Möter de högt ställda förväntningarna
FILMEN"Ronja Rövardotter" har onekligen en betydande plats i min barndom. Boken kom 1981 och var den första Astrid Lindgren-roman som kom när jag hade lärt mig att läsa och jag vill minnas att den gavs till mig i present, kanske till och med julklapp. Det skulle sedan visa sig bli Lindgrens sista roman men det visste man förstås inte då. Sen som i många andra fall har boken överskuggats av filmatiseringen, för när Tage Danielsson filmade den 1984 hade jag nog läst boken för sista gången. Även här minns jag klart och tydligt 40 år senare att jag såg filmen på bio med min storebror och hans dåvarande flickvän. Jag minns också att jag fick en sorts "bakombok" till filmen som jag läste med stort intresse. Extramaterial i tryckt format.
Filmatiseringen blev en svensk klassiker och har repriserats både för mina ögon och för många andras flera gånger om. I sitt längsta utförande existerar Danielssons filmatisering som en tv-serie i 3x50 minuter, ihopklippt och visad efter hans död och det har fram till nu räckt för att göra boken rättvisa.
Men i händerna på Hans Rosenfeldt har Astrid Lindgrens roman växt till att blir tolv stycken 45-minuters avsnitt, det vill säga 360 procent längre än Danielssons långa version och hur har det gått till? Jo, Rosenfeldt har utökat berättelsen med en del nya inslag vid sidan av historien om hur rövardottern Ronja (Kerstin Linden) upptäcker världen och träffar Birk Borkason (Jack Bergenholtz Henriksson). En Romeo och Julia-variant i svenska urskogar. Väldigt sannolikt har det krävs någon sorts överenskommelse med The Lindgren Estate för att addera till helheten, men jag tycker att det är snyggt och smidigt gjort. Det är tillägg som känns helt i Lindgrens anda.
Denna moderna filmatisering har haft en ringlande väg tills den landade på Netflix. Ursprungligen gjord för Viaplay men sedan lagd i frysboxen men hyfsat kvickt såld till Netflix när Viaplays ekonomi gick åt pipsvängen, för att ta ett Lindgren-uttryck. Jag kan tänka mig att de inblandade är rätt nöjda över var serien hamnade till slut. De tolv avsnitten har delats upp i två delar där det just nu inte är känt när nästa del kommer, men sannolikt är det under 2024. Inledningen på den första delen känns väldigt exakt återgiven från hur jag minns Danielssons filmatisering. Ronja föds en åskfylld natt då blixten slår ner i Mattisborgen och klyver den i två delar och skapar ett livsfarligt Helvetesgap mellan delarna. Borgen tillhör Mattis (Christopher Wagelin) och hans rövargäng och det är Lovis (Krista Kosonen) som föder Ronja denna natt.
Runt tio år senare är det dags för Ronja att upptäcka världen och hon får för första gången ge sig ut i skogarna och akta sig för de faror som finns där - olika naturkrafter samt varelser och väsen som Grådvärgar, Vildvittror och De underjordiska. Strax träffar hon jämngamla Birk, son till Borka (Sverrir Gudnason) - Mattis nemesis - och inte var som helst utan på andra sidan Helvetesgapet. Borkarövarna har flyttat in i den andra delen av borgen och det är ju givetvis helt åt helvete enligt Mattis, men samtidigt inget han kan göra något åt. Ronja är först sur och tvär men relationen till Birk ska utvecklas till en vänskap som går över blodsbanden, och när Ronja blir varse om vad Mattis och rövarna faktiskt gör tar hennes frigörelse en annan vändning.
Det som är nytt i historien är bland annat en bakgrundshistoria kring Mattis och Borka som barn som verkar ha haft en liknande relation som Ronja och Birk, men där något skett som fått vännerna att bli ovänner och kanske är det till och med så att det finns någon sorts missuppfattning med i det hela? Ett betydligt större tillägg är en rad nya karaktärer som hör till en närliggande by som oundvikligen drabbas av rövargängens frammarsch. Byns borgmästare Valdir (Pernilla August) dras med den till synes odugliga lagmannen Halvert (Peter Viitanen) som inte får ordning på problemet (men i själva verket samarbetar med Borkas gäng för att få en del av kakan). Hon kallar in fogden Cappa (Vera Vitali) och hennes syster Smavis (Agnes Rase) för att lösa situationen och Cappa verkar ha något i sitt förflutna som har en direkt koppling till Mattis och när delen slutar är hon på god väg att sätta en plan i rullning som kan locka fram Mattis ur sin trygga borg en gång för alla.
