Obehag och värme i prisvinnande drama
FILMENVinnaren av Guldbaggens finaste pris, Bästa film, var lustigt nog inte ens nominerad i någon av de övriga tyngre kategorierna. Till viss del berodde det på att en ny regel instiftades till 2024 års utdelning som uteslöt debutanter och amatörer från att bli nominerade till de fyra skådespelarpriserna. Just debutanter och amatörer har vunnit flera gånger under de senaste åren och denna nya regel gjorde att de tre skådespelerskor som utgör systrarna i "Paradiset brinner" helt enkelt fick stå åt sidan. Det är som sagt en anledning, men att Mika Gustafson (regi, manus) och Alexander Öhrstrand (manus) inte uppmärksammades av juryn är ändå lite lustigt när det nu blev så att filmen tog hem det finaste priset. Kanske var konkurrensen stenhård i år.
Nu har jag bara sett en av de övriga fyra nominerade men spontant känner jag att vinsten var befogad. "Paradiset brinner" är en originell och högst gripande film som lyckas med konststycket att både väcka obehagskänslor och ge varmt hopp.
Systrarna Laura (Bianca Delbravo), 16 år, Mira (Dilvin Asaad), 12 år, och Steffi (Safira Mossberg), 7 år har blivit övergivna av sin mamma. Det är inte första gången och säkert inte sista, men just nu är hon borta och de vet inte var hon är. Någon pappa eller pappor finns inte i bilden och systrarna klarar sig själva genom att stjäla mat och förbrukningsvaror eller snylta på grannarna. Deras liv är speciellt, men de har ett starkt socialt nät av vänner och roar sig genom att ta sig in hos bortresta grannar och utnyttja pooler och andra bekvämligheter.
När socialkontoret söker mamman efter en orosanmälan är det Laura som tar emot samtalet och blir varse om att socialen kommer att göra ett hembesök inom kort. Hon håller informationen för sig själv. Som äldst i syskonskaran är det hennes uppgift att ta hand om sina systrar och därför måste hon lösa problemet. Men hur? Medan datumet för hembesöket närmar sig får hon en relation med en kicksökande granne (Ida Engvoll) som dras med en egen problematik som Lauras anarkistiska leverne kan mildra. Mellansystern Mira engagerar sig i en karaokesjungande granne med dåligt självförtroende och minstingen Steffi tar ut sin frustration på ett övergivet bilsäte.
Känslan i filmen får mig att minnas Jesper Ganslandts debutfilm "Farväl Falkenberg" som också var som ett utsnitt ur livet med ett lite lätt dokumentärt uttryck. Det var även en film som skildrar steget in i vuxenvärlden, vilket i denna film representeras av Lauras ansvarstagande och ritualerna kring Miras första menstruation. Jag tänker också på "The Florida Project" vars huvudperson liknar Steffi - ett barn som tvingas hitta sin egen väg i en värld utan närvarande vuxna.
Frånvaron av ansvarstagande vuxna är något som retat upp vissa som sett filmen. Jag ser det som lite av poängen med filmen. Även om systrarna ur en synvinkel lever i en miserabel vardag så är de inga offer som mår dåligt. De har i stället hittat ett sätt för dem att leva som fungerar när mamman är frånvarande och det stora hotet kommer i stället från socialens regelverk. Det är en intressant infallsvinkel att ha med sig under tittningen.
En gripande och fängslande film är det under alla omständigheter och hade inte den där märkliga regeln instiftats i år, så tror jag att åtminstone Bianca Delbravo hade blivit nominerad till Bästa kvinnliga skådespelare i en huvudroll och kanske till och med gått hem med Guldbaggen. Hon bär hela filmen och få ses som den stora överraskningen och är definitivt ett namn att lägga på minnet.
Nu har jag bara sett en av de övriga fyra nominerade men spontant känner jag att vinsten var befogad. "Paradiset brinner" är en originell och högst gripande film som lyckas med konststycket att både väcka obehagskänslor och ge varmt hopp.
Systrarna Laura (Bianca Delbravo), 16 år, Mira (Dilvin Asaad), 12 år, och Steffi (Safira Mossberg), 7 år har blivit övergivna av sin mamma. Det är inte första gången och säkert inte sista, men just nu är hon borta och de vet inte var hon är. Någon pappa eller pappor finns inte i bilden och systrarna klarar sig själva genom att stjäla mat och förbrukningsvaror eller snylta på grannarna. Deras liv är speciellt, men de har ett starkt socialt nät av vänner och roar sig genom att ta sig in hos bortresta grannar och utnyttja pooler och andra bekvämligheter.
När socialkontoret söker mamman efter en orosanmälan är det Laura som tar emot samtalet och blir varse om att socialen kommer att göra ett hembesök inom kort. Hon håller informationen för sig själv. Som äldst i syskonskaran är det hennes uppgift att ta hand om sina systrar och därför måste hon lösa problemet. Men hur? Medan datumet för hembesöket närmar sig får hon en relation med en kicksökande granne (Ida Engvoll) som dras med en egen problematik som Lauras anarkistiska leverne kan mildra. Mellansystern Mira engagerar sig i en karaokesjungande granne med dåligt självförtroende och minstingen Steffi tar ut sin frustration på ett övergivet bilsäte.
Känslan i filmen får mig att minnas Jesper Ganslandts debutfilm "Farväl Falkenberg" som också var som ett utsnitt ur livet med ett lite lätt dokumentärt uttryck. Det var även en film som skildrar steget in i vuxenvärlden, vilket i denna film representeras av Lauras ansvarstagande och ritualerna kring Miras första menstruation. Jag tänker också på "The Florida Project" vars huvudperson liknar Steffi - ett barn som tvingas hitta sin egen väg i en värld utan närvarande vuxna.
Frånvaron av ansvarstagande vuxna är något som retat upp vissa som sett filmen. Jag ser det som lite av poängen med filmen. Även om systrarna ur en synvinkel lever i en miserabel vardag så är de inga offer som mår dåligt. De har i stället hittat ett sätt för dem att leva som fungerar när mamman är frånvarande och det stora hotet kommer i stället från socialens regelverk. Det är en intressant infallsvinkel att ha med sig under tittningen.
En gripande och fängslande film är det under alla omständigheter och hade inte den där märkliga regeln instiftats i år, så tror jag att åtminstone Bianca Delbravo hade blivit nominerad till Bästa kvinnliga skådespelare i en huvudroll och kanske till och med gått hem med Guldbaggen. Hon bär hela filmen och få ses som den stora överraskningen och är definitivt ett namn att lägga på minnet.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmen har en början som är som en riktig rivstart. Efter fem minuter sitter man nästan och håller andan i tv-soffan. Det är en mycket effektiv inledning som sätter tonen på ett bra sätt.
2. "Paradiset brinner" var nominerad i ytterligare två klasser, Bästa mask/smink och Bästa produktionsdesign och vann i den senare, vilket är fullt förståeligt utifrån designen av systrarnas hem framför allt.
3. Mika Gustafson har fortfarande inte jättemycket på sitt cv, men hennes förra längre film var dokumentären "Silvana - Väck mig när ni vaknat" som även den vann en Guldbagge.
2. "Paradiset brinner" var nominerad i ytterligare två klasser, Bästa mask/smink och Bästa produktionsdesign och vann i den senare, vilket är fullt förståeligt utifrån designen av systrarnas hem framför allt.
3. Mika Gustafson har fortfarande inte jättemycket på sitt cv, men hennes förra längre film var dokumentären "Silvana - Väck mig när ni vaknat" som även den vann en Guldbagge.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
