Karaktärsdriven stand-up - med dockor
FILMENJag antar att det krävs en knivsudd schizofreni för att vara skådespelare. En riktigt bra skådespelare går in i sin roll så att han eller hon blir karaktären den spelar. En skicklig röstskådespelare, som till exempel Dan Castellaneta eller Harry Shearer i "The Simpsons", kan föra långa dialoger med sig själv som olika personer helt utan problem.
Värst är det för buktalaren som ska föra dialoger mellan sig själv och sin docka och även hinna öppna och stänga munnen medan han pratar och dessutom växla mellan olika röster och förstås agera med sin docka. Att Jeff Dunhams DVD bär namnet "Spark of Insanity" är alltså inte förvånande.
Nu har jag långt ifrån järnkoll på alla buktalare där ute och Jeff Dunham var för mig helt okänd, men med tanke på publikresponsen och publikantalet i teatern i Washington D.C. där "Spark of Insanity" är inspelad så kan jag dra slutsatsen att han är en populär buktalare.
I den här showen har han fem karaktärer. Först ut är Walter som Jeff beskriver som någon "alla känner, i familjen eller på jobbet". Walter är en riktig surgubbe som gnäller på allt och alla. Min misstanke är att Walter är Jeffs mest inkörda docka för han tar upp mest del av showen.
Vidare kommer Achmed - den döda terroristen, vilket är ett skelett med turban och skägg. Dockan är dock mycket levande och uttrycksfull trots sitt ganska spartanska utseende. Achmed följs upp av Melvin - superhjälten, en ganska töntig figur som ser lite ut som han kunde vara släkt med de sju dvärgarna i Disneys "Snövit".
Den sista dockan verkar också vara en publikfavorit. Han heter Peanut och ser mest ut som en mupp från "Sesam" eller "Mupparna". Dock finns det ytterligare en figur kvar och det är José - jalapeñon på en pinne - en trött och grön figur med mexikansk brytning som mest pratar om att han är på en pinne. Lite billig humor kanske, men publiken verkar älska det.
Som buktalare är Jeff Dunham tveklöst mycket duktig. När någon av hans dockor pratar har han enbart ett lätt stelt leende på läpparna som bara rör sig minimalt vid vissa bokstäver eller ljud. Halsmusklerna jobbar rejält. Det mest imponerande är att dockorna både kan höja rösten, sjunga och faktiskt göra det mesta utan att Jeff ändrar uttryck. Mycket imponerande - prova själv genom att stå framför spegeln och försök prata utan att det syns.
Humorn är ganska lik karaktärsdriven stand-up och det är både kul och mindre kul om vartannat. Vissa skämt är väldigt amerikanska, i betydelsen att det syftas på saker som man som svensk kanske inte alltid har koll på i någon större utsträckning.
Roligt att se dock.
Värst är det för buktalaren som ska föra dialoger mellan sig själv och sin docka och även hinna öppna och stänga munnen medan han pratar och dessutom växla mellan olika röster och förstås agera med sin docka. Att Jeff Dunhams DVD bär namnet "Spark of Insanity" är alltså inte förvånande.
Nu har jag långt ifrån järnkoll på alla buktalare där ute och Jeff Dunham var för mig helt okänd, men med tanke på publikresponsen och publikantalet i teatern i Washington D.C. där "Spark of Insanity" är inspelad så kan jag dra slutsatsen att han är en populär buktalare.
I den här showen har han fem karaktärer. Först ut är Walter som Jeff beskriver som någon "alla känner, i familjen eller på jobbet". Walter är en riktig surgubbe som gnäller på allt och alla. Min misstanke är att Walter är Jeffs mest inkörda docka för han tar upp mest del av showen.
Vidare kommer Achmed - den döda terroristen, vilket är ett skelett med turban och skägg. Dockan är dock mycket levande och uttrycksfull trots sitt ganska spartanska utseende. Achmed följs upp av Melvin - superhjälten, en ganska töntig figur som ser lite ut som han kunde vara släkt med de sju dvärgarna i Disneys "Snövit".