Produktionen av serien är väldigt bra. Naturmiljöerna är utmärkta och smidigt manipulerade enligt moderna medel för att bli ännu mer episka och storslagna. Sen har givetvis mer resurser lagts på att få till specialeffekterna kring historiens mer övernaturliga inslag vilket gjort att skräcken i Lindgrens figurer blir mer närvarande. Grådvärgarna är otäcka och vildvittrorna förskräckliga. Däremot är Rumpnissarna precis så bedårande som vi minns dem.
Skådespelarmässigt är det stabilt. Det är lite knepigt med de vuxna karaktärerna då det är omöjligt att inte jämföra med Börje Ahlstedt, Lena Nyman, Per Oscarsson och Allan Edwall som alla gjorde ikoniska tolkningar som givetvis de moderna skådespelarna förstås sett och oundvikligen påverkats av. Men det är som sagt stabilt. Johan Ulveson gör en bra Skalle-Per, åldermannen bland rövargänget som troligen ser, hör och vet mer än vad han gör sken av. Serien hade fallit om Kerstin Linden inte hade övertygat som Ronja, men det gör hon.
Fortsättning följer - någon gång - och det ska bli kul att se vilka överraskningar som väntar under resten av berättelsen. Hittills möter denna nya filmatisering verkligen mina högt ställda förväntningar.
Filmatiseringen blev en svensk klassiker och har repriserats både för mina ögon och för många andras flera gånger om. I sitt längsta utförande existerar Danielssons filmatisering som en tv-serie i 3x50 minuter, ihopklippt och visad efter hans död och det har fram till nu räckt för att göra boken rättvisa.
Men i händerna på Hans Rosenfeldt har Astrid Lindgrens roman växt till att blir tolv stycken 45-minuters avsnitt, det vill säga 360 procent längre än Danielssons långa version och hur har det gått till? Jo, Rosenfeldt har utökat berättelsen med en del nya inslag vid sidan av historien om hur rövardottern Ronja (Kerstin Linden) upptäcker världen och träffar Birk Borkason (Jack Bergenholtz Henriksson). En Romeo och Julia-variant i svenska urskogar. Väldigt sannolikt har det krävs någon sorts överenskommelse med The Lindgren Estate för att addera till helheten, men jag tycker att det är snyggt och smidigt gjort. Det är tillägg som känns helt i Lindgrens anda.
Denna moderna filmatisering har haft en ringlande väg tills den landade på Netflix. Ursprungligen gjord för Viaplay men sedan lagd i frysboxen men hyfsat kvickt såld till Netflix när Viaplays ekonomi gick åt pipsvängen, för att ta ett Lindgren-uttryck. Jag kan tänka mig att de inblandade är rätt nöjda över var serien hamnade till slut. De tolv avsnitten har delats upp i två delar där det just nu inte är känt när nästa del kommer, men sannolikt är det under 2024. Inledningen på den första delen känns väldigt exakt återgiven från hur jag minns Danielssons filmatisering. Ronja föds en åskfylld natt då blixten slår ner i Mattisborgen och klyver den i två delar och skapar ett livsfarligt Helvetesgap mellan delarna. Borgen tillhör Mattis (Christopher Wagelin) och hans rövargäng och det är Lovis (Krista Kosonen) som föder Ronja denna natt.
Runt tio år senare är det dags för Ronja att upptäcka världen och hon får för första gången ge sig ut i skogarna och akta sig för de faror som finns där - olika naturkrafter samt varelser och väsen som Grådvärgar, Vildvittror och De underjordiska. Strax träffar hon jämngamla Birk, son till Borka (Sverrir Gudnason) - Mattis nemesis - och inte var som helst utan på andra sidan Helvetesgapet. Borkarövarna har flyttat in i den andra delen av borgen och det är ju givetvis helt åt helvete enligt Mattis, men samtidigt inget han kan göra något åt. Ronja är först sur och tvär men relationen till Birk ska utvecklas till en vänskap som går över blodsbanden, och när Ronja blir varse om vad Mattis och rövarna faktiskt gör tar hennes frigörelse en annan vändning.
Det som är nytt i historien är bland annat en bakgrundshistoria kring Mattis och Borka som barn som verkar ha haft en liknande relation som Ronja och Birk, men där något skett som fått vännerna att bli ovänner och kanske är det till och med så att det finns någon sorts missuppfattning med i det hela? Ett betydligt större tillägg är en rad nya karaktärer som hör till en närliggande by som oundvikligen drabbas av rövargängens frammarsch. Byns borgmästare Valdir (Pernilla August) dras med den till synes odugliga lagmannen Halvert (Peter Viitanen) som inte får ordning på problemet (men i själva verket samarbetar med Borkas gäng för att få en del av kakan). Hon kallar in fogden Cappa (Vera Vitali) och hennes syster Smavis (Agnes Rase) för att lösa situationen och Cappa verkar ha något i sitt förflutna som har en direkt koppling till Mattis och när delen slutar är hon på god väg att sätta en plan i rullning som kan locka fram Mattis ur sin trygga borg en gång för alla.
Produktionen av serien är väldigt bra. Naturmiljöerna är utmärkta och smidigt manipulerade enligt moderna medel för att bli ännu mer episka och storslagna. Sen har givetvis mer resurser lagts på att få till specialeffekterna kring historiens mer övernaturliga inslag vilket gjort att skräcken i Lindgrens figurer blir mer närvarande. Grådvärgarna är otäcka och vildvittrorna förskräckliga. Däremot är Rumpnissarna precis så bedårande som vi minns dem.
Skådespelarmässigt är det stabilt. Det är lite knepigt med de vuxna karaktärerna då det är omöjligt att inte jämföra med Börje Ahlstedt, Lena Nyman, Per Oscarsson och Allan Edwall som alla gjorde ikoniska tolkningar som givetvis de moderna skådespelarna förstås sett och oundvikligen påverkats av. Men det är som sagt stabilt. Johan Ulveson gör en bra Skalle-Per, åldermannen bland rövargänget som troligen ser, hör och vet mer än vad han gör sken av. Serien hade fallit om Kerstin Linden inte hade övertygat som Ronja, men det gör hon.
Fortsättning följer - någon gång - och det ska bli kul att se vilka överraskningar som väntar under resten av berättelsen. Hittills möter denna nya filmatisering verkligen mina högt ställda förväntningar.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Liten varning för det lilla trailerbihanget som kommer sist i avsnitt 6. Jag kände att det visade lite för mycket av vad som ska komma framöver - oavsett om man vet det eller inte.
2. Över 4000 provfilmningar från olika flickor kom in angående Ronjarollen, men den gick till Kerstin Linden som trots sin unga ålder (född 2008) har tung erfarenhet från "Utvandrarna" och julkalendern 2022 – "Kronprinsen som försvann".
3. Rolig trivia: När Astrid Lindgren skulle namnge rövarna hittade hon inspiration på ett väldigt oväntat ställe, nämligen i Kungliga Automobilklubbens bilatlas. Hon fokuserade på Arjeplogs kommun och fick fram bland annat Tjegge, Fjosok och Labbas ur olika namn på sjöar.
2. Över 4000 provfilmningar från olika flickor kom in angående Ronjarollen, men den gick till Kerstin Linden som trots sin unga ålder (född 2008) har tung erfarenhet från "Utvandrarna" och julkalendern 2022 – "Kronprinsen som försvann".
3. Rolig trivia: När Astrid Lindgren skulle namnge rövarna hittade hon inspiration på ett väldigt oväntat ställe, nämligen i Kungliga Automobilklubbens bilatlas. Hon fokuserade på Arjeplogs kommun och fick fram bland annat Tjegge, Fjosok och Labbas ur olika namn på sjöar.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
