Känslostark och komprimerad klassiker
FILMENVilhelm Mobergs romansvit "Utvandrarserien" består av fyra delar: "Utvandrarna" (1949), "Invandrarna" (1952), "Nybyggarna" (1956) och "Sista brevet till Sverige" (1959). 1971 och 1972 gjorde Jan Troell två rejäla långfilmer som fördelade böckernas berättelser i "Utvandrarna" och "Nybyggarna". Romansviten och filmparet är svenska klassiker som är väl värda att läsa och se.
Den här filmen kokar ned hela den otroligt omfattande berättelsen till endast en film som trots en speltid på närmare 150 minuter bara får med en bråkdel. Det är lite trist för även om filmen fungerar bra så hade materialet mått bra av att få breda ut sig. Troells filmer är runt sex timmar ihop och berättar således mer. Det är fler karaktärer och fler berättelser. Jag saknar en del i den nya filmen.
De flesta borde ha ett hum om huvudkaraktärerna Karl-Oskar (Gustaf Skarsgård) och Kristina (Lisa Carlehed) som bestämmer sig för att utvandra till Amerika i mitten av 1800-talet. Eller Karl-Oskar bestämmer det. Det är tuffa tider och Sverige är bara sten. Svälten tär på krafterna och det finns ingen framtid, tycker han. Kristina tycker annorlunda, men efter några hårda prövningar är den enda utvägen att sälja allt de har och börja om i Amerika.
Tillsammans med sina tre barn reser de över Atlanten på ett skepp som bjuder på trängsel, sjukdom och sjögång. Med från deras trakt är "Gladan", den hårt utsatta Ulrika (Tove Lo) med sin dotter, en person som den troende Kristina dömer hårt men som kommer att bli viktig för henne i det nya landet. Sakta bygger familjen upp ett nytt liv i Amerika, men Kristina känner sig aldrig riktigt hemma. Trots att ett helt litet Sverigesamhälle byggs upp runt dem, bär det med sig nya problem och prövningar som måste hanteras.
Ett problem med filmen är att den är otydlig angående tiden. Man får ingen riktig känsla över hur lång tid saker och ting tar. Hur länge satt de i den klaustrofobiska båten eller tåget som tog dem från New York till Minnesota? Hur lång tid är vi med dem sen? Vi får några tidsindikationer genom att de yngsta barnen åldras och skiftar skådespelare, men det äldsta Lill-Märta spelas av samma hela tiden. Kanske beror det på att Kerstin Linden gör en riktigt fin insats.
En karaktär och sidohistoria som jag saknar är Karl-Oskars bror Robert som också utvandrar tillsammans med sin kompis Arvid, lockade av möjligheterna att gräva guld. Deras historia är djupt tragisk och fanns med i Troells film och har för evigt letat sig in i folksjälen genom låten "Guldet blev till sand" från Björn och Bennys musikal "Kristina från Duvemåla". Det känns märkligt att den inte är med här, men det ha viss förklaring i att berättelsens fokus skiftats till Kristina i stället för Karl-Oskar.
Detta ursvenska verk har gjorts helt och hållet av norrmän. Erik Poppe står för regin och manuset är skrivet av Anna Bache-Wiig och Siv Rajendram Eliassen. De har valt att subtilt sätta filmens berättelse i större sammanhang genom att visa att utvandringen är ett mönster som pågår än i dag där familjer runt om i världen drar upp sina rötter och tvingas lämna sina hemland för att överleva, oavsett om det handlar om svält, förtryck eller i kanske värsta fall krig.
Tänkvärt, och även om berättelsen känns väldigt komprimerad så är det en film som rymmer mycket och har många starka känslor som letar sig in i benmärgen. Jag tror dessvärre inte att filmen kommer att fasa ut Troells dubbla mästerverk som svenska klassiker men den är ändå sevärd.
Den här filmen kokar ned hela den otroligt omfattande berättelsen till endast en film som trots en speltid på närmare 150 minuter bara får med en bråkdel. Det är lite trist för även om filmen fungerar bra så hade materialet mått bra av att få breda ut sig. Troells filmer är runt sex timmar ihop och berättar således mer. Det är fler karaktärer och fler berättelser. Jag saknar en del i den nya filmen.
De flesta borde ha ett hum om huvudkaraktärerna Karl-Oskar (Gustaf Skarsgård) och Kristina (Lisa Carlehed) som bestämmer sig för att utvandra till Amerika i mitten av 1800-talet. Eller Karl-Oskar bestämmer det. Det är tuffa tider och Sverige är bara sten. Svälten tär på krafterna och det finns ingen framtid, tycker han. Kristina tycker annorlunda, men efter några hårda prövningar är den enda utvägen att sälja allt de har och börja om i Amerika.