Den sista dockan verkar också vara en publikfavorit. Han heter Peanut och ser mest ut som en mupp från "Sesam" eller "Mupparna". Dock finns det ytterligare en figur kvar och det är José - jalapeñon på en pinne - en trött och grön figur med mexikansk brytning som mest pratar om att han är på en pinne. Lite billig humor kanske, men publiken verkar älska det.
Som buktalare är Jeff Dunham tveklöst mycket duktig. När någon av hans dockor pratar har han enbart ett lätt stelt leende på läpparna som bara rör sig minimalt vid vissa bokstäver eller ljud. Halsmusklerna jobbar rejält. Det mest imponerande är att dockorna både kan höja rösten, sjunga och faktiskt göra det mesta utan att Jeff ändrar uttryck. Mycket imponerande - prova själv genom att stå framför spegeln och försök prata utan att det syns.
Humorn är ganska lik karaktärsdriven stand-up och det är både kul och mindre kul om vartannat. Vissa skämt är väldigt amerikanska, i betydelsen att det syftas på saker som man som svensk kanske inte alltid har koll på i någon större utsträckning.
Roligt att se dock.
EXTRAMATERIALET
Som extramaterial får vi en intressant bakomfilm, bonusscener och utfyllnad. Det mest intressanta är Jeff Dunhams självfilmade "dokumentär" om hur han gjorde dockan Melvin, som alltså var splitter ny till föreställningen. Det hela börjar tre månader innan showen spelades in då han började knåpa ihop huvudet med vanlig modellera på ett hotellrum. Sen får vi vara med hela vägen tills dockan är helt klar, inklusive en spännande titt på hur mekaniken i en docka fungerar.
Det är snudd på vansinnigt fascinerande, och ger så klart oerhört mycket tyngd till hantverket och buktaleriet som konstform.
Vidare kommer lite mer med surgubben Walter som här annonserar att han ska kandidera till presidentposten och får därefter svara på frågor från publiken. Småkul.
Sist är en enkät där folk får svara på vad de skulle sätta på en pinne (baserat på José - jalapeñon på en pinne). Inte så värst kul utan ren utfyllnad.
Det är snudd på vansinnigt fascinerande, och ger så klart oerhört mycket tyngd till hantverket och buktaleriet som konstform.
Vidare kommer lite mer med surgubben Walter som här annonserar att han ska kandidera till presidentposten och får därefter svara på frågor från publiken. Småkul.
Sist är en enkät där folk får svara på vad de skulle sätta på en pinne (baserat på José - jalapeñon på en pinne). Inte så värst kul utan ren utfyllnad.
TRE SAKER
1. Mitt i showen händer något som verkligen ser ut som ett misstag, men det visar sig - enligt en förklaring i extramaterialet - vara helt planerat och del av showen. Jag lurades i alla fall.
2. Om du äger en blå Toyota Prius kanske du ska hoppa över den här showen, för det skämtas friskt om den genom hela föreställningen.
3. "Spark of Insanity" är Jeff Dunhams andra Comedy Central-special. Den första hette "Arguing with myself". Han har även varit med i en mängd tv-program, oftast tillsammans med dockan Walter. Utöver det har han även spelat buktalare (vad annars?) i några filmer och tv-serier.
2. Om du äger en blå Toyota Prius kanske du ska hoppa över den här showen, för det skämtas friskt om den genom hela föreställningen.
3. "Spark of Insanity" är Jeff Dunhams andra Comedy Central-special. Den första hette "Arguing with myself". Han har även varit med i en mängd tv-program, oftast tillsammans med dockan Walter. Utöver det har han även spelat buktalare (vad annars?) i några filmer och tv-serier.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Jeff Dunham (2)
Jeff Dunham (2)
