsincidenten, emellanåt så att han känns som en tickande bomb. Katarina får svårt att hävda sig och många menar att hon tar genvägar tack vare att hennes mamma Irene har någon sorts chefsposition, men deras relation är aningens krispig och så fort Irene lägger sig i biter Katarina ifrån. Även om det inte hjälper ibland.
Som sagt: Serien är lätt osannolik och lite svår att acceptera, men man vill som också sagt se hur det går. Mittenavsnittet tycker jag är seriens bästa. I det hamnar Katarina och Robert som gisslan när de de springer in i ett pågående rån i en lyxvilla. Avsnittet är avgörande karaktärsmässigt då det faktiskt visar vilken typ av polis Katarina är och samtidigt visar Roberts skick. Sen i och med att det faktiskt finns en ramhistoria som får sin konklusion blir "Huss" inte en hopplös serie på något vis, men det görs betydligt bättre kriminalserier i Sverige.
Jag har i min rubrik till denna recension gjort en liten jämförelse till SVT:s stora succéserie "Tunna blå linjen" då även "Huss" i stor grad skildrar poliser på gatan i uniform, men dessvärre är det en milsvid skillnad mellan serierna. Till SVT-seriens fördel. Jag inbillar mig att de som jobbar inom polisväsendet har problem att se de flesta serier som skildrar poliser, men i "Huss" fall är det problem även för vi som inte har polisen som arbetsgivare. Man kan lugnt säga att det är en väldigt osannolik serie där själva huvudpersonen gör alla tänkbara fel som skulle få en vanlig polis att få sparken på en gång.
Till att börja med är hon aspirant, vilket sätter sina begränsningar. Men hon följer inte sin närmaste chefs order, hon ger sig in i direkt farliga situationer på eget initiativ utan ha med sig - eller ens meddela - en kollega, hon avrapporterar inte när hon går undercover och så vidare. För att späda på det osannolika verkar Katarina göra någon sorts raketkarriär där hon blir utredande polis parallellt utan att fullgöra sina plikter som patrullerande polis. Som tittare är det bara att koppla bort allt logiskt kunnande man har om polisyrket och köpa läget.
Men med de förutsättningarna blir det ändå lite svårt att se serien utan att skruva på sig. Fast trots det är man ändå lite sugen på att se hur det går. De fem avsnitten har olika inriktningar men det finns även en omringade ramhistoria om det turlag som Katarina ingår i. Några månader tidigare var laget involverade i ett upplopp som slutade med att en polis fick en gatusten i huvudet och numera är ett medvetslöst vårdpaket. Något är skumt kring vad som hände. Poliserna säger en sak men är det hela sanningen? Pusselbit efter pusselbit läggs ihop tills allting får sin upplösning i den femte och sista filmen.
Utöver Katarina består turlaget av aspiranten Paul Kieri (Victor Ståhl Segerhagen) som har lättare att finna sig i den attityd som genomsyrar laget, samt Robert Björkemyr (Filip Berg) och ledaren Johan Jansson (Anders Berg). De två sistnämnda är inte speciellt sympatiska och Robert verkar i synnerhet vara instabil till följd av upploppsincidenten, emellanåt så att han känns som en tickande bomb. Katarina får svårt att hävda sig och många menar att hon tar genvägar tack vare att hennes mamma Irene har någon sorts chefsposition, men deras relation är aningens krispig och så fort Irene lägger sig i biter Katarina ifrån. Även om det inte hjälper ibland.
Som sagt: Serien är lätt osannolik och lite svår att acceptera, men man vill som också sagt se hur det går. Mittenavsnittet tycker jag är seriens bästa. I det hamnar Katarina och Robert som gisslan när de de springer in i ett pågående rån i en lyxvilla. Avsnittet är avgörande karaktärsmässigt då det faktiskt visar vilken typ av polis Katarina är och samtidigt visar Roberts skick. Sen i och med att det faktiskt finns en ramhistoria som får sin konklusion blir "Huss" inte en hopplös serie på något vis, men det görs betydligt bättre kriminalserier i Sverige.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Den stora frågan under säsongen är varför Filip Bergs karaktär Robert inte har på sig den så kallade båtmössan när alla andra har det. Jag tror att det är ett obligatoriskt plagg, men jag vet förstås inte till 100 procent. Märkligt är det i alla fall, så där så att det känns som en grej som ska få sin förklaring någon gång. Det får det inte.
2. Serien utspelar sig i Göteborg. "Tunna blå linjen" utspelade sig i Malmö. Det är rätt befriande att polisserierna sprider ut sig och inte enbart skildrar Stockholm.
3. Fler säsonger? Tja, det blir det säkert. "Irene Huss" kom i sammanlagt tolv långfilmer/avsnitt och det går säkert att spinna vidare på Katarinas äventyr också, även om jag personligen inte har en vulkaniskt brinnande längtan efter mer.
2. Serien utspelar sig i Göteborg. "Tunna blå linjen" utspelade sig i Malmö. Det är rätt befriande att polisserierna sprider ut sig och inte enbart skildrar Stockholm.
3. Fler säsonger? Tja, det blir det säkert. "Irene Huss" kom i sammanlagt tolv långfilmer/avsnitt och det går säkert att spinna vidare på Katarinas äventyr också, även om jag personligen inte har en vulkaniskt brinnande längtan efter mer.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
