Animerad klassiker får en Ritchie-remake
FILMENDe börjar bli en redig hög nu, stapeln med animerade Disney-klassiker som görs om som vanliga spelfilmer. Turen har nu kommit till den 27 år gamla "Aladdin" som framför allt skrev in sig i filmhistorien genom Robin Williams extraordinärt animerade insats som Anden i lampan. Likt många ikoniska roller är den svår att ta sig an för andra skådespelare, men det blev Will Smith som fick uppdraget och för att gå händelserna i förväg gör han ett fullt godkänt jobb.
Det kanske mest anmärkningsvärda är att det är Guy Ritchie som står för regin. Ritchie som under en period i sitt liv skapade sig sitt namn genom att göra snabba och skruvade brittiska kriminalkomedier och sedan blev rätt så mainstream med sina dubbla "Sherlock Holmes"-filmer. Steget till en familjefilm är kanske inte direkt ologiskt eftersom han kan använda sig av sina små filmiska trick även i sammanhang som inte kräver något våld att blanda upp det med.
Medan jag ser filmen känns det som den teckade filmen återskapats i princip scen för scen. Men så är det inte. Grundhistorien är givetvis den samma och i och med att de klassiska musikalnumren av Alan Menken är med känns det som jag ser samma film men med levande skådespelare.
Aladdin (Mena Massoud) är en småtjuv i Agrabah som stjäl det han inte har råd med (vilket är allt, sjunger han). En dag räddar han en ung kvinna (Naomi Scott) som anklagas för stöld. Hon påstår sig vara Dalia, tjänsteflicka till prinsessan Jasmine, och det tror Aladdin på. I själv verket är hon förstås prinsessan och det får Aladdin reda på först när han tar sig in i palatset för att lämna tillbaka ett armband han "råkade" stjäla.
I Jasmines pappa Sultanens organisation finns den forna tjuven Jafar (Marwan Kenzari) som har långt skridna planer på att ta över makten. För att göra det behöver han en magisk lampa som han mer eller mindre tvingar Aladdin att stjäla. Resultatet blir dock att det blir Aladdin som lyckas framkalla Anden i lampan som uppfyller tre önskningar, något som Aladdin givetvis använder till sin fördel i relationen med Jasmine. Men det innebär en del ljugande och det innebär även att Jafar fortfarande vill ha lampan och makten och han ger sig inte i första taget.
Som sagt, har man sett Disneys tidigare version känner man igen sig och sagan om Aladdin är ju rätt så inarbetad så jag kan inte direkt påstå att jag blir golvad av filmen, men för den generation som missat 1992-filmen och vill ha det lite mer modernt väntar en spännande tittning. Det är en film som har fart och fläkt och roliga bikaraktärer (en apa och en flygande matta till exempel) och den färgsprakande designen ger historien exakt rätt orientaliskt utseende.
Utöver Will Smith är filmen förhållandevis fri från större namn och paret Mena Massoud och Naomi Scott får till en rätt gullig kemi och sjunger fläckfritt. Smith gör inte en insats som raderar Williams, men han sätter definitivt sin prägel på rollen och det är ju klart mycket bättre än en blek kopia. Sammanfattningsvis vill jag beskriva "Aladdin" som en stabil live action remake som blir en modernt alternativ till den tecknade filmen.
Det kanske mest anmärkningsvärda är att det är Guy Ritchie som står för regin. Ritchie som under en period i sitt liv skapade sig sitt namn genom att göra snabba och skruvade brittiska kriminalkomedier och sedan blev rätt så mainstream med sina dubbla "Sherlock Holmes"-filmer. Steget till en familjefilm är kanske inte direkt ologiskt eftersom han kan använda sig av sina små filmiska trick även i sammanhang som inte kräver något våld att blanda upp det med.
Medan jag ser filmen känns det som den teckade filmen återskapats i princip scen för scen. Men så är det inte. Grundhistorien är givetvis den samma och i och med att de klassiska musikalnumren av Alan Menken är med känns det som jag ser samma film men med levande skådespelare.
Aladdin (Mena Massoud) är en småtjuv i Agrabah som stjäl det han inte har råd med (vilket är allt, sjunger han). En dag räddar han en ung kvinna (Naomi Scott) som anklagas för stöld. Hon påstår sig vara Dalia, tjänsteflicka till prinsessan Jasmine, och det tror Aladdin på. I själv verket är hon förstås prinsessan och det får Aladdin reda på först när han tar sig in i palatset för att lämna tillbaka ett armband han "råkade" stjäla.
I Jasmines pappa Sultanens organisation finns den forna tjuven Jafar (Marwan Kenzari) som har långt skridna planer på att ta över makten. För att göra det behöver han en magisk lampa som han mer eller mindre tvingar Aladdin att stjäla. Resultatet blir dock att det blir Aladdin som lyckas framkalla Anden i lampan som uppfyller tre önskningar, något som Aladdin givetvis använder till sin fördel i relationen med Jasmine. Men det innebär en del ljugande och det innebär även att Jafar fortfarande vill ha lampan och makten och han ger sig inte i första taget.
Som sagt, har man sett Disneys tidigare version känner man igen sig och sagan om Aladdin är ju rätt så inarbetad så jag kan inte direkt påstå att jag blir golvad av filmen, men för den generation som missat 1992-filmen och vill ha det lite mer modernt väntar en spännande tittning. Det är en film som har fart och fläkt och roliga bikaraktärer (en apa och en flygande matta till exempel) och den färgsprakande designen ger historien exakt rätt orientaliskt utseende.
Utöver Will Smith är filmen förhållandevis fri från större namn och paret Mena Massoud och Naomi Scott får till en rätt gullig kemi och sjunger fläckfritt. Smith gör inte en insats som raderar Williams, men han sätter definitivt sin prägel på rollen och det är ju klart mycket bättre än en blek kopia. Sammanfattningsvis vill jag beskriva "Aladdin" som en stabil live action remake som blir en modernt alternativ till den tecknade filmen.
EXTRAMATERIALET
Bonusmaterialet är kanske inte det mest inspirerande men samtidigt kan jag inte påstå att jag klagar på det som ges. I stället för en traditionell bakomfilm har Mena Massoud fått "en telefon" (hm...) för att filma lite bakom kulisserna. Och det är ungefär det vi får se i tio minuter.
Vidare i ungefär samma anda, det vill säga bakommaterial, finns en femminutare med Guy Ritchie och en femminutare med Will Smith, båda lika delar intervjuer och kärleksströsslande från andra.
En helt borttagen låt finns med plus tre musikvideor. När det gäller borttaget material roas jag mest av en förlängd scen med Prins Anders (Billy Magnussen) som gör en rolig och dum uppvaktare till Jasmine som jag dessutom antar ska vara från typ Sverige. Kul!
Inte alls roligt är filmens bloopersblock. Mest trams och inget att anstränga skrattmusklerna till.
Vidare i ungefär samma anda, det vill säga bakommaterial, finns en femminutare med Guy Ritchie och en femminutare med Will Smith, båda lika delar intervjuer och kärleksströsslande från andra.
En helt borttagen låt finns med plus tre musikvideor. När det gäller borttaget material roas jag mest av en förlängd scen med Prins Anders (Billy Magnussen) som gör en rolig och dum uppvaktare till Jasmine som jag dessutom antar ska vara från typ Sverige. Kul!
Inte alls roligt är filmens bloopersblock. Mest trams och inget att anstränga skrattmusklerna till.
TRE SAKER
1. Det görs referenser till både den animerade filmen och Broadway-musikalen som "Aladdin" blev mellan filmatiseringarna. Dessutom, eftersom att Will Smith har en historia, görs det även referenser till "Fresh Prince in Bel Air".
2. Filmskaparna ansträngde sig hårt för att hitta skådespelare med ett ursprung som passade hyfsat in i en arabisk miljö, vilket betyder att en del intressanta kombinationer dök upp bland de större rollerna. Egyptisk-kanadensisk, brittisk-indisk, holländsk-tunisisk, iransk-amerikansk samt turkisk-tysk.
3. Röstskådespelaren Frank Welker gör precis som i 1992-filmen "rösten" till apan Apu och grottan (!) där lampan finns. Det gör honom till den första skådespelaren från en animerad Disneyfilm som gör exakt samma roller i en live action-version.
2. Filmskaparna ansträngde sig hårt för att hitta skådespelare med ett ursprung som passade hyfsat in i en arabisk miljö, vilket betyder att en del intressanta kombinationer dök upp bland de större rollerna. Egyptisk-kanadensisk, brittisk-indisk, holländsk-tunisisk, iransk-amerikansk samt turkisk-tysk.
3. Röstskådespelaren Frank Welker gör precis som i 1992-filmen "rösten" till apan Apu och grottan (!) där lampan finns. Det gör honom till den första skådespelaren från en animerad Disneyfilm som gör exakt samma roller i en live action-version.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
