En respektfull adaption i sin helhet
FILMENDet tog ett halvår ungefär sedan kom den andra hälften av nyfilmatiseringen av "Ronja Rövardotter". Jag är lite osäker på om det egentligen var någon berättarmässig poäng i att dela upp serien, men det är klart att som tittare är det enklare att se sex avsnitt i hyfsat rask takt i stället för tolv.
I första delens final var Ronja (Kerstin Linden) på väg att bli lämnad till fogden Cappa (Vera Vitali) av den utslängda rövaren Tjegge (Lancelot Ncube) som spelat ett dubbelspel, men det visade sig att han spelade ett trippelspel och i stället ser han till att fogden blir lurad. Kanske för att hamna i bättre dager hos Mattis (Christopher Wagelin). Dock fortsätter knektarna att göra skogen otrygg för rövarna.
När Ronja återvänder hem en dag är Mattis på ett lysande humör. Han har nämligen fångat Birk (Jack Bergenholtz Henriksson) och planerar att använda honom för att få bort Borka (Sverrir Gudnason) och hans rövare ur Mattisborgen. Men som de som kan sin "Ronja Rövardotter" vet går det så där eftersom Ronja ser till att jämna ut balansen genom att hoppa över Helvetesgapet och bli Borkas fånge. Matti ser sig tvungen att lämna tillbaka Birk men vill inte ha Ronja tillbaka. Hon är inte längre hans barn, menar han.
Detta leder till att Ronja och Birk lämnar båda sina familjer för att bo ihop i Björngrottan under våren och sommaren. Parallellt med att de lär sig leva tillsammans och av det naturen ger dem, händer det inte mycket i Mattisborgen. Mattis är apatisk och något rövande blir det inte fråga om. Samtidigt gör Cappa och hennes knektar allt de kan för att tillfångata rövarna och framför allt Matti som hon har ett horn i sidan till sedan väldigt länge. Oron i skogen ökar för rövarna och från båda lägrena väcks funderingen om det kanske är bättre att vara ett gemensamt gäng än två konkurrerande.
Som konstaterat i förra recensionen har manusförfattaren Hans Rosenfeldt utökat Astrid Lindgrens saga med ett extra element, nämligen den närliggande byn med borgmästaren Valdir (Pernilla August) och fogden Cappa som uppenbara fiender till rövarna. Är man bokstavstrogen lär man opponera sig mot tillägget, men för mig känns det som ett ganska naturligt inslag. Det behövs ett hot mot rövarna, en gemensam fiende. Jag tror inte att Lindgren hade satt sig på tvären. I övrigt är berättelsen väldigt bokstavstrogen, i alla fall så som jag minns den från Tage Danielssons filmatisering. Romanen var det vääääldigt länge sedan jag läste.
Delar av den andra delen känns lite utdragna och sega. Tempot tappas när Ronja och Birk hamnar i sin grotta. Även om det är en viktig del av storyn så sviktar det lite just här. Det får mig att fundera på om hela berättelsen kunde ha berättats i tio avsnitt i stället för tolv.
Men med det sagt kvarstår "Ronja Rövardotter" som en fin nyfilmatisering som gjorts med respekt för både Lindgrens original och Danielssons adaption. Vågar man hoppas på att fler skatter ur Lindgrens produktion kan bli gjorda på nytt? För många år sedan pratades det om "Bröderna Lejonhjärta" efter ett manus av John Ajvide Lindqvist. Vem som än skriver den är "Bröderna Lejonhjärta" verkligen en berättelse som förtjänar en nyfilmatisering.
I första delens final var Ronja (Kerstin Linden) på väg att bli lämnad till fogden Cappa (Vera Vitali) av den utslängda rövaren Tjegge (Lancelot Ncube) som spelat ett dubbelspel, men det visade sig att han spelade ett trippelspel och i stället ser han till att fogden blir lurad. Kanske för att hamna i bättre dager hos Mattis (Christopher Wagelin). Dock fortsätter knektarna att göra skogen otrygg för rövarna.
När Ronja återvänder hem en dag är Mattis på ett lysande humör. Han har nämligen fångat Birk (Jack Bergenholtz Henriksson) och planerar att använda honom för att få bort Borka (Sverrir Gudnason) och hans rövare ur Mattisborgen. Men som de som kan sin "Ronja Rövardotter" vet går det så där eftersom Ronja ser till att jämna ut balansen genom att hoppa över Helvetesgapet och bli Borkas fånge. Matti ser sig tvungen att lämna tillbaka Birk men vill inte ha Ronja tillbaka. Hon är inte längre hans barn, menar han.
Detta leder till att Ronja och Birk lämnar båda sina familjer för att bo ihop i Björngrottan under våren och sommaren. Parallellt med att de lär sig leva tillsammans och av det naturen ger dem, händer det inte mycket i Mattisborgen. Mattis är apatisk och något rövande blir det inte fråga om. Samtidigt gör Cappa och hennes knektar allt de kan för att tillfångata rövarna och framför allt Matti som hon har ett horn i sidan till sedan väldigt länge. Oron i skogen ökar för rövarna och från båda lägrena väcks funderingen om det kanske är bättre att vara ett gemensamt gäng än två konkurrerande.
Som konstaterat i förra recensionen har manusförfattaren Hans Rosenfeldt utökat Astrid Lindgrens saga med ett extra element, nämligen den närliggande byn med borgmästaren Valdir (Pernilla August) och fogden Cappa som uppenbara fiender till rövarna. Är man bokstavstrogen lär man opponera sig mot tillägget, men för mig känns det som ett ganska naturligt inslag. Det behövs ett hot mot rövarna, en gemensam fiende. Jag tror inte att Lindgren hade satt sig på tvären. I övrigt är berättelsen väldigt bokstavstrogen, i alla fall så som jag minns den från Tage Danielssons filmatisering. Romanen var det vääääldigt länge sedan jag läste.
Delar av den andra delen känns lite utdragna och sega. Tempot tappas när Ronja och Birk hamnar i sin grotta. Även om det är en viktig del av storyn så sviktar det lite just här. Det får mig att fundera på om hela berättelsen kunde ha berättats i tio avsnitt i stället för tolv.
Men med det sagt kvarstår "Ronja Rövardotter" som en fin nyfilmatisering som gjorts med respekt för både Lindgrens original och Danielssons adaption. Vågar man hoppas på att fler skatter ur Lindgrens produktion kan bli gjorda på nytt? För många år sedan pratades det om "Bröderna Lejonhjärta" efter ett manus av John Ajvide Lindqvist. Vem som än skriver den är "Bröderna Lejonhjärta" verkligen en berättelse som förtjänar en nyfilmatisering.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. I första delen - och även i denna - ser vi varelser som Rumpnissar, Grådvärgar och Vildvittror och den här gången får vi även skymten av Skumtroll. Jag minns inte dessa från Tage Danielssons filmatisering och är osäker på om de är med i boken. Kul och fantasifyllt tillägg i alla fall.
2. Jag saknar rövarnas sång som var en stark del i Danielssons filmatisering, kanske mycket på grund av att rövarna spelades av sångkunniga skådespelare. Melodierna kunde ju i alla fall varit med på något vis. "Vargsången" är ju med så det räcker och blir över.
3. En stor behållning med serien är fotot och miljöerna. Även om vissa delar förstärkts av dataanimationer är det ändå härliga grundmiljöer som använts och snyggt fångat är det verkligen.
2. Jag saknar rövarnas sång som var en stark del i Danielssons filmatisering, kanske mycket på grund av att rövarna spelades av sångkunniga skådespelare. Melodierna kunde ju i alla fall varit med på något vis. "Vargsången" är ju med så det räcker och blir över.
3. En stor behållning med serien är fotot och miljöerna. Även om vissa delar förstärkts av dataanimationer är det ändå härliga grundmiljöer som använts och snyggt fångat är det verkligen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