Tillsammans med sina tre barn reser de över Atlanten på ett skepp som bjuder på trängsel, sjukdom och sjögång. Med från deras trakt är "Gladan", den hårt utsatta Ulrika (Tove Lo) med sin dotter, en person som den troende Kristina dömer hårt men som kommer att bli viktig för henne i det nya landet. Sakta bygger familjen upp ett nytt liv i Amerika, men Kristina känner sig aldrig riktigt hemma. Trots att ett helt litet Sverigesamhälle byggs upp runt dem, bär det med sig nya problem och prövningar som måste hanteras.
Ett problem med filmen är att den är otydlig angående tiden. Man får ingen riktig känsla över hur lång tid saker och ting tar. Hur länge satt de i den klaustrofobiska båten eller tåget som tog dem från New York till Minnesota? Hur lång tid är vi med dem sen? Vi får några tidsindikationer genom att de yngsta barnen åldras och skiftar skådespelare, men det äldsta Lill-Märta spelas av samma hela tiden. Kanske beror det på att Kerstin Linden gör en riktigt fin insats.
En karaktär och sidohistoria som jag saknar är Karl-Oskars bror Robert som också utvandrar tillsammans med sin kompis Arvid, lockade av möjligheterna att gräva guld. Deras historia är djupt tragisk och fanns med i Troells film och har för evigt letat sig in i folksjälen genom låten "Guldet blev till sand" från Björn och Bennys musikal "Kristina från Duvemåla". Det känns märkligt att den inte är med här, men det ha viss förklaring i att berättelsens fokus skiftats till Kristina i stället för Karl-Oskar.
Detta ursvenska verk har gjorts helt och hållet av norrmän. Erik Poppe står för regin och manuset är skrivet av Anna Bache-Wiig och Siv Rajendram Eliassen. De har valt att subtilt sätta filmens berättelse i större sammanhang genom att visa att utvandringen är ett mönster som pågår än i dag där familjer runt om i världen drar upp sina rötter och tvingas lämna sina hemland för att överleva, oavsett om det handlar om svält, förtryck eller i kanske värsta fall krig.
Tänkvärt, och även om berättelsen känns väldigt komprimerad så är det en film som rymmer mycket och har många starka känslor som letar sig in i benmärgen. Jag tror dessvärre inte att filmen kommer att fasa ut Troells dubbla mästerverk som svenska klassiker men den är ändå sevärd.
EXTRAMATERIALET
Det är oväntat att se hela sex inslag bland extramaterialet på en svensk film, men dessvärre är det lite av en besvikelse. Det känns inte som det är producerat som ett traditionellt extramaterial utan är små kortare snuttar där man får anstränga sig för att höras vad som sägs. I många fall är pratet dränkt av hög bakgrundsmusik och i vissa fall är det på norska. I inget fall finns det text.
Som grädde på moset är de två sista inslagen exakt samma där det ena är lite längre. Det ger inte speciellt mycket att se detta extramaterial.
Som grädde på moset är de två sista inslagen exakt samma där det ena är lite längre. Det ger inte speciellt mycket att se detta extramaterial.
TRE SAKER
1. Det är lite lustigt att rollen som Ulrika görs av en musikartist, nämligen Tove Lo. Lustigheten ligger i att det var Monica Zetterlund som gjorde rollen i Troellfilmerna.
2. Lustigt, eller snarare märkligt, är valet att låta skådespelarna prata sina naturliga dialekter, och emellanåt med ordval som känns anakronistiskt felaktiga, i stället för småländska och mer tidsmässigt korrekt dialog. Det kanske inte hade fungerat i en modern film men det är en av tjusningarna med Troells filmer som gör dem väldigt citatvänliga.
3. Troells "Utvandrarna" lyckades bli Oscarsnominerad två år i följd. Först 1971 som Bästa utländska film och sen 1972 i klasserna Bästa kvinnliga skådespelare (Liv Ullmann), Bästa regissör (Jan Troell), Bästa film och Bästa manus efter förlaga. "Nybyggarna" blev nominerad för Bästa utländska film 1973. Men det blev inga statyetter alls. Den här filmen var Guldbaggenominerad i sju kategorier men vann bara en för Bästa visuella effekter.
2. Lustigt, eller snarare märkligt, är valet att låta skådespelarna prata sina naturliga dialekter, och emellanåt med ordval som känns anakronistiskt felaktiga, i stället för småländska och mer tidsmässigt korrekt dialog. Det kanske inte hade fungerat i en modern film men det är en av tjusningarna med Troells filmer som gör dem väldigt citatvänliga.
3. Troells "Utvandrarna" lyckades bli Oscarsnominerad två år i följd. Först 1971 som Bästa utländska film och sen 1972 i klasserna Bästa kvinnliga skådespelare (Liv Ullmann), Bästa regissör (Jan Troell), Bästa film och Bästa manus efter förlaga. "Nybyggarna" blev nominerad för Bästa utländska film 1973. Men det blev inga statyetter alls. Den här filmen var Guldbaggenominerad i sju kategorier men vann bara en för Bästa visuella effekter.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA